Klomellien
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9056
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Garrikerna är av jorisk blod och har levd i Drylo sedan Kejsardömet Jorpagnas dagar. De är ättlingar till befolkningen i provinsen Drylo Meridionalis som bestod av landet kring södra Melashebergen. Provinshuvudsatet var gruvstaden Clorsodium där stora delar av befolkningen bodde men någon gång under Mörkertiden flyttade de överlevande jorerna ner mot Jaggaracksjön. Garrikerna är stolta av sitt joriska arv och försöker på så många vis som de triskiska oligarkerna tillåter att vissa detta genom språk, klädsel och sedvanor. Dessa anammar de genom att ta efter sina joriska fränder i Yolev, Hisskov och på senare tid gärna Addiaska som med sina kardisk band anses som särskillt jorisk. Många garrikiska ynglingar söker sig också i hemlighet till Erfavelklostret och solnunnornas bibliotek där de studerar jorisk litteratur och iband även lyckas bli upptagna som riddare i Anovaniterorden.
Kanske?
Kanske?
Tycker jag låter som en strålande grund. Vet inte om oligarkerna skulle uppskatta att Garrikerna tyr sig för nära Addiaska dock. Detta görs kanske i smyg av vissa inflytelserika stadsbor med dubiösa självständighetsdrifter? Däremot har triskerna inga problem med att garrikerna ärar det jorpangiska arvet. Dels finns inte imperiet längre och dels ger det triskerna ära att ha erövrat jorpangiskt (nåväl) territorium.
Eventuella vänskapsrelationer med Hisskov eller Yolev räds man dock inte från Triskernas håll utan kan uppmuntras för att handel med dessa "svagare" stater ger klirr i kassan för oligarkerna. Det gäller dock inte Addiaska som ses likt en alltför stark motståndare realpolitiskt. Framförallt vill man ha dem borta från jaggaracksjön. Addiaskas enda existensberättigande i triskas ögon är att de sätter sig upp mot Mercana. Något som gör att krämarna från Maures utlopp inte kan ta i med hårdhandskarna mot jaggaracksjöns pirater från Triska.
Eventuella vänskapsrelationer med Hisskov eller Yolev räds man dock inte från Triskernas håll utan kan uppmuntras för att handel med dessa "svagare" stater ger klirr i kassan för oligarkerna. Det gäller dock inte Addiaska som ses likt en alltför stark motståndare realpolitiskt. Framförallt vill man ha dem borta från jaggaracksjön. Addiaskas enda existensberättigande i triskas ögon är att de sätter sig upp mot Mercana. Något som gör att krämarna från Maures utlopp inte kan ta i med hårdhandskarna mot jaggaracksjöns pirater från Triska.
Det klomelliska vattensvinet är Erebs största gnagare. Den älskar vatten, är duktig på att simma och dyka och kan stanna under vattenytan en betydande tid. Den har till och med simhud mellan tårna. Vattensvinen äter främst gräs och andra växter i eller vid vatten. Den betar mest sent på eftermiddagen och tidigt på kvällen.
Vattensvinen lever i grupper med cirka tio vuxna djur. I gruppen ingår en dominant hane, några honor, flera ungar och ungdjur och en eller flera hanar som har låg ställning i gruppen. Oftast får vattensvinet ungar en gång om året.
Det klomelliska vattensvinet lever främst i sank- och träskmarkerna kring Jaggarcksjön. Det här även hävdats att arten skådats i Snoarskogens flodsystem. Vattensvinet används av triskerna och Hisskoviterna som köttboskap. De är billiga i drift då de både är sjukdomståliga samt lever på gräs och alger. Nackdelen är att de är tämligen rymningsbenägna.
Den taxonomiska tillhörigheten hos arten har länge varit en debatt bland de lärde. Mandelmunkarna klassar arten som ett Gris-djur, Universitetet i Tricilve benämner dem ludna-fisk-djur och Yoleviterna hävdar att de är besläktade med gnagare. Folket kring jaggaracksjön är dock oberörda av liknande diskusioner så länge vattensvinen ger kött till matborden.
Vattensvinen lever i grupper med cirka tio vuxna djur. I gruppen ingår en dominant hane, några honor, flera ungar och ungdjur och en eller flera hanar som har låg ställning i gruppen. Oftast får vattensvinet ungar en gång om året.
Det klomelliska vattensvinet lever främst i sank- och träskmarkerna kring Jaggarcksjön. Det här även hävdats att arten skådats i Snoarskogens flodsystem. Vattensvinet används av triskerna och Hisskoviterna som köttboskap. De är billiga i drift då de både är sjukdomståliga samt lever på gräs och alger. Nackdelen är att de är tämligen rymningsbenägna.
Den taxonomiska tillhörigheten hos arten har länge varit en debatt bland de lärde. Mandelmunkarna klassar arten som ett Gris-djur, Universitetet i Tricilve benämner dem ludna-fisk-djur och Yoleviterna hävdar att de är besläktade med gnagare. Folket kring jaggaracksjön är dock oberörda av liknande diskusioner så länge vattensvinen ger kött till matborden.
Klomelliskt vattensvin
Det klomelliska vattensvinet är Erebs största gnagare. Den älskar vatten, är duktig på att simma och dyka och kan stanna under vattenytan en betydande tid. Den har till och med simhud mellan tårna. Vattensvinen äter främst gräs och andra växter i eller vid vatten. Den betar mest sent på eftermiddagen och tidigt på kvällen.
Vattensvinen lever i grupper med cirka tio vuxna djur. I gruppen ingår en dominant hane, några honor, flera ungar och ungdjur och en eller flera hanar som har låg ställning i gruppen. Oftast får vattensvinet ungar en gång om året.
Det klomelliska vattensvinet lever främst i sank- och träskmarkerna kring Jaggarcksjön. Det här även hävdats att arten skådats i Snoarskogens flodsystem. Vattensvinet används av triskerna och Hisskoviterna som köttboskap. De är billiga i drift då de både är sjukdomståliga samt lever på gräs och alger. Nackdelen är att de är tämligen rymningsbenägna.
Den taxonomiska tillhörigheten hos arten har länge varit en debatt bland de lärde. Mandelmunkarna klassar arten som ett Gris-djur, Universitetet i Tricilve benämner dem ludna-fisk-djur och Yoleviterna hävdar att de är besläktade med gnagare. Folket kring jaggaracksjön är dock oberörda av liknande diskusioner så länge vattensvinen ger kött till matborden.
Det klomelliska vattensvinet är Erebs största gnagare. Den älskar vatten, är duktig på att simma och dyka och kan stanna under vattenytan en betydande tid. Den har till och med simhud mellan tårna. Vattensvinen äter främst gräs och andra växter i eller vid vatten. Den betar mest sent på eftermiddagen och tidigt på kvällen.
Vattensvinen lever i grupper med cirka tio vuxna djur. I gruppen ingår en dominant hane, några honor, flera ungar och ungdjur och en eller flera hanar som har låg ställning i gruppen. Oftast får vattensvinet ungar en gång om året.
Det klomelliska vattensvinet lever främst i sank- och träskmarkerna kring Jaggarcksjön. Det här även hävdats att arten skådats i Snoarskogens flodsystem. Vattensvinet används av triskerna och Hisskoviterna som köttboskap. De är billiga i drift då de både är sjukdomståliga samt lever på gräs och alger. Nackdelen är att de är tämligen rymningsbenägna.
Den taxonomiska tillhörigheten hos arten har länge varit en debatt bland de lärde. Mandelmunkarna klassar arten som ett Gris-djur, Universitetet i Tricilve benämner dem ludna-fisk-djur och Yoleviterna hävdar att de är besläktade med gnagare. Folket kring jaggaracksjön är dock oberörda av liknande diskusioner så länge vattensvinen ger kött till matborden.
Jerome Monardes stödjer wikifieringen av vattensvinet. Huruvida det är en gnagare eller ett svin-djur avser han ännu inte yttra sig om ty han har inte sett ett exemplar av kräket på tillräckligt nära håll för att kunna klassificera arten.
Huruvida de lallande mutkolvarna på universitetet i Tricilve är att anses som lärda är en fråga som är lättare att besvara på ty han har sett bevis för motsatsen vid upprepade tillfällen. Deras taxonomisk tillhörighet är mer osäker men bevisföringen tyder på att de tillhör evertebrater, ryggradslösa djur.
Huruvida de lallande mutkolvarna på universitetet i Tricilve är att anses som lärda är en fråga som är lättare att besvara på ty han har sett bevis för motsatsen vid upprepade tillfällen. Deras taxonomisk tillhörighet är mer osäker men bevisföringen tyder på att de tillhör evertebrater, ryggradslösa djur.
Senast redigerad av Fraxinus den 2012-07-23 10:57, redigerad totalt 2 gång.
Triskermoloss
Triskerna har varit åtföljda av dessa bestar sedan invandringen i Klomellien. Kanske härrör dess anfäder från Nargurs skogar? Inledningsvis användes molossen som vakt och jakthund men har sedan boskapsdriftens ökade betydelse även tagit rollen som vallhund. Detta framförallt sedan man korsat den klomelliska mufflonen med det bångstyriga melashiska höglandsfåret. Triskermolussen är en av få djur som är aggressiva och ihärdiga nog att betvinga dem. Hundarna är så stora och starka att de kunde ”bryta nacken av stora tjurar” enligt den Yolivitiska författaren Juldrineo Pildroa.
Många av oligarkerna använder även molossen av den anledningen som stidsdoggar och använder sig av dem i krig till lands men även för att skapa kallabalik på fiendeskepp vid plundringar på jaggaracksjön.
De muskulösa hundarna sätts i hård träning redan som valpar och blir blodtörstiga och orädda. Vissa särskilda huskarlar tar rollen som "bestförare" och spenderar stor del av sin tid med att träna molusserna för att få dem att lyda.
En vanlig taktik är att skicka attackenheter, som består av endast molosser och deras drivkarlar, mot fienden för att bryta soldaternas led och skapa öppningar. Hundarnas bett är så kraftiga att de kunde krossa ben, och deras blodtörst är så stor att inte ens fiendens svärd kan få dem att vika undan. Efter hundarnas anstormning är tanken att övriga huskarlar lätt skall bryta igenom motståndarens försvarslinjer.
Triskerna har varit åtföljda av dessa bestar sedan invandringen i Klomellien. Kanske härrör dess anfäder från Nargurs skogar? Inledningsvis användes molossen som vakt och jakthund men har sedan boskapsdriftens ökade betydelse även tagit rollen som vallhund. Detta framförallt sedan man korsat den klomelliska mufflonen med det bångstyriga melashiska höglandsfåret. Triskermolussen är en av få djur som är aggressiva och ihärdiga nog att betvinga dem. Hundarna är så stora och starka att de kunde ”bryta nacken av stora tjurar” enligt den Yolivitiska författaren Juldrineo Pildroa.
Många av oligarkerna använder även molossen av den anledningen som stidsdoggar och använder sig av dem i krig till lands men även för att skapa kallabalik på fiendeskepp vid plundringar på jaggaracksjön.
De muskulösa hundarna sätts i hård träning redan som valpar och blir blodtörstiga och orädda. Vissa särskilda huskarlar tar rollen som "bestförare" och spenderar stor del av sin tid med att träna molusserna för att få dem att lyda.
En vanlig taktik är att skicka attackenheter, som består av endast molosser och deras drivkarlar, mot fienden för att bryta soldaternas led och skapa öppningar. Hundarnas bett är så kraftiga att de kunde krossa ben, och deras blodtörst är så stor att inte ens fiendens svärd kan få dem att vika undan. Efter hundarnas anstormning är tanken att övriga huskarlar lätt skall bryta igenom motståndarens försvarslinjer.