För övrigt:
Bara för att handeln med Hynsolge av naturliga skäl gått lite i stå för närvarande betyder det inte att den inte har varit viktig. och vad kungar etc säger har sällan varit något som handelsmän bryr sig om. Det är klart att handeln varit ganska omfattande, även om den går igenom en svacka just nu. Lindaros kanske är på väg in i en lågkonjunktur pga detta?
Berendien
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9214
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Handeln kanske går via mellanhänder? Som nu dragit sig bort pga det hynsolgiska inbördeskriget och de allt aggresivare felicierna?Regil skrev:För övrigt:
Bara för att handeln med Hynsolge av naturliga skäl gått lite i stå för närvarande betyder det inte att den inte har varit viktig. och vad kungar etc säger har sällan varit något som handelsmän bryr sig om. Det är klart att handeln varit ganska omfattande, även om den går igenom en svacka just nu. Lindaros kanske är på väg in i en lågkonjunktur pga detta?
Följderna blivit att Lindaros ekonomi lider och:
-handeln med dvärgarna i Nidabergen blir allt viktigare och flera handelshus försöker segla om (bokstavligen till flodbåtar) och ta sig in marknaden i Torsborg.
-karavanerna mot Cereval har alltid varit risikabla men nu vågar flera sig på traden, genom Östra Landori, förbi vargmän och svartfolk, över Dvärgastupan norr om Sabarun och ner floderna mot Masevabukten.
-smugglare (som inte betalar tull till styrelsen i Lindaros) tjänar goda pengar genom att med små skepp ta sig över till det krigshärjade Hynsolge och handla med desperata partisaner, fördrivna bovarer och samvetslösa plundrare.
Kanske?
Vision om Berendien del 4: Det utrikespolitiska läget
Berendien drogs in i en internationell politisk sfär i och med missionen från den Lysande Vägens präster. Dessförinnan var utbytet med andra länder, Landori undantaget, ytterst skral. De caddiska och zorakiska missionärer som under 100-talet eO började predika Odos lära följdes av allt tätare handelskontakter. Köpmän hade visserligen tidigare besökt Entika och Ventigmilia och i någon mån också Lindaros, men möjligheterna att bedriva gynnsam handel med det av svartfolkskrig svårt drabbade landet var små. Undantaget var vapenhandel, en bransch som kunde vara nog så lukrativ - en del lärde påstår t o m att för en del berendiska krigare var den viktigaste anledningen att övergå till den Lysande Vägen just att man då lättare kunde sluta goda handelsavtal med dalkerna.
Under det unga rikets första stapplande århundrande stod man dock alverna i Landori mycket nära. Ett blodsband inrättas till och med när den berendiske prinsen Ilmond äktar den landoriska prinsessan Dimladris. Från den här tiden härstammar de hjärtliga kontakterna mellan länderna och får sin ceremoniella form (dessa ceremonier är tämligen ustuderade och jag tänker mig här någon form av nästan rituella kontakter a la mellan handelshusen i Bingtown och det mystiska folkslaget the Rain Wild Traders i Robin Hobbs 'Ship of Magic'). Under det andra århundradet efter Odos födelse knyter man från berendiskt håll en viktig kontakt med dvärgarna i Nidabergen i och med anläggandet av kolonin Torsborg. Alverna anser dock att detta inte är helt lyckat. Den berendiska drottningen Nevinanda står inför ett svårt val men övertalas av sina militära rådgivare att landet behöver dvärgarnas vapen. Alverna ser detta som att man indirekt stöder våldtäkten på naturen i och omkring Torsborgs skogar och man drar tillbaka sin ambassadör från Entika. Kontakterna med Landori förblir fortsatt goda, men kommer aldrig mer att bli så kamratliga som på Limondias av Skogens tid. För mer information, se kontaker med alverna på wikin.
Under 100-talet sker också en händelse som kom att påverka Berendiens utrikespolitik under långt tid framöver. Kimzônerna anländer till Koalintviken och grundar Felicien. Till en början är faktiskt relationerna goda mellan de båda grannländerna som har en gemensam fiende i Erbulasbergens svartfolk, och en militär allians mot bergens oknytt var ett tag under uppsegling. Under 200-talet utvecklas ett underrättelsesystem länderna emellan och sammarbetet blir framgångsrikt. Orcherna tvingas djupare in i bergen då man är ansatt från två fronter. De vänliga relationerna länderna emellan får sig dock en knäck då dermanierna erövrar Felicien. Trots rop på bistånd förblir Berendien passivt under hela den dermanska konflikten och detta ses som en av anledningarna till att felicierna gick till angrepp mot Berendien år 344. Det segdragna berendisk-feliciska kriget blir Berendiens störa angelägenhet under nästan hundra år. Mången berendier stupar och många byar bränns ner under feliciska sklövlingar. Från denna bittra tid minns man mången ogärning, och avskyn och hatet mot Felicien finns än idag kvar.
Under det sombatziska slavupproret kring år 500 stödde de berendiska tvillingakonungarna Arvand och Bervand upproret och mycket tyder på att man förutom hämnd hade för avsikt att etablera ett mer bestående politiskt och militärt inflytande över ett försvagat Felicien. Då sombatzerna brutalt slogs ner fann felicierna spår av berendiska agenter i de städer som slavarna erövrat och kanske var det den stora ansamlingen trupper som fanns rustade och i fält under Tvillingkriget 501-503 den enda anledningen till att Felicien inte satte igång en vedergällningsaktion (man var ju trots allt något försvagat efter slavupproret och i behov av att se om sitt hus).
Idag är läget spänt mellan de båda länderna. Det långa kriget mellan grannarna har satt djupa spår och man är än idag djupt misstänksamma mot varandra trots att vissa mycket ansträngda kontakter trots allt sker. Kung Frekvand etablerade under vissa svårigheter dessa kontakter medans han ännu var ung för att kunna ha några möjligheter att stoppa en eventuell framtida konflikt. Idag utnyttjar båda sidor dessa diplomatiska kontakter till ivrig spioneriverksamhet.
I och med att Berendien alltmer blir ett stabilt rike och att de gamla joriska näringarna (vinodling, hästuppfödning, jordbruk) succesivt återuppbyggs under perioden 200-400 eO blir landet också mer och mer intressant för främmande makter. Under soltågen mot bl a Efaro användes berendiska hamnar som underhållspunkter för solriddararméerna. Närheten till Berendiens kornbodar var något som utnyttjades av solfararna och caddiska och erebosiska köpmän upptäckte på så sätt denna lukrativa marknad i centrala Kopparhavet. Berendien drogs sålunda tätare in i det nätverk av handel som idag är etablerat i länderna runt Kopparhavet. Ända sedan dessa dagar har relationen med Erebos och Caddo varit god. När den Stora Schismen bröt ut stod epicentrum i konflikten mellan Ekeborg i Kardien och Arno på Caddo. På Berendien såg man mest på och trots att man anslöt sig till fastlandssidan behöll man sina caddiska handelskontakter. Detta lyckades man med genom att spela ut dalkerna mot dessas erebosiska konkurrenter. Man kan bara kallt konstatera att guldet och mätta bukar ofta skapar starkare lojaliteter än vad tron gör.
I dags dato är berendien beroende av sina utrikespolitiska kontakter eftersom handeln är såpass viktig. Man har en svag egen handelsflotta och vilar till stor del på lastförmågan hos sina erebiska och dalkiska partners. Det gryende hotet från Felicien gör detta extra viktigt och man inser vikten av militära såväl som ekonomiska allierade. Man vårdar därför kontakterna ömt och ser ogärna att något som stör dem. Genom inträdet i den Lysande Vägens gemenskap öppnades många dörrar och man ger skenet utåt att vara en i det närmsta helt omvänd region, allt för att vara bundis med zoraker och kardier. Man deltar gärna i farsegels turneringar och skickar delegationer till Ekeborg och Pendon, alltför att knyta vänskapsbanden med grannarna i väst. Idag har man ett välutvecklat utbyte såväl ekonomiskt som kulturellt med Caddo, Erebos, Zorakin och Kardien. Zorakin hålls extra högt tack vare hjälpen i kriget mot Felicien och många berendier ser upp till Zorakin som en trogen och välvillig vän och bror.
Värre är det med relationerna i öster. Hynsolgerna är trots pirathotet en viktig handelspartner till Felicien och detta har gjort att man misstänksamt betraktar vad som händer där. Ryktena om att den hynsolgiske kungen vill ena landet mot en gemensam fiende efter att inbördeskriget är vunnet gör också att man håller sig på sin kant när det gäller grannen i öst.
Detta är ett utkast. Säg till om något inte stämmer överens med vad som skrivit annorstädes eller vad ni tycker.
Berendien drogs in i en internationell politisk sfär i och med missionen från den Lysande Vägens präster. Dessförinnan var utbytet med andra länder, Landori undantaget, ytterst skral. De caddiska och zorakiska missionärer som under 100-talet eO började predika Odos lära följdes av allt tätare handelskontakter. Köpmän hade visserligen tidigare besökt Entika och Ventigmilia och i någon mån också Lindaros, men möjligheterna att bedriva gynnsam handel med det av svartfolkskrig svårt drabbade landet var små. Undantaget var vapenhandel, en bransch som kunde vara nog så lukrativ - en del lärde påstår t o m att för en del berendiska krigare var den viktigaste anledningen att övergå till den Lysande Vägen just att man då lättare kunde sluta goda handelsavtal med dalkerna.
Under det unga rikets första stapplande århundrande stod man dock alverna i Landori mycket nära. Ett blodsband inrättas till och med när den berendiske prinsen Ilmond äktar den landoriska prinsessan Dimladris. Från den här tiden härstammar de hjärtliga kontakterna mellan länderna och får sin ceremoniella form (dessa ceremonier är tämligen ustuderade och jag tänker mig här någon form av nästan rituella kontakter a la mellan handelshusen i Bingtown och det mystiska folkslaget the Rain Wild Traders i Robin Hobbs 'Ship of Magic'). Under det andra århundradet efter Odos födelse knyter man från berendiskt håll en viktig kontakt med dvärgarna i Nidabergen i och med anläggandet av kolonin Torsborg. Alverna anser dock att detta inte är helt lyckat. Den berendiska drottningen Nevinanda står inför ett svårt val men övertalas av sina militära rådgivare att landet behöver dvärgarnas vapen. Alverna ser detta som att man indirekt stöder våldtäkten på naturen i och omkring Torsborgs skogar och man drar tillbaka sin ambassadör från Entika. Kontakterna med Landori förblir fortsatt goda, men kommer aldrig mer att bli så kamratliga som på Limondias av Skogens tid. För mer information, se kontaker med alverna på wikin.
Under 100-talet sker också en händelse som kom att påverka Berendiens utrikespolitik under långt tid framöver. Kimzônerna anländer till Koalintviken och grundar Felicien. Till en början är faktiskt relationerna goda mellan de båda grannländerna som har en gemensam fiende i Erbulasbergens svartfolk, och en militär allians mot bergens oknytt var ett tag under uppsegling. Under 200-talet utvecklas ett underrättelsesystem länderna emellan och sammarbetet blir framgångsrikt. Orcherna tvingas djupare in i bergen då man är ansatt från två fronter. De vänliga relationerna länderna emellan får sig dock en knäck då dermanierna erövrar Felicien. Trots rop på bistånd förblir Berendien passivt under hela den dermanska konflikten och detta ses som en av anledningarna till att felicierna gick till angrepp mot Berendien år 344. Det segdragna berendisk-feliciska kriget blir Berendiens störa angelägenhet under nästan hundra år. Mången berendier stupar och många byar bränns ner under feliciska sklövlingar. Från denna bittra tid minns man mången ogärning, och avskyn och hatet mot Felicien finns än idag kvar.
Under det sombatziska slavupproret kring år 500 stödde de berendiska tvillingakonungarna Arvand och Bervand upproret och mycket tyder på att man förutom hämnd hade för avsikt att etablera ett mer bestående politiskt och militärt inflytande över ett försvagat Felicien. Då sombatzerna brutalt slogs ner fann felicierna spår av berendiska agenter i de städer som slavarna erövrat och kanske var det den stora ansamlingen trupper som fanns rustade och i fält under Tvillingkriget 501-503 den enda anledningen till att Felicien inte satte igång en vedergällningsaktion (man var ju trots allt något försvagat efter slavupproret och i behov av att se om sitt hus).
Idag är läget spänt mellan de båda länderna. Det långa kriget mellan grannarna har satt djupa spår och man är än idag djupt misstänksamma mot varandra trots att vissa mycket ansträngda kontakter trots allt sker. Kung Frekvand etablerade under vissa svårigheter dessa kontakter medans han ännu var ung för att kunna ha några möjligheter att stoppa en eventuell framtida konflikt. Idag utnyttjar båda sidor dessa diplomatiska kontakter till ivrig spioneriverksamhet.
I och med att Berendien alltmer blir ett stabilt rike och att de gamla joriska näringarna (vinodling, hästuppfödning, jordbruk) succesivt återuppbyggs under perioden 200-400 eO blir landet också mer och mer intressant för främmande makter. Under soltågen mot bl a Efaro användes berendiska hamnar som underhållspunkter för solriddararméerna. Närheten till Berendiens kornbodar var något som utnyttjades av solfararna och caddiska och erebosiska köpmän upptäckte på så sätt denna lukrativa marknad i centrala Kopparhavet. Berendien drogs sålunda tätare in i det nätverk av handel som idag är etablerat i länderna runt Kopparhavet. Ända sedan dessa dagar har relationen med Erebos och Caddo varit god. När den Stora Schismen bröt ut stod epicentrum i konflikten mellan Ekeborg i Kardien och Arno på Caddo. På Berendien såg man mest på och trots att man anslöt sig till fastlandssidan behöll man sina caddiska handelskontakter. Detta lyckades man med genom att spela ut dalkerna mot dessas erebosiska konkurrenter. Man kan bara kallt konstatera att guldet och mätta bukar ofta skapar starkare lojaliteter än vad tron gör.
I dags dato är berendien beroende av sina utrikespolitiska kontakter eftersom handeln är såpass viktig. Man har en svag egen handelsflotta och vilar till stor del på lastförmågan hos sina erebiska och dalkiska partners. Det gryende hotet från Felicien gör detta extra viktigt och man inser vikten av militära såväl som ekonomiska allierade. Man vårdar därför kontakterna ömt och ser ogärna att något som stör dem. Genom inträdet i den Lysande Vägens gemenskap öppnades många dörrar och man ger skenet utåt att vara en i det närmsta helt omvänd region, allt för att vara bundis med zoraker och kardier. Man deltar gärna i farsegels turneringar och skickar delegationer till Ekeborg och Pendon, alltför att knyta vänskapsbanden med grannarna i väst. Idag har man ett välutvecklat utbyte såväl ekonomiskt som kulturellt med Caddo, Erebos, Zorakin och Kardien. Zorakin hålls extra högt tack vare hjälpen i kriget mot Felicien och många berendier ser upp till Zorakin som en trogen och välvillig vän och bror.
Värre är det med relationerna i öster. Hynsolgerna är trots pirathotet en viktig handelspartner till Felicien och detta har gjort att man misstänksamt betraktar vad som händer där. Ryktena om att den hynsolgiske kungen vill ena landet mot en gemensam fiende efter att inbördeskriget är vunnet gör också att man håller sig på sin kant när det gäller grannen i öst.
Detta är ett utkast. Säg till om något inte stämmer överens med vad som skrivit annorstädes eller vad ni tycker.
Punkt 1: Stämmer (se Torshemsmodulen)birkebeineren skrev:Handeln kanske går via mellanhänder? Som nu dragit sig bort pga det hynsolgiska inbördeskriget och de allt aggresivare felicierna?
Följderna blivit att Lindaros ekonomi lider och:
-handeln med dvärgarna i Nidabergen blir allt viktigare och flera handelshus försöker segla om (bokstavligen till flodbåtar) och ta sig in marknaden i Torsborg.
-karavanerna mot Cereval har alltid varit risikabla men nu vågar flera sig på traden, genom Östra Landori, förbi vargmän och svartfolk, över Dvärgastupan norr om Sabarun och ner floderna mot Masevabukten.
-smugglare (som inte betalar tull till styrelsen i Lindaros) tjänar goda pengar genom att med små skepp ta sig över till det krigshärjade Hynsolge och handla med desperata partisaner, fördrivna bovarer och samvetslösa plundrare.
Kanske?
Punkt 2: Svårt att se varför någon ens skulle komma på tanken med karavaner till Cereval. Enklare med handel via mellanhänder, om man nu ens vet att Cereval existerar och vill handla med det (kan tänka mig att en köpman från Kopparhavet är tveksam till att investera i handel med sagoländer).
Punkt 3: Smugglare lär finnas, speciellt om de säljer vapen och förnödenheter till den kontroversiella folkarmén.
Ghazam, tycker ditt utkast till det utrikespolitiska läget i Berendien är bra. När det gäller ditt senare inlägg och i synnerhet följande:
Dessa karavaner skulle ju vara ett utmärkt inslag som källa till äventyr. Därför bör de inte avfärdas så lätt. Att man inte skulle känna till Cerevals existens och se det som ett sagoland tycker jag inte riktigt känns rätt. Avståndet mellan Cereval och Berendien är inte så stort och om man har kontakter med Torshem, Landori och tidigare med Hynsolge som alla mer eller mindre gränsar till Cereval borde ju information om Cereval även nått Berendien. Så Cereval boirde väl inte ses som ett sagoland av åtminstone de berendier som har intresse av handel. Sen så kan man säkert hitta på en massa anledningar till en karavan. Om man tänker sig varor från Cereval behöver de ju om de skall skeppas in i Kopparhavet ta vägen norrut runt hela Ereb, eller söderut via Nidland vidare via Stabul i Krun med en hel del omlastningar och tullar. Så det kanske inte är en omöjlighet att det kan löna sig med en karavanled. Men det får ju inte vara för utrymmeskrävande varor i sådana fall och frågan är ju vilka varor som är aktuella att frakta över karavanleden. Vad finns det i Cereval som är intressant? Man kan ju tänka sig att även en del varor från akrogal letar sig fram denna vägen.
Men det viktigaste av allt är ju att karavaner är fräckt och en källa till äventyr så ge inte upp dem för lätt...
Här tycker jag att du är lite tråkig.Svårt att se varför någon ens skulle komma på tanken med karavaner till Cereval. Enklare med handel via mellanhänder, om man nu ens vet att Cereval existerar och vill handla med det (kan tänka mig att en köpman från Kopparhavet är tveksam till att investera i handel med sagoländer).
Dessa karavaner skulle ju vara ett utmärkt inslag som källa till äventyr. Därför bör de inte avfärdas så lätt. Att man inte skulle känna till Cerevals existens och se det som ett sagoland tycker jag inte riktigt känns rätt. Avståndet mellan Cereval och Berendien är inte så stort och om man har kontakter med Torshem, Landori och tidigare med Hynsolge som alla mer eller mindre gränsar till Cereval borde ju information om Cereval även nått Berendien. Så Cereval boirde väl inte ses som ett sagoland av åtminstone de berendier som har intresse av handel. Sen så kan man säkert hitta på en massa anledningar till en karavan. Om man tänker sig varor från Cereval behöver de ju om de skall skeppas in i Kopparhavet ta vägen norrut runt hela Ereb, eller söderut via Nidland vidare via Stabul i Krun med en hel del omlastningar och tullar. Så det kanske inte är en omöjlighet att det kan löna sig med en karavanled. Men det får ju inte vara för utrymmeskrävande varor i sådana fall och frågan är ju vilka varor som är aktuella att frakta över karavanleden. Vad finns det i Cereval som är intressant? Man kan ju tänka sig att även en del varor från akrogal letar sig fram denna vägen.Men det viktigaste av allt är ju att karavaner är fräckt och en källa till äventyr så ge inte upp dem för lätt...
Utrikespolitken ser bra ut om än lite ryckig och hoppig i sin översikt. Speciellt gillar jag hur du förklarar de dåliga relationerna med Hynsolge! 
Abers, funderingar, petitesser:
* Att alverna drar tillbaks sin ambassadör känns väldigt 1900-t. Att deras ambassad/representation vid hovet återvänder till Landoris skogar är mer Ereb?(Ord jag vet, men du förstår säkert vad jag menar)
* Hade Berendierna inga intressen söder om bergen när Felicierna kom och tog för sig? Var det helt OK och tom önskvärt att få en ny grane som tar över en del (20-25% av Tolan!) av de mindre använda delarna av bakgården? Var hotet från svartfolken så stort att man genast blev vänner?
* Likaså tycker jag underrättelsesystem mot svartfolken låter lite för mkt spioner. Ett utbyte av information och samarbete mellan utbygdsjägarna i bergen för att betvinga svartfolken låter bättre? Jag upplever felicierna som lite för arroganta för något närmare samarbete med vad de ser som primitivare kulturer. Eller har jag missuppfattat kimzonerna?
*Sedan tycks beskrivningen av relationerna med Felicien vara skrivna lite pro-feliciskt
. De var förorättade av att Berendien inte ställde upp när de bad om hjälp? Bad de om hjälp, de arroganta typerna? Den pro-berendiska (som jag också ser att mina inlägg lutar åt) historiebeskrivningen anser ju annars att Felicierna fick blodad tand efter segern och därför sökte nytt land att erövra, och resten av Tolan låg bra till. Redan innan var ju Felicierna inte fredliga utan hade skaffat sig kolonier i Efaro väster (och öster?) om Raas Naram.
Abers, funderingar, petitesser:
* Att alverna drar tillbaks sin ambassadör känns väldigt 1900-t. Att deras ambassad/representation vid hovet återvänder till Landoris skogar är mer Ereb?(Ord jag vet, men du förstår säkert vad jag menar)
* Hade Berendierna inga intressen söder om bergen när Felicierna kom och tog för sig? Var det helt OK och tom önskvärt att få en ny grane som tar över en del (20-25% av Tolan!) av de mindre använda delarna av bakgården? Var hotet från svartfolken så stort att man genast blev vänner?
* Likaså tycker jag underrättelsesystem mot svartfolken låter lite för mkt spioner. Ett utbyte av information och samarbete mellan utbygdsjägarna i bergen för att betvinga svartfolken låter bättre? Jag upplever felicierna som lite för arroganta för något närmare samarbete med vad de ser som primitivare kulturer. Eller har jag missuppfattat kimzonerna?
*Sedan tycks beskrivningen av relationerna med Felicien vara skrivna lite pro-feliciskt
. De var förorättade av att Berendien inte ställde upp när de bad om hjälp? Bad de om hjälp, de arroganta typerna? Den pro-berendiska (som jag också ser att mina inlägg lutar åt) historiebeskrivningen anser ju annars att Felicierna fick blodad tand efter segern och därför sökte nytt land att erövra, och resten av Tolan låg bra till. Redan innan var ju Felicierna inte fredliga utan hade skaffat sig kolonier i Efaro väster (och öster?) om Raas Naram.Jo, visst är karavaner fräcka och jag är absolut inte mot idén generellt, tvärtom. Däremot tror jag inte att det är logiskt med karavaner på Cereval, som i alla fall jag har uppfattat som en avlägsen och tämligen okänd region i Ereb, från Kopparhavet sett. En annan sak som du tar upp är ju vad de har att sälja, och där kanske sakens bränpunkt är. Månsilvret är ju värdelöst utanför landet, och borde det inte vara betydligt bekvämare och mindre risk att föra varor från Akrogal via havet, trots jobbiga omlastningar vid Raas Naram mm. Jag vidhåller att karavener till Cereval torde vara ett så riskfyllt företag att det borde finnas stora svårigheter att hitta finansiärer.Bergdahl skrev: Här tycker jag att du är lite tråkig.
Men det viktigaste av allt är ju att karavaner är fräckt och en källa till äventyr så ge inte upp dem för lätt...
Men, man skulle kunna tänka sig att det trots allt finns sådana dårpippi-köpmän (riskkapitalister m a o) och att Cereval kan erbjuda någon form av produkt (t ex någon form av alkemisk viktig ingrediens typ drakspillning eller avklippta tånaglar från troll) som gör det lönsamt. Då kan man tänka sig att det finns enstaka karavaner (ingen vanlig företeelse alltså) som, t ex sponsrade av en magikerakademi eller liknande som trotsar den besvärliga geografin, köper beskydd av orcherstammar, anlitar någon sorts lokala sherpas samt buffrar upp med erfarna legoknektar - då börjar det definitivt lukta rollspelsäventyr.
Tack för bra kommentarer! Finfint och tydligt. Jag ska dock inte ta cred för förklaringen till relationerna till Hynsolge då dessa antyds/beskrivs kortfattat i EA-boxen.Mikael skrev:Utrikespolitken ser bra ut om än lite ryckig och hoppig i sin översikt. Speciellt gillar jag hur du förklarar de dåliga relationerna med Hynsolge!
Abers, funderingar, petitesser:
* Att alverna drar tillbaks sin ambassadör känns väldigt 1900-t. Att deras ambassad/representation vid hovet återvänder till Landoris skogar är mer Ereb?(Ord jag vet, men du förstår säkert vad jag menar)
* Hade Berendierna inga intressen söder om bergen när Felicierna kom och tog för sig? Var det helt OK och tom önskvärt att få en ny grane som tar över en del (20-25% av Tolan!) av de mindre använda delarna av bakgården? Var hotet från svartfolken så stort att man genast blev vänner?
* Likaså tycker jag underrättelsesystem mot svartfolken låter lite för mkt spioner. Ett utbyte av information och samarbete mellan utbygdsjägarna i bergen för att betvinga svartfolken låter bättre? Jag upplever felicierna som lite för arroganta för något närmare samarbete med vad de ser som primitivare kulturer. Eller har jag missuppfattat kimzonerna?
*Sedan tycks beskrivningen av relationerna med Felicien vara skrivna lite pro-feliciskt
1) Dispositionen kommer att förbättras i omarbetningen för wikin.
2) Alvernas ambassadörgrej är lite anakronistiskt som du påpekar, det är mest andemeningen jag är ute efter (försvagade diplomatiska relationer). Kanske att de upphör med en rådgivare till konungen eller något sådant.
3) Jag vet inte om berendierna hade resurser att kolonisera Koalintviken under århundraden eO. Kanske förvildade stammar och svartfolken gjorde utsikterna svåra. Man hade kanske heller inte den jordbrukskunskap som behövdes i denna speciella form av terräng. Svartfolken var jäkligt jobbiga efter konfluxen, mycket av den berendiska post-konfluxuella historien går ut på detta.
4 & 5) Hmm... du har kanske rätt angående kimzônerna. Kanske berendierna erbjöd hjälp men gavs kalla handen? Därav frostiga relationer och misstänksamhet? Bra reflektioner här Mikael, ska grunna på detta.
Det var Mikaels "rasism" gentemot Felicierna som jag avsåg, inte rasism som företeelse i spelet.Ghazam skrev:Jo, men i det här läget är det väl befogat? Och rasism är seglivat, se bara på exempel från Europas fatabur.Regil skrev:Ehhh...
Ta det lite lugnt med rasismen gentemot de stackars felicierna.
Kom också ihåg att detta var längesen, allt är inte precis likadant hela tiden.
Jag är starkt för rasism i Ereb Altor, och lika starkt emot den map på oss som spelkonstruktörer. Felicier kan handla på många sätt. Alla felicier är inte arroganta. Även arroganta felicier kan se fördelar att samarbeta med lägre stående folk. och så vidare, jag tror att ni är med...
Därmed inte sagt att jag är för eller emot något vad gäller relationerna mellan de båda länderna.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9214
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Så jag tänker också. Välbevakade karavaner som fraktar små men värdefulla varor. Cerevallierna behöver inte ens vara de huvudsakligaBergdahl skrev:Här tycker jag att du är lite tråkig.
Men det viktigaste av allt är ju att karavaner är fräckt och en källa till äventyr så ge inte upp dem för lätt...
handelskontakterna utan det kan röra sig om akrogaliska handlare som besöker Lîrvella och andra mindre stadstater i södra Cereval.
Som jag tidigare skrev så kan ju Berendien ha monopol på handeln över norra Hysolge och ner i Cereval och Maseva, den berör ju Landori och det är kanske endast berendierna som tillåts korsa alvskogarna?Ghazam skrev:Jo, visst är karavaner fräcka och jag är absolut inte mot idén generellt, tvärtom. Däremot tror jag inte att det är logiskt med karavaner på Cereval, som i alla fall jag har uppfattat som en avlägsen och tämligen okänd region i Ereb, från Kopparhavet sett. En annan sak som du tar upp är ju vad de har att sälja, och där kanske sakens bränpunkt är. Månsilvret är ju värdelöst utanför landet, och borde det inte vara betydligt bekvämare och mindre risk att föra varor från Akrogal via havet, trots jobbiga omlastningar vid Raas Naram mm. Jag vidhåller att karavener till Cereval torde vara ett så riskfyllt företag att det borde finnas stora svårigheter att hitta finansiärer.
Men, man skulle kunna tänka sig att det trots allt finns sådana dårpippi-köpmän (riskkapitalister m a o) och att Cereval kan erbjuda någon form av produkt (t ex någon form av alkemisk viktig ingrediens typ drakspillning eller avklippta tånaglar från troll) som gör det lönsamt. Då kan man tänka sig att det finns enstaka karavaner (ingen vanlig företeelse alltså) som, t ex sponsrade av en magikerakademi eller liknande som trotsar den besvärliga geografin, köper beskydd av orcherstammar, anlitar någon sorts lokala sherpas samt buffrar upp med erfarna legoknektar - då börjar det definitivt lukta rollspelsäventyr.
Varorna det rör sig om kan vara ädelstenar, sällsynta kryddor, silkestyg och kamsunsk papper, som färgämne och alkemisk ingrediens nämde jag lapiz lazuli (inspirerad av Venetzias monopol på denna värdefulla vara). Även resenärer kan se det som ett säkert sätt att ansluta sig till en karavan och mot en anselig ersättning få skydd på resan österut, lärde som vill besöka universiteten/biblioteken i Drakonia och Cerevallis exempelvis, kanske också pilrimer tillhörande någon kalmurrisk månkult eller liknande.
Karavanerna behöver inte vara så alltför vanliga men när de väl avgår så är de viktiga ekonomiska satsningar. Sen så borde också den delen av leden som går genom Landori vara mycket säker och det är först framme vid Nidabergen/Cerbergen som farorna tar vid. Här låter skyddsbetalning och lokala "sherpas" som bra ideer, kanske några värgmannaflockar som specialicerad sig på detta, eller på senare tid hynsolgiska partisaner ute efter förnödenheter.
Tillägg:
Som (självpåtaget) ansvarig för övergripande handel i Ereb skulle jag vilja pusha för Berendiskt spannmål till Stabul. Stabul har enligt wikin 200 000 invånare, i konkurrens med Tricilve Erebs största stad. Staden kräver givetvis enorma mängder spannmål och Berendien torde vara en av de bästa områdena att få det ifrån, speciellt som Hynsolge har fallit ifrån de senaste åren.
Vilket gör att relationen till Krun inte bör glömmas bort helt...
Som (självpåtaget) ansvarig för övergripande handel i Ereb skulle jag vilja pusha för Berendiskt spannmål till Stabul. Stabul har enligt wikin 200 000 invånare, i konkurrens med Tricilve Erebs största stad. Staden kräver givetvis enorma mängder spannmål och Berendien torde vara en av de bästa områdena att få det ifrån, speciellt som Hynsolge har fallit ifrån de senaste åren.
Vilket gör att relationen till Krun inte bör glömmas bort helt...
Du menar Arkhaz.Regil skrev:Tillägg:
Som (självpåtaget) ansvarig för övergripande handel i Ereb skulle jag vilja pusha för Berendiskt spannmål till Stabul. Stabul har enligt wikin 200 000 invånare, i konkurrens med Tricilve Erebs största stad. Staden kräver givetvis enorma mängder spannmål och Berendien torde vara en av de bästa områdena att få det ifrån, speciellt som Hynsolge har fallit ifrån de senaste åren.
Vilket gör att relationen till Krun inte bör glömmas bort helt...
Sedan antar jag att det var den negativa klangen som ordet arrogant kan avge som du upplevde som rasistisk. På pro-feliciska uttrycks samma sak som att felicerna är trygga i sig själva, självständiga, går sina egna vägar, stolta över sin historia och lyckönskar andra folk (utom halvfolken) i deras strävan att bli lika framgångsrika och civiliserade som kimzonerna.
Håller med om karavantankarna här. Karavaner är fräckt, Cereval ett intressant mål, och lapis lazuli låter ju som en utmärkt handelsvara.
Själv hade jag tänkt mig ett litet berendiskt handelshus i Mirhamn i Mirel... Det är ganska rejält långt borta, men jag tänkte mig tunga vete- och tobakskaravaner upp till Bhu-Mir vid Mefamirs sydöstra strand och sedan båttransport till Mirhamn. Från Mirel är det främst vildeld som man är ute efter (ett bra ämne att ha i bakfickan mot feliciens flotta?) Givetvis kommer annant med på köpet; hampa och skinn och vad man nu kan tänkas handla med nargurerna i Bhu-Mir.
Vad tros? Att frakta vete över land är säket ingen picknick. Kanske med rejält tungt tornpackade mammutar? Eller med gaur-horder som sedan slaktas i Bhu-Mir...
Själv hade jag tänkt mig ett litet berendiskt handelshus i Mirhamn i Mirel...
Det är ganska rejält långt borta, men jag tänkte mig tunga vete- och tobakskaravaner upp till Bhu-Mir vid Mefamirs sydöstra strand och sedan båttransport till Mirhamn. Från Mirel är det främst vildeld som man är ute efter (ett bra ämne att ha i bakfickan mot feliciens flotta?) Givetvis kommer annant med på köpet; hampa och skinn och vad man nu kan tänkas handla med nargurerna i Bhu-Mir. Vad tros? Att frakta vete över land är säket ingen picknick. Kanske med rejält tungt tornpackade mammutar? Eller med gaur-horder som sedan slaktas i Bhu-Mir...