Apropå att jag tänkt fördjupa mig i Nastrôl som ämne så måste jag nästan få skriva av mig litet.
Jag tänker mig nämligen att kustsamhällena (få till antalet då kusten torde vara hög och otillgänglig) genom århundradena blivit plundrade av isbarbarer. Förutom att lämna oäktingar i sitt kölvatten (varför dessa fiskarbefolkningar har en del eldigt blod i ådrorna) har man gjort strandhugg i Nastrôl när det rått kvinnobrist på Trinsmyra. (Även ett vanligt sätt att undvika inavel i mindre eller homogena samhällen.) Jag hade förresten tänkt utmåla nastrolitiska kvinnor som ett erkänt ståndaktigt släkte (om uttrycket ursäktas), vilket torde passa väl med isbarbarernas ideal, föreställer jag mig.
Min tanke är då att dessa regelbundna och återkommande "besök" har blivit vardag för både befolkningen och för plundrarna. Med tiden, i takt med att Trinsmyra blivit mera "civiliserat", har resorna också fått mera prägel av handelsresor, även om man gärna rövar sig en brud om tillfälle ges! För att slippa onödigt manfall och även spilla tid och resurser, så har dessa ständiga kulturkrockar fått en allt mer formaliserad prägel. Först började man lösa själva striden genom envig, vilket sedan blev till obeväpnad kamp. Utgången fick avgöra i vilken grad man skulle brandskatta byn eller enbart nöja sig med byteshandel (och fest, givetvis).
Numera rör det sig snarare om en slags oauktoriserad och småskalig gränshandel som gränsar till smuggling, då man samtidigt undviker den trakoriska hamnfogden i HOXOH. (Tullar torde vara trakoriernas enda intresse i den instabila staden.) När man siktar katremasserna vid horisonten ställer sig sålunda befolkningen på den smala strandremsan mellan havet och klipporna och inväntar den välbekanta ritual som kallas "strandhugg".
De olika deltagarna spelar olika roller i något som är delvis tävling och delvis rollspel. En av huvudrollerna spelas av Bruden, men då man gärna mister sina döttrar (om ritualen slutar till främlingarnas fördel), så spelas rollen i regel av en karl. Gärna en maskulint parfymerad skäggig sak, som inte ens en isbarbar skulle vilja röva bort. (Det händer dock förmodligen att någon lokal flicka blir förtjust i trinsmyrernas förkämpe, varpå hon stjäl brudkronan, sparkar undan ersättaren och hoppas på det bästa!
)
Mera erfarna handelsmän vet vad som gäller och strandhugget är snabbt överstökad till lokalbefolkningens fördel, så att man kan fokusera på resans själva syfte. Men det händer också att den främmande köpmannen, av någon anledning, vinner kampen. (Det kan handla om brottning eller att puckla på varandra med käppar stående i en eka.) Då inleds nästa fas i ritualen, nämligen det symboliska äktenskapet mellan segraren och bruden. Denna smått pinsamma ceremoni är också snabbt överstökad, vilket det ludet generade brudparet förmodligen själva uppskattar.
Det kanske inte behöver sägas att det hör till ovanligheterna att någon faktiskt tar med sig sin skäggige brud över havet. Men det ryktas alltid om att det skulle ha hänt. (Man känner någon som kommer från en by där... O s v.)
Ja, vad tänker man på när man jobbar, egentligen?
Jag vet inte om jag får plats med ovanstående i en ren facktext, men det kanske kan utgöra grunden till en berättelse eller del i en reseskildring? (Någon annan får gärna utveckla uppslaget vidare.)
/Baldyr