Jorduashur
Alveblot
Som jag har tänkt mig så finsn det en väldigt speciell högtid i Jorduashur: Alveblot. Traditionen sträcker sig tillbaka till en dimmig urtid och man såg alverna som övernaturliga väsen som hade makt över natur och väder och kunde skänka de rätta förhållandena för ett god skörd. I det karga och stormpiskade Jorduashur är det lilla jordbruket av yttersta vikt för människornas överlevnad. Därför firar man varje år "alveblot". Detta kan te sig på två sätt. Oftast en Völver/Thulia och Gandman kan leda fruktbarhetsritualer för att välsigna fälten för en god skörd. Om ingen sådan finnes att tillgå så är det någon på gården som gör det. Denna traditions utveckling skiljer sig mycket åt från ort till ort: Allt mellan stillsamt blotande av mat, till djuroffer till sexuella akter. Avskärande av hästlemmar och bolande på "helgastenar" kan exmepelvis tillhöra traditionen. Också kan det tänkas att det faktiskt finns medlidsamma alver som minns människornas traditioner och faktiskt under denna tid kan ses vandra för att "välsigna"(med magi) människornas skördar (detta hör alltså till ovanligheten, kanske endast två till fyra har betraktats på ett fåtal olika platser varje år och ibland inte alls).
Alveblot låter bra Krille, just i Jorduashur eller inom Aesir?
Avs jarlarna i Allnemark: Rak motsägelse, men vad sägs om att:
Elfhelm Korp är en ålderstigen kungajarl, självutnämnd och med enda stöd i skyddslingen Jarl Håkon Smed i Nordal sedan 25 år. Han ligger år 610 sjuklig och grånad under tjocka fällar på Allneborg. Allnemarks riktige jarl är hans son Sigurd Brandsvedd som styr jarldömet och Halle i sin fars namn. ?
Avs jarlarna i Allnemark: Rak motsägelse, men vad sägs om att:
Elfhelm Korp är en ålderstigen kungajarl, självutnämnd och med enda stöd i skyddslingen Jarl Håkon Smed i Nordal sedan 25 år. Han ligger år 610 sjuklig och grånad under tjocka fällar på Allneborg. Allnemarks riktige jarl är hans son Sigurd Brandsvedd som styr jarldömet och Halle i sin fars namn. ?
Längs stränderna av floden Kräkla och som mest ju närmare Krakeborg man kommer är marken vackert röd sand. Detta kommer från millenia av vårfloder som översvämmat de platta landen runt floden och dess mynning. Sedan urtiden har floden avsatt sin röda sand vilken med tiden har packats til hård torr sandsten flera meter djupt. Om man skrapar bort de övre fuktiga lagren kan man med speciella sågar skära ut block av den röda sandstenen. Dessa används sedan som byggsten i Krakelid jarldöme. Den vackra röda färgen överglänser tegel och har länge varit uppskattad av akrogaliska köpmän, men även hos de förmögna i Barbias huvudstad Babor. Det är dock endast ett par decennier sedan erebosiska köpmän upptäckte den vackra röda sandstenen i Mastika Agga. Nu år 610 har Krakelids röda sandten börjat bli populär i västra Kopparhavet, där de riktigt rika vill skilja sig från de som har råd med tegel. Då stenens röda färg är klarare och kvaliten på sten slätare har dessa mycket dyra byggstenar börjat finna sina köpare. Än så länge är Norrtraden det enda handelshuset från Kopparhavet som har rätt att köpa stenen i norr.
Senast redigerad av Mikael den 2008-03-24 21:29, redigerad totalt 2 gång.
Går utmärkt.Mikael skrev:Skulle vilja rödfärga det som vi verkar ha utverkat om Jorduashur så här långt, så blir det lättare för Krille och oss andra att finna det. Är det OK om jag gör så??? Känns lite som ett integritetsövertramp att färga andras inlägg.
Din förklaring om Elfhelm och Sigurd låter helt rimlig.
Mikael skrev:Längs stränderna av floden (?Kräkla?) och som mest ju närmare Krakeborg man kommer är marken vackert röd sand. Detta kommer från millenia av vårfloder som översvämmat de platta landen runt floden och dess mynning. Sedan urtiden har floden avsatt sin röda sand vilken med tiden har packats til hård torr sandsten flera meter djupt. Om man skrapar bort de övre fuktiga lagren kan man med speciella sågar skära ut block av den röda sandstenen. Dessa används sedan som byggsten i Krakelid jarldöme. Den vackra röda färgen överglänser tegel och har länge varit uppskattad av akrogaliska köpmän, men även hos de förmögna i Barbias huvudstad Babor. Det är dock endast ett par decennier sedan erebosiska köpmän upptäckte den vackra röda sandstenen i Mastika Agga. Nu år 610 har Krakelids röda sandten börjat bli populär i västra Kopparhavet, där de riktigt rika vill skilja sig från de som har råd med tegel. Då stenens röda färg är klarare och kvaliten på sten slätare har dessa mycket dyra byggstenar börjat finna sina köpare. Än så länge är Norrtraden det enda handelshuset från Kopparhavet som har rätt att köpa stenen i norr.
Den röda stenen och Norrtraden tycker jag är en god idé. Gör Jorduashur lite mer intressant för utrikes aktiespekulanter (
) och bäddar för giriga krämare att dra fördel av de "dumma skäggingarna".Jag vet att jag har nämnt en del osammanhängande så jag tänkte sammanfatta lite bättre här oc har strukit en del saker som faller bort (Mikael och ni andra kan gå in och rödmarkera det ni finner att vi kan fastslå):
I Odos år 610
Djur och bestar
I norra Nordahl finns isbjörn. Grizzlybjörn finns i Kardskogen. Den fruktade Grottbjörnen kan stötas på höglandet eller bergen. Isbjörnar kan ibland påträffas längst Nordahls kuster. Älgar, Narvalar, Uroxen, Vildsvin och Renar hör till den typiska landskapsbilden och Haj, Jättehaj ,Späckhuggare och är alla vanligt förekommande under det varmare halvåret i haven. Andra bestar som synes i djupen, speciellt nära Drakrännan och Svalöarna, lever Svanödlor och Sjöormar i varma underhavsgrottor som hjälper dom klara det kalla klimatet.
Ulvar är vanliga ledare över vargflockar vilket gör flockarna mycket listiga och farliga för människor. Annars så finns de tillsammans med svartalferna men ej i egna flockar. Vargar är Jorduakernas gamle arvfiende och fler har dessa blivit sedan den sista mansåldern. Ulfhednar(Varghamnsskifte) ses på med största misstrohet men vissa aergir har ibland lärt sig anta vargform och få vågar trotsa dessa.
Varulvar är mycket vanliga och så gott som varje människa i Jorduashur känner eller känner till någon som drabbats av förbannelsen. De är en viktig del i jorduakernas folktro. Finns även historier om varulvsorcher/varulvsalfer
I Kardskogens mörka kärnar och eller vid forsar runt hela Jorduashur finns berättelser om Bäckahästar som lurar med sig män som älvfolk ner i dunkla vatten för att aldrig återvända.
Under de mörkaste och kallaste vinternätter när stormarna blåser som värst sägs Frostvargen vandra ned från sina isiga vidder bortom haven. Få vet var de egnetligen kommer ifrån och vad dom egentligen är. Aergir har den besynnerliga förmågan att kunna åkalla dessa för korta göromål…
Alver&Älvfolk
Alveblot: Traditionen sträcker sig tillbaka till en dimmig urtid och man såg alverna som övernaturliga väsen som hade makt över natur och väder och kunde skänka de rätta förhållandena för ett god skörd. I det karga och stormpiskade Jorduashur är det lilla jordbruket av yttersta vikt för människornas överlevnad. Därför firar man varje år "alveblot". Detta kan te sig på olika sätt. Oftast en Völver/Thulia och Gandman/Thul kan leda fruktbarhetsritualer för att välsigna fälten för en god skörd. Om ingen sådan finnes att tillgå så är det någon på gården som gör det. Denna traditions utveckling skiljer sig mycket åt från ort till ort: Allt mellan stillsamt blotande av mat, till djuroffer till sexuella akter. Avskärande av hästlemmar och bolande på "helgastenar" kan exmepelvis tillhöra traditionen. Också kan det finns faktiskt medlidsamma alver som minns människornas traditioner och faktiskt under denna tid kan ses vandra för att "välsigna"(med magi) människornas skördar.
Skogsrån lurar i Kardskogen och dyker vanligast upp på platser där människorna tillåts hugga träd av alverna. Även i de få skogsområdena i Allnemark stöts de på.
I norr, Nordahls slätter och tundra finns Niflalfer som jagar slättorcher och härjar orcherriket i norr. Dom är mycket fåtaliga men extremt fruktade av svartfolken och jagas ständigt av svartalfernas ulvryttare på order av svartfolkens härskare. De har antingen kommit till Jorduashur från Orghin flyendes från Månskensskogen i Barbia, eller så är det alver som skurits av från sina fränder i Kardskogens södra delar. De lever i konstant krig med istrollen som de hatar mer än andra svartfolk. På nordiga fjäll och fjällskogar kan de ibland ha byar. Deras härskare är den legendariska Silverprinsessan som sägs ha ett palats byggt av glasklar is någonstans i nord (kanske på Orghin?).
Enligt människorna legender finns även ”Djupalfer” (Grottalver). Dessa sägs vara underjordiska ondsinta eller goda (beroende på sagan) andar eller liknande som till och med har större kunskaper om underjorden och metaller än ”Ronsalferna”(Bergsalfer=Dvärgar). Dvärgarna verkar frukta/hata dom då dvärgarna blir rasande eller säger inte ett ord om de nämns.
Många gårdar över hela landet har en tomte/pysslingfamilj på sin gård och dom ska man enligt seden behandla väl. Tomtarna ser till att man behandlar djuren väl och kan sköta om dom eller hjälpa till att bära in skörden under nattetid. Därför "blotar man" till dom, vilket i sig inte är en religiös cermoni utan att man ställer ut mat och gåvor till dom för att hålla sig på god fot med dom. Att ha en tomte på gården (som nästan alltid håller sig dold för människorna) är en stor tillgång för husbonden. Men behandlas tomten illa så börjar han ställa till med jäkelskap och om det ter sig riktigt illa så sticker han. Därför: "Behandla lilleman väl, annars kanske svartnissem flyttar in".
Svartfolk
Orcher finns det gott om. Antagligen finns lika många eller fler än människorna. Slättorcher är vanligast i norra Sigsdal, Nordahl och områdena norr om Krakeborg. De är uppdelade i flera stammar och lyder inte under någon klan. Allianser bildas ibland mellan stammarna eller med orchriket. De krigar ofta mot minotaurerna, vargmännen, istrollen och går alltid samman för att utrota frostalverna. Slättorcher härjar ofta människorna då de är ibland helt i beroende av krigsbyte för sin överlevnad.
Orcher måste generellt sett plundra och härja för att kompensera sin egen undermåliga produktion. Allt från smidesverk, odlad mat, tyger, pengar/guld/ädelstenar, vapen osv... erövras främst från omkringboende folk. Jorduashur är lite annorlunda. Eftersom nordmännen är bland de mänskliga folkens mest fruktade och vildsinta krigare som lätt slår ut orcherna i öppen strid (om styrkornas storlek är jämna) och att de är de närmaste lättåtkomliga folken. Alver, dvärgar och minotaurer är en svår nöt att knäcka för orcherna, så Orxygg är ett ganska produktionmässigt organiserat rike: Stora rykande smedjor där förslavade vättar, grottalver, slavorcher, människor och dvärgar arbetar under piskor, odling av gigantiska svampar i underjorden (Ungefärs som grottalvernas i MB1) och en maktfullkomlig klipsk klanhövding/konung. De människor som bor i närheten av Orxygg måste oftast betala brandskatt och detta är lönsamt för orcherna så därför tjänar dom inte på att försöka utplåna människorna helt. Även i Sigsdahl råder liknande fårhållanden där människorna ibland betalar tributer till både den lokale orchhövdingen och jarlen/stormannen/hövdingen.
Orchriket ORXYGG - omfattar höglandet norr om jarldömet Sigsdals nordgräns på den nordligaste halvön som kallas Ederls huvud (?)
Vättar finns det även gott om. Dessa är inte särskilt krigiska om de lever nära människorna och vissa fredliga kontakter sker. Övriga svartfolk tar dom gärna som slavar som smeder eller gruvarbetare. Därför så är människorna och jättarna de som man föredrar att ta kontakt med. Dvärgarna konkurrerar med dom men fred råder så länge dom håller sig borta från dvärgarnas territorium men dessa har ibland bildat allianser mot andra svartfolk. Vättarna har flera mindre bosättningar i Sigsdal och ett stort underjordiskt rike i Kardbergen: Vaettrarons
De Svartnissar som inte håller sig till orcherna med sin oönskade uppvaktning lever ibland under människorna utan att dessa vet om det. Gärna under en varm lada eller i närheten av människor där de kanske kan snappa åt sig mat eller överfalla någon försvarslös i mörkret. De är konkurrenter till tomtarna som också gärna bor med eller nära människorna.
Istrollen är dom mest djuriska bland svartfolken och fruktade även av andra svartfolk men för dom utgör inte istrollen något större problem då de andra svartfolken är många fler. Istrollen drar runt i familjer eller flockar utan fasta boplaster men drar sig under de korta sommarmånaderna sig tillbaka till Nordahl. Trivs som bäst vid norra kusten men finns lite byte där. De drar sig nära människorna för att skaffa mat och attackera gårdar och byar om det är möjligt. De skapar snöskred bland klippor för karavaner och om dom måste jagar de även svartfolk (mest slättorcher) för föda. Dom är dödsfiender med frostalverna som är deras största egentliga hot. Totalt skräckslagna för all eld och magiskt ljus.
Bestialiska folk
Minotaurerna är de vildsintaste humanoiderna efter svartfolken. De lever i flera klaner. Flera i Kardskogen och är hyfsat neutrala. De slåss både mot människor och svartfolk när de anser sig ha nytta av det. Samma gäller fred. De rör sig som nomader och kan träffas på överallt. Har oftast lätt brunvit tjock päls.
En stor stam Vargmän rör sig som nomader rör sig sig i Kardskogen och Krakelid och har en/ett par fasta bosättningar i västra delen av Kardskogen. Vargmännen är ganska organiserade genom den hårda konkurrensen med andra humanoider och alla flockar lyder under honan VREUFRA. Vargfolket betraktas med stor fientlighet av människorna som ofta tror att dessa är VARULVAR men alverna i Kardskogen och Frostalverna ser dom som sina vänner och nära allierade.
Jättar (Ronsjotnar) finns det flera bostättning/gårdar av. De kan ibland anställas av människor och dvärgar för att hjälpa till med byggen, som legoknektar. Har fasta bosättningar i bergen norr om Halle, Kardbergen men omkringdrivande ondsinta jättar kan stötas på lite varstans och härja landsbygden. I Kardbergen finns det en förslavad koloni av dvärgar som lyder under bergsjättarna. Jättarna är mycket oberäkneliga.
I Jorduashurs vildmarker och otillgängliga terräng finns flera sällsynta och ovanliga varelser. Hjortider och Örnmän påträffar många av skalders och kvädens hjältar. Även finnes det godhjärtade varelser längst världens kanter. Sälingar dyker ibland upp för att hjälpa fiskare och sjöfarare i nöd och de uppskattar gärna att en god sång eller melodi då och då…
I Odos år 610
Djur och bestar
I norra Nordahl finns isbjörn. Grizzlybjörn finns i Kardskogen. Den fruktade Grottbjörnen kan stötas på höglandet eller bergen. Isbjörnar kan ibland påträffas längst Nordahls kuster. Älgar, Narvalar, Uroxen, Vildsvin och Renar hör till den typiska landskapsbilden och Haj, Jättehaj ,Späckhuggare och är alla vanligt förekommande under det varmare halvåret i haven. Andra bestar som synes i djupen, speciellt nära Drakrännan och Svalöarna, lever Svanödlor och Sjöormar i varma underhavsgrottor som hjälper dom klara det kalla klimatet.
Ulvar är vanliga ledare över vargflockar vilket gör flockarna mycket listiga och farliga för människor. Annars så finns de tillsammans med svartalferna men ej i egna flockar. Vargar är Jorduakernas gamle arvfiende och fler har dessa blivit sedan den sista mansåldern. Ulfhednar(Varghamnsskifte) ses på med största misstrohet men vissa aergir har ibland lärt sig anta vargform och få vågar trotsa dessa.
Varulvar är mycket vanliga och så gott som varje människa i Jorduashur känner eller känner till någon som drabbats av förbannelsen. De är en viktig del i jorduakernas folktro. Finns även historier om varulvsorcher/varulvsalfer
I Kardskogens mörka kärnar och eller vid forsar runt hela Jorduashur finns berättelser om Bäckahästar som lurar med sig män som älvfolk ner i dunkla vatten för att aldrig återvända.
Under de mörkaste och kallaste vinternätter när stormarna blåser som värst sägs Frostvargen vandra ned från sina isiga vidder bortom haven. Få vet var de egnetligen kommer ifrån och vad dom egentligen är. Aergir har den besynnerliga förmågan att kunna åkalla dessa för korta göromål…
Alver&Älvfolk
Alveblot: Traditionen sträcker sig tillbaka till en dimmig urtid och man såg alverna som övernaturliga väsen som hade makt över natur och väder och kunde skänka de rätta förhållandena för ett god skörd. I det karga och stormpiskade Jorduashur är det lilla jordbruket av yttersta vikt för människornas överlevnad. Därför firar man varje år "alveblot". Detta kan te sig på olika sätt. Oftast en Völver/Thulia och Gandman/Thul kan leda fruktbarhetsritualer för att välsigna fälten för en god skörd. Om ingen sådan finnes att tillgå så är det någon på gården som gör det. Denna traditions utveckling skiljer sig mycket åt från ort till ort: Allt mellan stillsamt blotande av mat, till djuroffer till sexuella akter. Avskärande av hästlemmar och bolande på "helgastenar" kan exmepelvis tillhöra traditionen. Också kan det finns faktiskt medlidsamma alver som minns människornas traditioner och faktiskt under denna tid kan ses vandra för att "välsigna"(med magi) människornas skördar.
Skogsrån lurar i Kardskogen och dyker vanligast upp på platser där människorna tillåts hugga träd av alverna. Även i de få skogsområdena i Allnemark stöts de på.
I norr, Nordahls slätter och tundra finns Niflalfer som jagar slättorcher och härjar orcherriket i norr. Dom är mycket fåtaliga men extremt fruktade av svartfolken och jagas ständigt av svartalfernas ulvryttare på order av svartfolkens härskare. De har antingen kommit till Jorduashur från Orghin flyendes från Månskensskogen i Barbia, eller så är det alver som skurits av från sina fränder i Kardskogens södra delar. De lever i konstant krig med istrollen som de hatar mer än andra svartfolk. På nordiga fjäll och fjällskogar kan de ibland ha byar. Deras härskare är den legendariska Silverprinsessan som sägs ha ett palats byggt av glasklar is någonstans i nord (kanske på Orghin?).
Enligt människorna legender finns även ”Djupalfer” (Grottalver). Dessa sägs vara underjordiska ondsinta eller goda (beroende på sagan) andar eller liknande som till och med har större kunskaper om underjorden och metaller än ”Ronsalferna”(Bergsalfer=Dvärgar). Dvärgarna verkar frukta/hata dom då dvärgarna blir rasande eller säger inte ett ord om de nämns.
Många gårdar över hela landet har en tomte/pysslingfamilj på sin gård och dom ska man enligt seden behandla väl. Tomtarna ser till att man behandlar djuren väl och kan sköta om dom eller hjälpa till att bära in skörden under nattetid. Därför "blotar man" till dom, vilket i sig inte är en religiös cermoni utan att man ställer ut mat och gåvor till dom för att hålla sig på god fot med dom. Att ha en tomte på gården (som nästan alltid håller sig dold för människorna) är en stor tillgång för husbonden. Men behandlas tomten illa så börjar han ställa till med jäkelskap och om det ter sig riktigt illa så sticker han. Därför: "Behandla lilleman väl, annars kanske svartnissem flyttar in".
Svartfolk
Orcher finns det gott om. Antagligen finns lika många eller fler än människorna. Slättorcher är vanligast i norra Sigsdal, Nordahl och områdena norr om Krakeborg. De är uppdelade i flera stammar och lyder inte under någon klan. Allianser bildas ibland mellan stammarna eller med orchriket. De krigar ofta mot minotaurerna, vargmännen, istrollen och går alltid samman för att utrota frostalverna. Slättorcher härjar ofta människorna då de är ibland helt i beroende av krigsbyte för sin överlevnad.
Orcher måste generellt sett plundra och härja för att kompensera sin egen undermåliga produktion. Allt från smidesverk, odlad mat, tyger, pengar/guld/ädelstenar, vapen osv... erövras främst från omkringboende folk. Jorduashur är lite annorlunda. Eftersom nordmännen är bland de mänskliga folkens mest fruktade och vildsinta krigare som lätt slår ut orcherna i öppen strid (om styrkornas storlek är jämna) och att de är de närmaste lättåtkomliga folken. Alver, dvärgar och minotaurer är en svår nöt att knäcka för orcherna, så Orxygg är ett ganska produktionmässigt organiserat rike: Stora rykande smedjor där förslavade vättar, grottalver, slavorcher, människor och dvärgar arbetar under piskor, odling av gigantiska svampar i underjorden (Ungefärs som grottalvernas i MB1) och en maktfullkomlig klipsk klanhövding/konung. De människor som bor i närheten av Orxygg måste oftast betala brandskatt och detta är lönsamt för orcherna så därför tjänar dom inte på att försöka utplåna människorna helt. Även i Sigsdahl råder liknande fårhållanden där människorna ibland betalar tributer till både den lokale orchhövdingen och jarlen/stormannen/hövdingen.
Orchriket ORXYGG - omfattar höglandet norr om jarldömet Sigsdals nordgräns på den nordligaste halvön som kallas Ederls huvud (?)
Vättar finns det även gott om. Dessa är inte särskilt krigiska om de lever nära människorna och vissa fredliga kontakter sker. Övriga svartfolk tar dom gärna som slavar som smeder eller gruvarbetare. Därför så är människorna och jättarna de som man föredrar att ta kontakt med. Dvärgarna konkurrerar med dom men fred råder så länge dom håller sig borta från dvärgarnas territorium men dessa har ibland bildat allianser mot andra svartfolk. Vättarna har flera mindre bosättningar i Sigsdal och ett stort underjordiskt rike i Kardbergen: Vaettrarons
De Svartnissar som inte håller sig till orcherna med sin oönskade uppvaktning lever ibland under människorna utan att dessa vet om det. Gärna under en varm lada eller i närheten av människor där de kanske kan snappa åt sig mat eller överfalla någon försvarslös i mörkret. De är konkurrenter till tomtarna som också gärna bor med eller nära människorna.
Istrollen är dom mest djuriska bland svartfolken och fruktade även av andra svartfolk men för dom utgör inte istrollen något större problem då de andra svartfolken är många fler. Istrollen drar runt i familjer eller flockar utan fasta boplaster men drar sig under de korta sommarmånaderna sig tillbaka till Nordahl. Trivs som bäst vid norra kusten men finns lite byte där. De drar sig nära människorna för att skaffa mat och attackera gårdar och byar om det är möjligt. De skapar snöskred bland klippor för karavaner och om dom måste jagar de även svartfolk (mest slättorcher) för föda. Dom är dödsfiender med frostalverna som är deras största egentliga hot. Totalt skräckslagna för all eld och magiskt ljus.
Bestialiska folk
Minotaurerna är de vildsintaste humanoiderna efter svartfolken. De lever i flera klaner. Flera i Kardskogen och är hyfsat neutrala. De slåss både mot människor och svartfolk när de anser sig ha nytta av det. Samma gäller fred. De rör sig som nomader och kan träffas på överallt. Har oftast lätt brunvit tjock päls.
En stor stam Vargmän rör sig som nomader rör sig sig i Kardskogen och Krakelid och har en/ett par fasta bosättningar i västra delen av Kardskogen. Vargmännen är ganska organiserade genom den hårda konkurrensen med andra humanoider och alla flockar lyder under honan VREUFRA. Vargfolket betraktas med stor fientlighet av människorna som ofta tror att dessa är VARULVAR men alverna i Kardskogen och Frostalverna ser dom som sina vänner och nära allierade.
Jättar (Ronsjotnar) finns det flera bostättning/gårdar av. De kan ibland anställas av människor och dvärgar för att hjälpa till med byggen, som legoknektar. Har fasta bosättningar i bergen norr om Halle, Kardbergen men omkringdrivande ondsinta jättar kan stötas på lite varstans och härja landsbygden. I Kardbergen finns det en förslavad koloni av dvärgar som lyder under bergsjättarna. Jättarna är mycket oberäkneliga.
I Jorduashurs vildmarker och otillgängliga terräng finns flera sällsynta och ovanliga varelser. Hjortider och Örnmän påträffar många av skalders och kvädens hjältar. Även finnes det godhjärtade varelser längst världens kanter. Sälingar dyker ibland upp för att hjälpa fiskare och sjöfarare i nöd och de uppskattar gärna att en god sång eller melodi då och då…
Senast redigerad av Krille den 2008-08-19 23:19, redigerad totalt 2 gång.
Ovanstående är rödmarkerat då folk ännu inte kommit med synpunkter på dessa saker men stycket har blivivt regigerat och få påökt. Om någon har synpunkter så säg till.
Tänkte att folk kanske kan posta det som redan är bestämt om narguerna (det som rör Jorduashur) här i tråden så det blir lättare att få en helhetsbild.
Tänkte att folk kanske kan posta det som redan är bestämt om narguerna (det som rör Jorduashur) här i tråden så det blir lättare att få en helhetsbild.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9044
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Nargurisk bakgrundsinformation från mig kommer så fort jag hinner...Krille skrev:Ovanstående är rödmarkerat då folk ännu inte kommit med synpunkter på dessa saker men stycket har blivivt regigerat och få påökt. Om någon har synpunkter så säg till.
Tänkte att folk kanske kan posta det som redan är bestämt om narguerna (det som rör Jorduashur) här i tråden så det blir lättare att få en helhetsbild.
Som alvansvarig vill jag bara be dig att inte använda frostalv som begrepp. Djupalf är däremot klockrent. Där rör det sig uppenbart om en in-gameterm och folket i Joduashur kan ju ha vilka vanföreställningar som helst.Krille skrev:Ovanstående är rödmarkerat då folk ännu inte kommit med synpunkter på dessa saker men stycket har blivivt regigerat och få påökt. Om någon har synpunkter så säg till.
Tänkte att folk kanske kan posta det som redan är bestämt om narguerna (det som rör Jorduashur) här i tråden så det blir lättare att få en helhetsbild.
Jag trodde att Alverblot var att offra alver. Det hade jag tyckt var coolt.
Annars tycker jag att det är hur bra som helst. Vikingastämpeln är ersatt av nordisk saga och det är exakt 1000ggr bättre!
Nja i EBSL-bok verkar det snarare framgå att alverna och jordukaerlarna har ett sporadiskt fredligt förhållande. Det framgår även att blot aldrig innefattar offran av människor (nja alver är ju en annan sak men dom är ändå intelligenta humanoider). Jag tror det vore en allt för barbarisk sed. Alveblot är faktiskt en nordisk förkristen sed. Hade tänkt försöka få in lite i den jordiska kulturens som påminner om verklig vikingatid fast med "twists.Psipo skrev:Som alvansvarig vill jag bara be dig att inte använda frostalv som begrepp. Djupalf är däremot klockrent. Där rör det sig uppenbart om en in-gameterm och folket i Joduashur kan ju ha vilka vanföreställningar som helst.Krille skrev:Ovanstående är rödmarkerat då folk ännu inte kommit med synpunkter på dessa saker men stycket har blivivt regigerat och få påökt. Om någon har synpunkter så säg till.
Tänkte att folk kanske kan posta det som redan är bestämt om narguerna (det som rör Jorduashur) här i tråden så det blir lättare att få en helhetsbild.
Jag trodde att Alverblot var att offra alver. Det hade jag tyckt var coolt.
Annars tycker jag att det är hur bra som helst. Vikingastämpeln är ersatt av nordisk saga och det är exakt 1000ggr bättre!
Jasså har ni tagit bort frostalver
?. Men kan inte frostalverna vara kvar som in-game-term under namnet Niflalf vilket stod med i början av tråden? Som nämnt tidigare har jag utgått från EB och MB:1&2 och har inte föjt alvtråden så du får ursäkta mig.jag tänkte på ransarderana som väl tror att alvblod ger evigt liv, eller hur det var. Det var alltså inte kritik, jag gillar det som det är.Krille skrev: Nja i EBSL-bok verkar det snarare framgå att alverna och jordukaerlarna har ett sporadiskt fredligt förhållande. Det framgår även att blot aldrig innefattar offran av människor (nja alver är ju en annan sak men dom är ändå intelligenta humanoider). Jag tror det vore en allt för barbarisk sed. Alveblot är faktiskt en nordisk förkristen sed. Hade tänkt försöka få in lite i den jordiska kulturens som påminner om verklig vikingatid fast med "twists.
Jasså har ni tagit bort frostalver
Alla alver är borta. Det finns bara alver. Niflalf är klockrent dock.
Har nu rödmarkerat en del.
Just Frostalv som namn gillar jag, kans krivas om inom parantes (frostalv) för att markera att det är det folkliga namnet inte rasen.
Avs jättar så kan jag tänka mig en variant på dina mer bofasta. En bosättning i bergen låter bra, annars ser jag hellre Bauer jättar som vandra i skogarna och i bergen täckta av mossor och unga granar. Att det händer att unga jättar tas som arbetskraft är ovanligt, men det händer.
Just Frostalv som namn gillar jag, kans krivas om inom parantes (frostalv) för att markera att det är det folkliga namnet inte rasen.
Avs jättar så kan jag tänka mig en variant på dina mer bofasta. En bosättning i bergen låter bra, annars ser jag hellre Bauer jättar som vandra i skogarna och i bergen täckta av mossor och unga granar. Att det händer att unga jättar tas som arbetskraft är ovanligt, men det händer.
Hmm just det du beskriver hade jag mer tänkt mig trollen i Kardskogen. Hade personligen tänkt mer jättarna ur eddorna. Stora, svekfulla, allmänmänsklig kropp, barbariska odalbönder, farliga krigare (genom sin storlek) och därmed till hjälp för den med rätta betalningen. Oftast fredliga men överlägsna och ser ned på mindre varelse, blir lagom förbannade när en människohjälte lyckas klå dom.Mikael skrev:Har nu rödmarkerat en del.
Just Frostalv som namn gillar jag, kans krivas om inom parantes (frostalv) för att markera att det är det folkliga namnet inte rasen.
Avs jättar så kan jag tänka mig en variant på dina mer bofasta. En bosättning i bergen låter bra, annars ser jag hellre Bauer jättar som vandra i skogarna och i bergen täckta av mossor och unga granar. Att det händer att unga jättar tas som arbetskraft är ovanligt, men det händer.