Angående de kvarvarande vapensköldarna så ser Yolevs och Melorghs bra ut som de är, alltså "flufflösa". Yolevs av tradition, och Melorgh för att de kan inte kan enas om något. Om Melorgh skall ha några extra symboler bör det vara ugglor.
Brikhos vapen skulle se fint ut med några flankerande svarta drakar.
Klomellien
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1185
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14
Vodelheim tittar bort! Dags för det Maskiga Monstret i Melorgh, kära läsare!
Bland Melorghs överskott av gudar, monster och mellanting finns de många som inte har några namn; vissa för att de, som melorghierna säger, aldrig har berättat vad de heter, somliga för att de är demoner vilkas namn inte kan uttalas, och ytterligare andra för att de är så heliga och fruktansvärda att det vore farligt att åkalla dem vid deras riktiga namn. ”Han Som Vandrar Bakom Gångarna” hör till den sista kategorin, och är så fruktad att även det namnet har slutat användas; numera omtalas han, åtminstone nere i gruvgångarna, bara med huvudnickningar och skrämda blinkningar. Inte mycket är känt om denna uppslukare av de gudfruktiga melorghierna, utom att han är ”spöklikt vit och väldig”. Om han (eller det) inte är ett rent tankespöke, ett sorts sätt att förklara det faktum att många av dem dör i hoprasande gruvgångar, så är det troligast att det är frågan om någon form av förväxt grottmask, då grottmask, näst efter svartfolk, är den vanligaste plågan i Melorghs undre värld. Å andra sidan kan det vara fråga om något mycket värre – man har träffat på jätteödlor och demoner där nere, trots allt. Bozsa vet inte om ”Han Som Vandrar” efterlämnar kroppar eller grävda gångar, om han är kroppslig eller okroppslig, om han kräver offer eller bara tar dem. Melorghs ledning, som ibland visar prov på praktiskt handlande, har hur som helst satt upp ett plakat bland de andra på anslagsväggen i det välkända värdshuset ”Den Hängda Fursten”, den första anhalten för nyanlända äventyrare och lycksökare i Mercanas västra hamnkvarter. Melorghierna är varken fega eller odugliga stridsmän, men om det är frågan om en av deras ”gudar” föredrar de att låta utomstående konfrontera den, och dra på sig den eventuella gudomliga vreden. Jag kan bara hoppas att de tänker sig att äventyrarna skall nedkämpa ”Han Som Vandrar”, och att de inte planerar att binda dem och lämna dem som ett försoningsoffer…
Vidina Ingaldiron
Bland Melorghs överskott av gudar, monster och mellanting finns de många som inte har några namn; vissa för att de, som melorghierna säger, aldrig har berättat vad de heter, somliga för att de är demoner vilkas namn inte kan uttalas, och ytterligare andra för att de är så heliga och fruktansvärda att det vore farligt att åkalla dem vid deras riktiga namn. ”Han Som Vandrar Bakom Gångarna” hör till den sista kategorin, och är så fruktad att även det namnet har slutat användas; numera omtalas han, åtminstone nere i gruvgångarna, bara med huvudnickningar och skrämda blinkningar. Inte mycket är känt om denna uppslukare av de gudfruktiga melorghierna, utom att han är ”spöklikt vit och väldig”. Om han (eller det) inte är ett rent tankespöke, ett sorts sätt att förklara det faktum att många av dem dör i hoprasande gruvgångar, så är det troligast att det är frågan om någon form av förväxt grottmask, då grottmask, näst efter svartfolk, är den vanligaste plågan i Melorghs undre värld. Å andra sidan kan det vara fråga om något mycket värre – man har träffat på jätteödlor och demoner där nere, trots allt. Bozsa vet inte om ”Han Som Vandrar” efterlämnar kroppar eller grävda gångar, om han är kroppslig eller okroppslig, om han kräver offer eller bara tar dem. Melorghs ledning, som ibland visar prov på praktiskt handlande, har hur som helst satt upp ett plakat bland de andra på anslagsväggen i det välkända värdshuset ”Den Hängda Fursten”, den första anhalten för nyanlända äventyrare och lycksökare i Mercanas västra hamnkvarter. Melorghierna är varken fega eller odugliga stridsmän, men om det är frågan om en av deras ”gudar” föredrar de att låta utomstående konfrontera den, och dra på sig den eventuella gudomliga vreden. Jag kan bara hoppas att de tänker sig att äventyrarna skall nedkämpa ”Han Som Vandrar”, och att de inte planerar att binda dem och lämna dem som ett försoningsoffer…
Vidina Ingaldiron
Här är det frågan om en nationalsymbol. Man försöker härma vad som är modernt utanför och använder sig av dessa. De olika människoklanerna och dvärgklanerna har antagligen egna symboler som är dem mer kär. När man skapar en konstruerad nationasköld härmar man hur det skall se ut enligt senaste modet hur barbarisk man nu än är.Mikael skrev:Hamurs sköld känns för modernt riddarsköld, inte som hårdföra, barbarer och dvärgar i bergen. En rund sköld eller fyrkantig eller varför inte oktagonen som väl är dvärgarnas favorit? Annars var symboliken bra.
Skölden kan vara oktagonal - heraldiskt sett kan man ha olika former på skölden, men dett är dock konstnärligt.
Självklart! Vilka symboler? En get ett lejon och en orm (chimaeran)?gtjorgo skrev:Jag gillar estitiken på snibbens triskafana. Framförallt det faktum att du lyckas delge var oligark lika mycket uppmärksamhet. Problemet är endast att själva symbolerna inte representerar någon av ätterna. Kan man behålla fanan men byta ut symbolerna?
Färger?
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1185
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1185
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14
Då mäster Vodelheim tyckte att min förra krönika var alltför ”sensationell” har han föreslagit att jag skriver om något mer prosaiskt och jordnära den här gången. Tyg. Jag, en invigd i eldens mysterier, adept av fjärde graden, den tredje yngsta fullvärdiga graduanten i min akademis historia, skall skriva om tyg! Vodelheim verkar fast besluten att göra en dåsig jordmagiker av mig!
EN KÅPA FÖR ALLA VÄDER
Ingen som någonsin mött en melorghier kan ha undgått att lägga märke till deras heltäckande svarta kåpor. Vid första anblicken kan de verka skrämmande; blotta åsynen av en svartklädd skock melorghier som hasar fram längs en gata för tankarna till onda gudar och underjordiska riter. Denna skräck verkar både för och emot melorghierna – kåporna skrämmer iväg ficktjuvar, men drar till sig självutnämnda bekämpare av all världens ondska. Men det är inte därför de bär dem. Melorghierna bär sina kåpor, inte för att sticka ut, utan för att bli anonyma.
Den vanliga svarta kåpan vävs och sys i Garrika, av den svarta ullen från triskiska får. Den är rymlig och bylsig, och döljer kroppsformerna väl. Då den är konstfärdigt slitsad i benen hindrar den inte rörelse i någon nämnvärd grad. Jag har själv provat en och kan intyga att den är både varm och skön, tvärtemot vad man kan förvänta sig av ett folk som uppmuntrar självplågeri. Med uppfälld huva kan man inte skilja den ena melorghiern från den andre, och det är precis så de vill ha det. Iklädd sitt skyddande lager av tyg kan en kultist gå från Aesirs tempel till Pukis, och därifrån vidare till Etins soltempel, för att avsluta sin runda uppe i Ogims gyllene tempelsalar. Ingen vet vem han är, och ingen kan anklaga honom för att vara otrogen mot någon gud. Skulle han bli igenkänd i ett tempel kan han vara säker på att samma person inte känner igen honom vid nästa – eller inte vågar säga något till prästerna i alla fall. Etins bontisal envisas med att hans församling skall fälla ner huvan under bönestunderna, så i soltemplet står många med huvudena böjda mot marken och studerar sina egna tår. Måhända ber de, helt säkert vill de vara anonyma.
Men precis som en melorghier både är hängiven och ombytlig, har denna anonymitet en baksida. De flesta melorghier VILL bekänna sina synder och avsteg för prästerna och gudarna. De berättar villigt och ångerfullt att de har besökt en annan guds tempel och ber att få göra bot. Denna bot är sällan hård eller dyr. Jag tror, men med melorghierna kan man aldrig veta säkert, att de vill ha möjligheten att vara anonyma, och att inte behöva göra bot förrän de själva väljer. Jag har också hört sägas att i de små ljusskygga sekterna är anonymitet inte bara önskvärt utan ett faktiskt överlevnadskrav, särskilt för den som är med i flera hemliga sällskap.
Melorghs stadsvakt måste regelbundet jaga rätt på personer med bara beskrivningen ”klädd i svart kåpa” till hjälp. Ingenstans är det så lätt att försvinna i folkmängden som i Melorgh. Det bör tilläggas att melorghierna ser med stor misstänksamhet på utlänningar som klär sig i deras kåpor. Dessa misstänks vara spioner eller brottslingar, och bör ha mycket bra förklaringar till varför de befinner sig i staden iklädda stadsdräkten. Är man i sällskap med en melorghier med gott anseende är det inga problem. De invandrade svartalferna klär sig också i svarta kåpor utan att någon har något emot det, och tas ibland för barn. Utan tvekan har denna vana snabbat på deras integration.
Melorghierna tror, eller hoppas, att gudarna har svårt att skilja på dem om de alla ser likadana ut. Särskilt gäller det Himlens Demoner, som kastar blixtar från skyn. Folktron säger att om alla ser likadana ut kan demonerna inte bestämma sig för vem de skall kasta en blixt på, och kommer alldeles av sig.
Kåpan medför också en hög grad av jämlikhet mellan melorghierna. Ett enkelt bodbiträde bär samma kåpa som den fruktade Fran Madaraki, Nerxims översteprästinna, och Vorgal Voosch, stadens mäktigaste man. Både män och kvinnor bär samma kåpa. Kvinnorna bär kjolar under kåpan, men detta inte är inte lätt att upptäcka. Kvinnor har alltså samma tillgång till stadens gator och torg under dygnets alla timmar som männen har, och de kan ta del i stadens alla offentliga aktiviteter, såsom att trakassera folk i mobb, och skrika åt syndare att bättra sig, eller rituell ringdans och fylleslag till Aesirs ära. Ett tag skall tydligen Pukis präster velat förbjuda kvinnor att bära kåpa, innan de kom på att det skulle betyda att de bar mindre kläder. Därefter försökte de sig på att införa en särskild kåpa för kvinnor, innan de konstaterade att det bara skulle dra mer oönskad uppmärksamhet till kvinnorna. Barn börjar bära kåpa vid ungefär tio års ålder.
Det bör tilläggas att det finns ett ganska tillförlitligt sätt att skilja en melorghier från en annan, och det är att titta på amuletterna de bär. Amuletter som står för olika gudar, amuletter som för tur med sig, och amuletter som skyddar mot allt från den skoslukande Sluggen till skatteindrivare, alla bärs de i stor mängd, både under och utanpå kåpan. Amuletterna varierar stort i material och utförande. Det är naturligtvis en smal sak att dölja en amulett, så dessa röjer egentligen inte melorghiernas anonymitet. Särskilt turbringande är det att bära en liten bit av stadsklippan själv vid bröstet, ju större desto bättre. Jag såg en stackare som ville skydda sig mot en särdeles stark förbannelse, och han släpade runt på en tio kilos sten i en kedja om halsen. Han sade att det enda som bringade mer tur och gav ett bättre skydd var tre levande tigerkatter. Han hade försökt bära dem runt halsen, sade han, men slutat när han svimmade av blodbrist.
Kåpan är melorghiernas vardagsklädsel och högtidsklädsel, men när de arbetar tar de vid behov av sig kåpan utan betänkligheter. Under sina kåpor ser melorghier ut och klär sig som vem som helst (fast lite kortare, blekare och blondare). Stadens gruvarbetare och jordbrukare bär inte kåpor när de arbetar, ej heller så de fåtaliga fiskarna och sjöfararna. Ett bodbiträde, en försäljare eller en värdshusvärd har alltid huvan nerfälld av respekt för sina kunder. Likaså ses det som mycket oartigt att ha huvan uppfälld innanför hemmets väggar, och detta gäller även gäster. Melorghierna är mycket gästfria, men främlingars rädsla hindrar dem ofta från att sätta sin fot över tröskeln. Den som vill gästa en melorghier gör också klokt i att först bekanta sig en smula med stadens seder.
Den svarta kåpan är den som syns mest, men det finns andra kåpor och dräkter i staden.
Den bruna kåpan bärs av landsbygdsbefolkningen. Den som bär en brun kåpa kan alltid räkna med snabb hjälp när de kommer till staden, vilket de gör regelbundet, då alla melorghier känner samhörighet med stadsklippan, även om de inte bor där. Stadsborna brukar också passa på att informera de brunklädda om de senaste förändringarna vad gäller budord och tabun, så att de inte skall göra bort sig eller ådra sig gudarnas vrede.
Den grå kåpan bärs av överklassens tjänare och av stadspalatsets byråkrater och kontrollanter.
De tunna lila kåporna bärs av tre grupper. De bärs av överklassen, som har råd med det dyra tyget. Melorghs magiker (trots sitt förflutna har Melorgh aldrig kategoriskt fördömt bruket av magi) bär också lila kåpor, fast med symboler för sina respektive magiskolor. Den tredje gruppen som bär lila är de mest hängivna av Ogims dyrkare. Eftersom den Gyllene Ogim är turens, rikedomens och lyckans gud, så tillåter inte hans präster de fattiga eller olyckliga att bära lila. Överklassen dyrkar Ogim framför alla andra gudar, men även en fattig stackare kan tillbe lyckans givare i hopp om ett bättre liv, och klä sig i en lila kåpa i trots mot prästerskapet.
Ogims prästerskap bär röda kåpor. Ogims tempelvakter bär röda dräkter under sina rustningar. Ogims överstepräst bär en guldgul glänsande kåpa med guldbroderier.
Stadsvakterna bär en svart dräkt med stadens vita triangel på bröstet.
Anhängarna av krokodilkulten bär ibland krokodilmasker när de tågar genom staden. Det kan verka skrämmande, men var inte oroliga, man har försäkrat mig att de är helt ofarliga. Om du ser en man eller kvinna med bara armar eller ben som ligger och solar på klippan är det nästan helt säkert också en krokodilkultist som härmar en krokodil. Detta avklädda mode och slappa sätt har lett till en hel del trakasserier från andra melorghier.
Det sägs att de präster som dyrkade guden för den varma källa som springer fram vid foten av stadsklippan bar vitt och blått, men då de har gått under jorden för att undfly Pukis prästerskaps mycket våldsamma förföljelser har jag aldrig sett dem.
Etins riarker och hans bontisal klär sig på samma sätt som på kontinenten. På sina lediga stunder bär dock även de svarta kåpor.
Aesirdyrkarna klär sig ibland i lösskägg och hjälmar med horn, samt stora sköldar och röda mantlar, samt annat som de tycker är aesirskt. Efter sina uppträden tar de dock på sig sina svarta kåpor igen.
Pukis präster odlar skägg, något som av tradition bara de över fyrtio års ålder annars gör (på det att ynglingar inte orättmätigt skall försöka tillskansa sig den respekt som följer med hög ålder). Jag har dock sett tecken på att denna regel inte efterlevs mangrant.
Saltgudinnans prästinnor bär broderade vita stolor och vita huvor till sina svarta kåpor.
Dvärgar klär sig som dvärgar, och enligt Pukis prästerskap kan dvärgar aldrig göra något fel.
Utlänningar klär sig som de vill, så länge de inte är bryter mot reglerna. Visa inte för mycket hud. Bär inte smutsiga skor när du beträder stadsklippan. Bär inte rött framför Pukis altare, det är Ogims färg. Och så vidare. Se till att ha en melorghisk rådgivare när ni kommer till staden.
Den hatade stymparsekten smyckar sina svarta kåpor med röda band och bär röda masker när de är ute och härjar och överfaller oskyldigt folk.
Nerxims präster och prästinnor spökar ut sig i skelettmasker och bär benstavar när de vill skrämmas. Under sina nattliga danser målar de självlysande skelettmönster på sina svarta kåpor.
Jag har aldrig sett en av Ögats mystiker, och det är jag glad för. Ingen vet vilka de är, och de rör sig som spöken genom massan. Det sägs att de ibland bär vita kåpor och vita masker, och att de ibland går öppet på stadens gator. Ibland har de olika symboler målade på maskerna, speciellt ögon av varierande antal. Ibland har de vita kåpor och svarta masker, ibland vita masker och svarta kåpor. Vad detta betyder vet kanske Bozsas Råd, men de misslyckades med att besegra Ögat för några år sedan, så jag tror att till och med de svamlar i mörkret. Hur som helst är alla melorghier livrädda för allt som ens påminner om Ögats dräkter. Ögats mystiker kan ta vad de vill och ingen vågar röra dem. Inte för att de tar något. Och det skall till en korkad mercanisk tjuv för att klä ut sig till en av Ögats mystiker, ty alla imitatörer har försvunnit spårlöst, sägs det.
Stadens två nominella ledare, de Främste, klär sig aldrig i kåpa. De Främste var en gång ledarna för dels stadens ursprungliga invånare, ker-bosherna, dels de invandrade jorerna. Staden hade två ledare för att ingen grupp skulle styra över den andra. Nuförtiden är grupperna helt uppblandade, men ämbetena finns kvar. De är ärftliga, men inte i rakt nedstigande led, och tydligen så kan ganska många komma ifråga för ämbetet. Kandidater som är olämpliga eller enfaldiga kan förbigås, liksom de som begår blasfemiska handlingar eller är allt för hängivna en enda kult, och alltså inte kan bli bra ledare för hela staden. Bröder och kusiner kan konkurrera ganska hårt med varandra under uppväxten (alla kandidater kommer för övrigt från överklassen), och översteprästerna lägger sig också i. Trots detta så är de Främstes plikter främst ceremoniella. De får dock bo i det vackra stadspalatsets finaste våningar, och åtnjuter stor respekt. En Främste med huvudet på skaft kan också försöka ta upp kampen om makten med de olika översteprästerna och stadspalatsets byråkrater, då en Främste är oavsättlig och i teorin okränkbar till sin person. De kan dock låsas in i palatset. Den ene Främste bär en officersuniform av gammalt jorpagniskt snitt, komplett med svärd och mantel. Den andre bär en komplicerad rustning av djurben.
Lord Julius Kleptokraten, Melorghs avsatte autokrat, brukade klä sig i fez, solunsk paraduniform, morgonrock och en påmålad mustasch. Lord Julius tyckte om att klä ut sig, och folk tror att han finns kvar i staden, under falskt namn. Förhoppningsvis med stadskassan, som han tog med sig när han sjappade från stadspalatset. Autokrat och lord är titlar som ges till en byråkrat som genom skickliga manövrar lyckas ta makten över staden och behålla den.
Vidina Ingaldiron
(Regelanmärkningar: Om man inte bär någon annan form av rustning så räknas den svarta, bruna eller grå kåpan som en poängs tjockt tyg i strid. Kåpan täcker hela kroppen. Om man bär någon form av rustning under kåpan får man inte räkna sig en extra poäng till godo. Mer än hälften av de manliga melorghierna äger antingen en läderrustning eller en nitläderrustning, men bär den inte till vardags. Om man bär huvan uppfälld har man minus 5, eller minus tjugofem procent, på alla uppfattningsfärdigheter. Den som inte är van vid att gå i kåpa har minus ett i förflyttning.)
EN KÅPA FÖR ALLA VÄDER
Ingen som någonsin mött en melorghier kan ha undgått att lägga märke till deras heltäckande svarta kåpor. Vid första anblicken kan de verka skrämmande; blotta åsynen av en svartklädd skock melorghier som hasar fram längs en gata för tankarna till onda gudar och underjordiska riter. Denna skräck verkar både för och emot melorghierna – kåporna skrämmer iväg ficktjuvar, men drar till sig självutnämnda bekämpare av all världens ondska. Men det är inte därför de bär dem. Melorghierna bär sina kåpor, inte för att sticka ut, utan för att bli anonyma.
Den vanliga svarta kåpan vävs och sys i Garrika, av den svarta ullen från triskiska får. Den är rymlig och bylsig, och döljer kroppsformerna väl. Då den är konstfärdigt slitsad i benen hindrar den inte rörelse i någon nämnvärd grad. Jag har själv provat en och kan intyga att den är både varm och skön, tvärtemot vad man kan förvänta sig av ett folk som uppmuntrar självplågeri. Med uppfälld huva kan man inte skilja den ena melorghiern från den andre, och det är precis så de vill ha det. Iklädd sitt skyddande lager av tyg kan en kultist gå från Aesirs tempel till Pukis, och därifrån vidare till Etins soltempel, för att avsluta sin runda uppe i Ogims gyllene tempelsalar. Ingen vet vem han är, och ingen kan anklaga honom för att vara otrogen mot någon gud. Skulle han bli igenkänd i ett tempel kan han vara säker på att samma person inte känner igen honom vid nästa – eller inte vågar säga något till prästerna i alla fall. Etins bontisal envisas med att hans församling skall fälla ner huvan under bönestunderna, så i soltemplet står många med huvudena böjda mot marken och studerar sina egna tår. Måhända ber de, helt säkert vill de vara anonyma.
Men precis som en melorghier både är hängiven och ombytlig, har denna anonymitet en baksida. De flesta melorghier VILL bekänna sina synder och avsteg för prästerna och gudarna. De berättar villigt och ångerfullt att de har besökt en annan guds tempel och ber att få göra bot. Denna bot är sällan hård eller dyr. Jag tror, men med melorghierna kan man aldrig veta säkert, att de vill ha möjligheten att vara anonyma, och att inte behöva göra bot förrän de själva väljer. Jag har också hört sägas att i de små ljusskygga sekterna är anonymitet inte bara önskvärt utan ett faktiskt överlevnadskrav, särskilt för den som är med i flera hemliga sällskap.
Melorghs stadsvakt måste regelbundet jaga rätt på personer med bara beskrivningen ”klädd i svart kåpa” till hjälp. Ingenstans är det så lätt att försvinna i folkmängden som i Melorgh. Det bör tilläggas att melorghierna ser med stor misstänksamhet på utlänningar som klär sig i deras kåpor. Dessa misstänks vara spioner eller brottslingar, och bör ha mycket bra förklaringar till varför de befinner sig i staden iklädda stadsdräkten. Är man i sällskap med en melorghier med gott anseende är det inga problem. De invandrade svartalferna klär sig också i svarta kåpor utan att någon har något emot det, och tas ibland för barn. Utan tvekan har denna vana snabbat på deras integration.
Melorghierna tror, eller hoppas, att gudarna har svårt att skilja på dem om de alla ser likadana ut. Särskilt gäller det Himlens Demoner, som kastar blixtar från skyn. Folktron säger att om alla ser likadana ut kan demonerna inte bestämma sig för vem de skall kasta en blixt på, och kommer alldeles av sig.
Kåpan medför också en hög grad av jämlikhet mellan melorghierna. Ett enkelt bodbiträde bär samma kåpa som den fruktade Fran Madaraki, Nerxims översteprästinna, och Vorgal Voosch, stadens mäktigaste man. Både män och kvinnor bär samma kåpa. Kvinnorna bär kjolar under kåpan, men detta inte är inte lätt att upptäcka. Kvinnor har alltså samma tillgång till stadens gator och torg under dygnets alla timmar som männen har, och de kan ta del i stadens alla offentliga aktiviteter, såsom att trakassera folk i mobb, och skrika åt syndare att bättra sig, eller rituell ringdans och fylleslag till Aesirs ära. Ett tag skall tydligen Pukis präster velat förbjuda kvinnor att bära kåpa, innan de kom på att det skulle betyda att de bar mindre kläder. Därefter försökte de sig på att införa en särskild kåpa för kvinnor, innan de konstaterade att det bara skulle dra mer oönskad uppmärksamhet till kvinnorna. Barn börjar bära kåpa vid ungefär tio års ålder.
Det bör tilläggas att det finns ett ganska tillförlitligt sätt att skilja en melorghier från en annan, och det är att titta på amuletterna de bär. Amuletter som står för olika gudar, amuletter som för tur med sig, och amuletter som skyddar mot allt från den skoslukande Sluggen till skatteindrivare, alla bärs de i stor mängd, både under och utanpå kåpan. Amuletterna varierar stort i material och utförande. Det är naturligtvis en smal sak att dölja en amulett, så dessa röjer egentligen inte melorghiernas anonymitet. Särskilt turbringande är det att bära en liten bit av stadsklippan själv vid bröstet, ju större desto bättre. Jag såg en stackare som ville skydda sig mot en särdeles stark förbannelse, och han släpade runt på en tio kilos sten i en kedja om halsen. Han sade att det enda som bringade mer tur och gav ett bättre skydd var tre levande tigerkatter. Han hade försökt bära dem runt halsen, sade han, men slutat när han svimmade av blodbrist.
Kåpan är melorghiernas vardagsklädsel och högtidsklädsel, men när de arbetar tar de vid behov av sig kåpan utan betänkligheter. Under sina kåpor ser melorghier ut och klär sig som vem som helst (fast lite kortare, blekare och blondare). Stadens gruvarbetare och jordbrukare bär inte kåpor när de arbetar, ej heller så de fåtaliga fiskarna och sjöfararna. Ett bodbiträde, en försäljare eller en värdshusvärd har alltid huvan nerfälld av respekt för sina kunder. Likaså ses det som mycket oartigt att ha huvan uppfälld innanför hemmets väggar, och detta gäller även gäster. Melorghierna är mycket gästfria, men främlingars rädsla hindrar dem ofta från att sätta sin fot över tröskeln. Den som vill gästa en melorghier gör också klokt i att först bekanta sig en smula med stadens seder.
Den svarta kåpan är den som syns mest, men det finns andra kåpor och dräkter i staden.
Den bruna kåpan bärs av landsbygdsbefolkningen. Den som bär en brun kåpa kan alltid räkna med snabb hjälp när de kommer till staden, vilket de gör regelbundet, då alla melorghier känner samhörighet med stadsklippan, även om de inte bor där. Stadsborna brukar också passa på att informera de brunklädda om de senaste förändringarna vad gäller budord och tabun, så att de inte skall göra bort sig eller ådra sig gudarnas vrede.
Den grå kåpan bärs av överklassens tjänare och av stadspalatsets byråkrater och kontrollanter.
De tunna lila kåporna bärs av tre grupper. De bärs av överklassen, som har råd med det dyra tyget. Melorghs magiker (trots sitt förflutna har Melorgh aldrig kategoriskt fördömt bruket av magi) bär också lila kåpor, fast med symboler för sina respektive magiskolor. Den tredje gruppen som bär lila är de mest hängivna av Ogims dyrkare. Eftersom den Gyllene Ogim är turens, rikedomens och lyckans gud, så tillåter inte hans präster de fattiga eller olyckliga att bära lila. Överklassen dyrkar Ogim framför alla andra gudar, men även en fattig stackare kan tillbe lyckans givare i hopp om ett bättre liv, och klä sig i en lila kåpa i trots mot prästerskapet.
Ogims prästerskap bär röda kåpor. Ogims tempelvakter bär röda dräkter under sina rustningar. Ogims överstepräst bär en guldgul glänsande kåpa med guldbroderier.
Stadsvakterna bär en svart dräkt med stadens vita triangel på bröstet.
Anhängarna av krokodilkulten bär ibland krokodilmasker när de tågar genom staden. Det kan verka skrämmande, men var inte oroliga, man har försäkrat mig att de är helt ofarliga. Om du ser en man eller kvinna med bara armar eller ben som ligger och solar på klippan är det nästan helt säkert också en krokodilkultist som härmar en krokodil. Detta avklädda mode och slappa sätt har lett till en hel del trakasserier från andra melorghier.
Det sägs att de präster som dyrkade guden för den varma källa som springer fram vid foten av stadsklippan bar vitt och blått, men då de har gått under jorden för att undfly Pukis prästerskaps mycket våldsamma förföljelser har jag aldrig sett dem.
Etins riarker och hans bontisal klär sig på samma sätt som på kontinenten. På sina lediga stunder bär dock även de svarta kåpor.
Aesirdyrkarna klär sig ibland i lösskägg och hjälmar med horn, samt stora sköldar och röda mantlar, samt annat som de tycker är aesirskt. Efter sina uppträden tar de dock på sig sina svarta kåpor igen.
Pukis präster odlar skägg, något som av tradition bara de över fyrtio års ålder annars gör (på det att ynglingar inte orättmätigt skall försöka tillskansa sig den respekt som följer med hög ålder). Jag har dock sett tecken på att denna regel inte efterlevs mangrant.
Saltgudinnans prästinnor bär broderade vita stolor och vita huvor till sina svarta kåpor.
Dvärgar klär sig som dvärgar, och enligt Pukis prästerskap kan dvärgar aldrig göra något fel.
Utlänningar klär sig som de vill, så länge de inte är bryter mot reglerna. Visa inte för mycket hud. Bär inte smutsiga skor när du beträder stadsklippan. Bär inte rött framför Pukis altare, det är Ogims färg. Och så vidare. Se till att ha en melorghisk rådgivare när ni kommer till staden.
Den hatade stymparsekten smyckar sina svarta kåpor med röda band och bär röda masker när de är ute och härjar och överfaller oskyldigt folk.
Nerxims präster och prästinnor spökar ut sig i skelettmasker och bär benstavar när de vill skrämmas. Under sina nattliga danser målar de självlysande skelettmönster på sina svarta kåpor.
Jag har aldrig sett en av Ögats mystiker, och det är jag glad för. Ingen vet vilka de är, och de rör sig som spöken genom massan. Det sägs att de ibland bär vita kåpor och vita masker, och att de ibland går öppet på stadens gator. Ibland har de olika symboler målade på maskerna, speciellt ögon av varierande antal. Ibland har de vita kåpor och svarta masker, ibland vita masker och svarta kåpor. Vad detta betyder vet kanske Bozsas Råd, men de misslyckades med att besegra Ögat för några år sedan, så jag tror att till och med de svamlar i mörkret. Hur som helst är alla melorghier livrädda för allt som ens påminner om Ögats dräkter. Ögats mystiker kan ta vad de vill och ingen vågar röra dem. Inte för att de tar något. Och det skall till en korkad mercanisk tjuv för att klä ut sig till en av Ögats mystiker, ty alla imitatörer har försvunnit spårlöst, sägs det.
Stadens två nominella ledare, de Främste, klär sig aldrig i kåpa. De Främste var en gång ledarna för dels stadens ursprungliga invånare, ker-bosherna, dels de invandrade jorerna. Staden hade två ledare för att ingen grupp skulle styra över den andra. Nuförtiden är grupperna helt uppblandade, men ämbetena finns kvar. De är ärftliga, men inte i rakt nedstigande led, och tydligen så kan ganska många komma ifråga för ämbetet. Kandidater som är olämpliga eller enfaldiga kan förbigås, liksom de som begår blasfemiska handlingar eller är allt för hängivna en enda kult, och alltså inte kan bli bra ledare för hela staden. Bröder och kusiner kan konkurrera ganska hårt med varandra under uppväxten (alla kandidater kommer för övrigt från överklassen), och översteprästerna lägger sig också i. Trots detta så är de Främstes plikter främst ceremoniella. De får dock bo i det vackra stadspalatsets finaste våningar, och åtnjuter stor respekt. En Främste med huvudet på skaft kan också försöka ta upp kampen om makten med de olika översteprästerna och stadspalatsets byråkrater, då en Främste är oavsättlig och i teorin okränkbar till sin person. De kan dock låsas in i palatset. Den ene Främste bär en officersuniform av gammalt jorpagniskt snitt, komplett med svärd och mantel. Den andre bär en komplicerad rustning av djurben.
Lord Julius Kleptokraten, Melorghs avsatte autokrat, brukade klä sig i fez, solunsk paraduniform, morgonrock och en påmålad mustasch. Lord Julius tyckte om att klä ut sig, och folk tror att han finns kvar i staden, under falskt namn. Förhoppningsvis med stadskassan, som han tog med sig när han sjappade från stadspalatset. Autokrat och lord är titlar som ges till en byråkrat som genom skickliga manövrar lyckas ta makten över staden och behålla den.
Vidina Ingaldiron
(Regelanmärkningar: Om man inte bär någon annan form av rustning så räknas den svarta, bruna eller grå kåpan som en poängs tjockt tyg i strid. Kåpan täcker hela kroppen. Om man bär någon form av rustning under kåpan får man inte räkna sig en extra poäng till godo. Mer än hälften av de manliga melorghierna äger antingen en läderrustning eller en nitläderrustning, men bär den inte till vardags. Om man bär huvan uppfälld har man minus 5, eller minus tjugofem procent, på alla uppfattningsfärdigheter. Den som inte är van vid att gå i kåpa har minus ett i förflyttning.)
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9051
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Angående Hamurs vapen så kanske en koppling till silver, järn eller koppar som är grunden för stadstatens existens, istället för guld som ingen hittar?
Gillade järnhattarna. Hela Hamurs stadsgarde är faktisk utrustade med liknande hjälmar har jag hört, dvärgsmide av extra solid sort.
Gillade järnhattarna. Hela Hamurs stadsgarde är faktisk utrustade med liknande hjälmar har jag hört, dvärgsmide av extra solid sort.
Senast redigerad av birkebeineren den 2009-10-26 21:07, redigerad totalt 1 gånger.
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1185
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9051
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Ser bra ut förutom att Addika (Addiaska?) grundas först ca 500 eO. Bytas mot ett tidigt Melorgh kanske?Mikael skrev:Drylo och det Kontinentaljoriska riket hade under lång tid varit allt hårdare ansatta av jordernas plundring, men starka befästningar och organiserat kustförsvar hade förhindrat större invasioner. Under 400-t blev dock spänningarna mellan det joriska rikets olika delar allt större och mynnade ut i maktkamp och inre stridigheter. De inre striderna innebar att kustförsvaren inte underhölls och försvagades. Detta var jorderna inte sena att utnyttja och deras då regelrätta invasioner och plundring av flera större kuststäder är en stor faktor till att det Kontinentaljoriska riket går under. Jordernas skepp tar sig djupare inåt land längs floderna och når tidigare förskonade områden. Jorderna anlägger till och med permanenta läger, reden, på öar i eller i anslutning till floderna och jorderna utgjorde därefter ett hot inte bara under sommaren utan större delen av året.
Dessa mer permanenta läger blir mot slutet av 400-t brohuvuden för de invasioner och kolonisationer som sker i Drylo.
I Klomellien börjar det redan på 470-t när kuststäderna Yolev, Addika och Catonave plundras. Addika bränns ner efter att jorderna hängt glödande lavar på duvor och småfåglar som flyger in dem till stadens torvtak. Ståthållaren i Catonave tvingas köpa sig fri från Jarl Storblotes plundring i några år, men snart ser konkurrenten från det joriska rikets östra halva till att betala Storblotes son att återuppta plundringen. Jorderna seglar upp för områdets två floder och övervintrar i reden som kring år 400 har växt till regelrätta kolonier. Hela södra Klomellien betalar tribut till jarlarna från norr och jorderna har kontroll över floderna. Vid några tillfällen försöker och lyckas Catonaves och Yolevs befolkningar hålla stånd på någon befäst bro, men jorderna återvänder snart och straffar stadsbefolkningen hårt. Även hamurer och trisker lyckas göra uppror någon gång. Terror och fruktansvärd brutalitet blir framgångsrika verktyg för jorderna att kontrollera sina kolonier med.