Mikael skrev:Nytt förslag Fraxinus:
Luksilo och Indarsol grundas på 150-t fO, låt det vara så. Låt dalkerna grunda Luksilo.
Mandel fann ruiner nära den plats där Luksilo ligger idag. Där fann man biblioteket och byggde upp det igen och det blir det första lyceet. Ett munkkloster inte långt från kusten alltså. Senare finner man även böcker och andra källor till kunskap bland andra ruiner i Zorakin, bla på kullen i Indar. När Indarsol och Luksilo grundas finns ett lyceum alltså strax utanför Luksilo (kanske fanns en fiskeby vid kusten) och i Indarsol grundar orden snart ett nytt. Lyceet i Pendon är dock det näst äldsta grundat redan 367 fO då Pendon grundades.
Många av originalen hade redan under ordens snabba tillväxt på 200-t fO (då guldgruvan blir funnen år 290 fO) flyttats till det snabbt växande Lyceet i Pendon. Pendon blir sedermera huvudsätet för studier och lagring av originalmauskript och man behåller endast mindre bibliotek i respektive ort i Zorakien. De flesta av de viktigaste manuskipten som är i Mandelordens ägor flyttas till Pendon men en del originalmanuskript blir kvar. Likaså finns kopiorna av manuskripten kvar i de olika biblioteken. Den dalkiske kungen som skickar sin enda son är Issamin och han skickar sin enda son Onto. Detta gav lyceet än mer status och gott rykte.
Guldet lagrades i källarsystemet i Pendon och hittas först efter att Lycéet och stora delar av dess bokskatt bränts ner av hämndlystna Dalkiska och Morelvidynska kapare på flykt undan Zorakiens styrkor år 55 fO. Detta sker under det så kallade Pharynxkriget som startar sedan Kung Valien vägrat Caddo staden Pharynx som ersättning för dalkernas hjälp under Lindiskiarnerkrigen. Dessförinnan har Mandelordens bibliotek i Indarsol brändes ner av Lindiskiarnarna. Utöver det lilla antal av de dyrbaraste av Pendons originalmanuskript som man lyckade föra i säkerhet innan dalkerna brände ner Lycéet så kommer idag huvudelen av dagens originalmauskript från de som fanns kvar i Luksilo. Idag finns endast kopior kvar i Luksilos bibliotek då originalen åter i huvudsak flyttats till Pendon, och biblioteket sköts av folk som är anställda av Hertigen. (Fraxinus vill du inte ha ngt Lyceum i Lukslo idag?)
Problemet kommer att man är motsägelsefull i källorna!!!
(!!!!!)*Pendon grundades år 367 fO.
Eftersom legerdierna tog dalkernas pengar och byggde Indarsol mitt på Indar sponsrade Caddo en ny stad som med Luksilernas hjälp blev Luksilo, 150-t fO.
År 153 fO blir Pendon Zorakins största stad, då det går om Luksilo.
Nej jag föreslår att det är Indarsol som Pendon gick om. Det har sedan 340 fO pågått en återbefolkning av Indarsol.
Staden har funnits kvar med hyggligt intakta murar, något torn och ytterligare ett par byggnader ända sedan kejsartiden. Platsen undveks dock ända fram till ca 340 fO då Mandelmunkar (upplysningen spridare) gjorde en expedition till det ruinområde som syntes milsvitt omkring men som alla legerdier undvek. Man hittade dessa byggnader samt flera intakta konstföremål och statyer och ett bibliotek i området. Hänförda av denna orörda skatt från kejsartiden skapade man ett bibliotek även här. Man anställde en mindre vaktstyrka bland de Legerdiska stammarna som bodde i närheten (efter mycket övertalning och en hel del betalning). Snart flyttade mer folk från det tättbefolkade området som idag utgör Indarrike dit och en liten och primitiv stad skapades.
När sedan Caddo kom med erbjudandet att man kunde finansiera byggandet av en stad vid kusten varifrån Caddiska köpmän kunde skeppa Indarrikes spannmål tog Legerdierna pengarna och byggde på den enda större stad som man hade. Nämligen Indarsol. Staden hade dessutom genom sitt centrala läge en ur de Legerdiska hövdingarnas synvinkel mycket strategisk placering och man brydde sig föga om att det ställde till problem för handeln mellan Caddo och dem själva.
Ännu fler människor flyttade till staden och den var nu en av Aidnes till population största städer. Legerdierna var dock ett jordnära släkte som hade föga intresse i filosofiska ting. Man ville helst vara för sig själv. Man hade sin jord som man brukade. Hövdingarna tog in sin skatter i natura i form av spannmål, ved och jordbruksprodukter. Och kläder fick man från fåren. Mynt var ett nästan okänt begrepp. Liksom uppror bland hövdingarnas undersåtar. Hövdingarna var heller inte särskilt intresserade av den bildning som Mandelorden kunde ge dem.
Under tiden gick de mer krigiska och affärsmässiga Pennerna och deras stad framåt i utveckling. Även om de kunde vara splittarde inbördes var de genom en hederskod bundna och enade under en vald hövding som hade en slags krigsherrestatus. Denne hövding kallade sig Jarl. Han hade sitt huvudsäte i Pendon. Genom den organisation man ställde upp för mobilisering av ryttare och spjutbärare så formade man ett land som var noga fördelat på län där man kunde uppbådade si och så många soldater.
Pennerna var ett administrativt folk med fokus på strid och försvar. Kanske hade denna utveckling pågått redan innan man kom till Aidne. Detta präglade också Pendon där man anlade ett antal barracker för kungens egen hirds förvar.
Samtidigt etablerade sig Mandelordern också i Pendon och stadens betydelse ökade. Den militära organisationen och den religösa/lärda administrationen korsbefruktade varandra och Pendon växte snabbt under effektiv och bildad ledning.
Motvilligt fick man ge upp planerna på en västlig expansion då Echterna och Pennerna fann varandra jämnstarka. I nordost fanns Raxorerna i det område som idag är hertigdömet Pharynx samt delar av hertigdömet Inberg. Raxorernas små städer hade viss fortifiering och var inte helt enkla att ta. Raxorerna var däremot splittrade i flera stammar som stred inbördes. Pennerna hade redan varit i krig mot några av de Raxoriska stammarna och även inkorporerat en del Raxoriska stammar till sitt territorium. Pennerna och Raxorerna hade nog slutligen hamnat i fullskaligt krig till slut om inte Lindiskiarnarna hade hunnit före.
Resten är historia. Lindiskiarnarna krossade Raxorernas småriken och sedan Pennerna tillsammans med vissa kvarvarnde allierade Raxoriska stammar besegrat Lindiskiarnarna fanns det inget riktigt motstånd kvar för Pennerna att ta över hela det område som idag är Zorakien förrän man nådde Luksilernas land. Och inte ens dessa kunde stå emot Pennerna ensamma.