Mirel

Samlingsplats för alla länder och platser
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9016
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren »

Har kollat in din bild av Amasita master vije och aven om du inte skulle ge någon fullgod forklaring till hur frisyren ar arrangerad så tar jag emot henne med hud och...hår! :D

Hennes tre alskare skulle kunna vara:

1 - En mirelisk bjornkrigare från trakterna kring Am Korum med mycket anrika slaktskap bakåt.
2 - En nargurisk/palinorisk sjaman och formidabel hastkannare.
3 - En halvorch från klomelliska Bozsa hon hittat i Staden O under okanda omstandigheter.

Damen i fråga ar forovrigt av osroghurisk blod vars far var en plundrande strovnargurier och vars mor en nargurisk vinde.

Sitter och skriver lite på Trasimo/Cislacia och skulle vilja veta lite mer om ditt Saru Saru innan jag postar mina alster... :)
Användarens profilbild
Peter
Palinorisk dödsriddare
Inlägg: 1454
Blev medlem: 2007-03-01 13:20
Ort: Bryssel

Inlägg av Peter »

Gillar hela situationen mellan Palinor, Ransard och Mirel som börjar ta form här, särksilt de luddiga gränserna.

Rig Maerföl
Maerungarna har en lång historia som heliga män och ledare bland de sydpalinoriska stammarna. De är en liten ätt av fäder och söner i rakt nedstigande led, som ärvt rätten att leda Maerkulten (därav namnet) bland vissa sydliga stammar. Maer är hästarna, styrkans och stolthetens gudinna, en ung krigsgudinna som har en naturlig roll hos vissa hästuppfödande sydpalinoriska stammar.

Det var tolv år sedan den unge Rig, nykrönt Maergum, kallades inför Broder Bors da Burinne, herre till Sydmyrra Kasal. Han anklagades för kättersk hednatro, hans ämbetsspö knäktes över palinoriskt riddarknä, hans gyllene sporrar trampades i stoftet, och han sändes från sin stam täkt av damm och med skinnflådd rygg. Sedan dess har den föredetta stamprästen sökt sig till olika stammar. Men om det är något som är ovälkommet hos de flesta narguriska stammar så är det en ny gud med en fattig präst. Först hos Amasita vildsinta härjare fick Rig en plats, först som stallpojk bland sina älskade springare, men såsmåningom som Amasitas högra hand och älskare, på grund av sina esoteriska kunskaper och sin ledarskapsskolning.

Rig har äntligen hittat en fristad där han inte längre är bara en kringstrykande shaman. I sin nyvunna säkerhet pyr hans hämndlystnad. Som den människokännare han är har han inte försökt egga den stolta Amasita, men istället i lönndom påverka henne och manipulera henne att ta till vapen mote den hatade Herr da Burinne, och hans stam, som inte kom till Rigs undsättning.
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9016
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren »

...precis något sånt jag hoppades på master Peter! :D
vije
Erebosisk Köpman
Inlägg: 372
Blev medlem: 2007-03-07 20:46

Inlägg av vije »

Härligt Peter! Kanon.

Och kör på bara Birke, för jag har dessväre inga tankar om Sar-Saru, utan hoppas innerligt att du har nåt :D
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9016
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren »

Området är lite luddigt rent geografisk då inga riken eller statsbildningar har funnits här efter Kejsardömet Jorpagnas undergång men de kardiska kartograferna i Sterborg har valt att samla detta forna diokeset Annonien på én karta och då skal jag försöka hålla mig innom dets gränser. :)

Kartans västra delar beskriver det som var provinsen Mirelia Cislacia, en del av prefekturet Mirelien. Förutom Mandelorden är det ändast kännare av den joriska kulturen som minns detta gamla provinsnamn.

Mefamirs södra brädder, öster om det mireliska Unurien, kallas Kalterstranden. Namnet kommer av att här finns mängder av kaltbitar – en slags meterlånga ödlor som lever av fisk i de många iskalla strömmar som rinner ner från Mörkerbergens norra glaciärer. Kaltbiten är rätt fridsomlig men har ett mycket giftig bett som den oförsiktige kan råka ut for i de grunda vattendragen. Längre innåt landet består tärrengen mest av skarpa stenar och rasbenägna grusslänter for att närmast Mörkerbergen stiga raskt med otaliga sprickor och stup dolda under mörk granskog. Under Kejsardömets tid fanns här en omfattande gruvdrift men under 600-talet fO uppstod konflikter med dvärgarna i Tang Kauzher och området avfolkades efter det. Gruvgångarna går fortfarande att hitta men de djupaste är förseglade från insidan. Förutom den ogästvänliga tärrengen är Kalterstranden infekterad av vättar som överalt har sina små bosättningar rundt nya och gamla gruvhål. De ända civiliserade varelser som här går att hitta är jagare från Unurien ute efter skinn från de svartmanade bergslejonen.

Öster om glaciärfloden Caion övergår landet i Massiska kullslätten – ett gräsbevuxet plattland som försvinner ut mot nordöst och Nargurervallen. Utspridd här och var ligger runda små kullar som likt öar i ett hav bryter horisonten. Här lever ett folk som tros vara ättlingar efter urbefolkningen i det som skulle bli Jorpagna, och som någongång under Mörkertiden sökte sig mot norr for att undkomma kaoset i kärnlandet av det fallna imperiet. De lever av fågeljakt och getskötsel men beger sig sällan långt från sina bosättningar på ” öarna”. I bland försöker sig passerande strövnargurer på en attack men då kullfolket är duktiga på att försvara sig och annat än torkat getkött sällan går att erövra händer det inte så ofta. Stora flockar med antiloper lever ute på grässlätten och kondorer ses ofta högt uppe på himmlen.

Över både Massiska kullslätten och genom Kalterstranden går resterna av den mycket viktiga härväg som förband de norra delarna av Kejsardömet Jorpagna – Via Drylo. Från Annoniska-passet mellan Mörkerbergen och Nidabergen, hela vägen västerut mot Drylo och havet. Långa stråk av vägen går fortfarande att använda men vättarna i Kalterstranden har rivit upp mycket av broläggningen for att använda som byggnadsmaterial. Bortom Unurien följer Oxpiskarleden samma stråk som Via Drylo gjorde.


Kartans östra delar beskriver provinsen Trasimo Superior som var den ända del av imperiet som kom att ligga på nargurisk mark. Namnet är härlett från den långsmala Trasimosjön som ligger österut i utkanten av Nargurs skogar.

Söder om Nargurervallen ligger även här ett slättland, kallad Östra Annonien. Landet är dock inte lika torrt som i västar och ligger även lägre, i samma nivå som hela det land som breder ut sig väster om Nargurs skogar. I sydöst finns gränsen mot alvernas skogar som en skarp kant uppe på Landoriska höglandet. Slätten är under sommaren täckt av blå anniska kornblomster och språkhistorikerna tvistar om det är landet eller blomman som är ursprunget till det mycket gamla namnet ”Annonien”. Över slätten från Nidabergen rinner den slingrande Ebin Dihr - Benflooden på nyjoriska, för att försvinna under Nargurervallen i nordväst. Hit kommer strövnargurer for att jaga antiloper och grässvin men några permanenta läger finns ej. Tidigare var Östra Annonien ett fruktbart land som befolkats av joriska kolonister under 800-talet fO. Dessa fördrevs under Mammutkrigarna 715-707 fO och Tharawghos krigare förgiftade då alla brunnar så att inga överlevande skulle kunna återvända. Många av dessa vattenhål är fortfarande giftiga så resenärer fraktar säkrast med sig vatten. Genom området går Trasimertraden - den led handlare från Kopparhavet har öppnat mot Nargur och det fjärran Barbia. Karavaner följer ett urgammalt stråk genomm Annoniska passet, längs det som var gränsen mellan Mirelia Cislacia och Trasimo Superior, for att precis där en enslig Nargurisk jätteek reser sig mot skyn vika av från Via Drylo och leda mot Trasimosjön i öster.

Nedanför Nidabergens nordvästra sluttningar ligger Trasim Yrdh – trasimostammens forna land. Den stam som här bodde var en av Nargurs äldsta och den mäktigaste som någonsin funnits. Varken landet eller folket här är sig dock likt; Trasim Yrdh erövrades av Kejsardömet Jorpagna 942 fO efter trasimernas ödesdigra allians med mirelierna. Trasimerna gick talrika med i invasionen av Jorpagna sommaren 944 fO men efter att ha förråtts av falska unurier fölls de i ryggen av legioner från Aidne som följt Via Drylo mot Annoniska passet. Samman med många mirelier drog sig trasimerna tillbaka mot Nargur, bara för att där mötas av ett brinnande hemland. Jorerna hade även skickat legioner genom Nidapasset i öster, och dessa hade satt eld på skogarna kring Trasimosjon. Efter ett förödande slag mot lågor och legionärer fördrevs trasimerna västerut över slättlanden och det var endast tack vare den tidiga vintern som islagt Mefamirs norra ände som de kunde undslippa. Trasim Yrdh kom under jorisk styre och under ocupationen höggs mycket av den kvarvarande skogen ner. Trasimerstammen upplöstes och klanerna splittrades. Numera bor återigen nargurer här men det är nyinvandrade klaner som känt Nya bytidens lockelser och lämnat nomadlivet for att permanent bosätta sig i små byar. Några av de gamla klanernas Träd står fortfarande kvar tvåtusen år gamla och ruvar på otaliga andar och ej glömda oförätter. Landet består av böljande åsar och frodiga dalgångar, djurlivet är rikt och de ständigt växande åkerbitarna ger riklig skörd. I områdets norra delar ligger Tharawghos hög – en enorm gravhög där nargurernas största härförare vilar. Han enade stora delar av Nargur på 700-talet fO och hotade allvarligt Jorpagna innan han mördades. Högen ses som mycket helig av nargurerna och ovidkommande som siktas i närheten dödas skoningslöst. I Nordöst ligger den långsmala Trasimosjön där Nargurervallen slutar vid Irhusflodens mynning.


Den gräns Kejsardömet Jorpagna drog mot det barbariska Nargur syns fortfarande mellan Buh Mir och Trasimosjön - Nargurervallen. Gränsen var en kjedja av små fort och vakttorn som länkades samman av en stensatt jordvall och benämdes Limes Narguricus. Den byggdes under åren 942-937 fO och var befäst helt till kejsardömets fall. Limes var inte tänkt som ett befästningsvärk som skulle stå emot större angrepp men mer som vaktposteringar som kunde varna större militarförläggningar en bit bakom gränsen. Trots det växlande men ständigt närvarande krigshotet från Nargur förekom utbyte kulturerna emellan och vid flera portbyar fans joriska handlare som blandade sig med fredliga nargurer. Numera har de flesta av befästningarna rasat helt samman men några av de större står fortfarande kvar som ruiner. I resterna av portbyarna och militärförläggningarna finns värdesaker gömda i jorden, hastig nergrävda under plötsliga anfall och aldrig återfunna av dräpta ägare.

Norr om Nargurervallen ligger på båda sidor om Mefamirs norra ände Saru SaruStrövnargurernas nötta land. Detta tvådelade land bosatt av västnarguriska strövstammar..

...har finns tyvär på kartan en större coffafläck som döljer mycket av den information som beskriver landet. Kartografiet i Sterborg sägs vara av de trakoriska coffahusens mest trogna kunder och trotsar helt öppet handelsförbudet med Torilia, men de brukar vara noggranna med att sortera bort de mest rnerspilta exemplaren. De utmärkta kartorna härifrån är dock ökända inte bara for sin geografiska kvalitè utan även for sin goda doft. Tills vidare lämnas Saru Saru obeskrivet i åväntan på att en ny karta hittas... :wink:

...Vid Mefamirs nordöstra spets ligger en mycket kraftig Maginod välkand bland Altors magiologer. Den verkar tyvär vara ”infekterad” på något vis och tappra forskare som försokt utröna fenomenet talar om kaotiska strömningar och någon slags ondskap, dvs de få som har återvändt med förståndet kvar. I närheten har khrâshi siktats, såkallade blodsalver, men inget är känt om vad dessa varelser har för ärenden. Området närmast noden är skogsbevuxet men det ända djurliv som syns till är saktmodiga stäpphorningar som inget verkar märka av något onaturligt. Stäpphorningar är dock kanda för sina tjocka skallar. Ibland har någon ondt härjat bland strövnargurernas djur och vid lägereldarna talas det tyst om Ghaerilingen - hästrivaren.

Från Nargurs skogar i öster mot Buh Mir går Slavleden över landet. Stora flockar med skogsnargurer vallas likt boskap over slätten for att säljas på marknaden vid Mefamirs östra brädd. Strövnargurerna har alltid jagat slavar i Nargurs skogsbryn men det var först efter att handel- och guldtvättarbyarna i norra Trasimo uppstod och profesionella slavjägare sökte sig länger in i skogarna som handeln utvecklades. Himmelen är den av byarna strövnargurerna gör de bästa köpen men även i Nya Amawhine kan fynd göras.
Senast redigerad av birkebeineren den 2008-01-13 22:29, redigerad totalt 2 gång.
vije
Erebosisk Köpman
Inlägg: 372
Blev medlem: 2007-03-07 20:46

Inlägg av vije »

Fenomenalt Birke, gillar det skarpt :D Storslaget och ensligt. Tolkienskt på ett bra och eget sätt!

Tråkigt att de kardiska kartograferna inte kan hålla coffamuggarna stilla :D

Jag kunde bra tänka mig att Nargurervallen kunde fortsätta på norra sidan om sjön längs Mirels östgräns.

Återkommer...
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

Strålande Mäster Birke!
:D Bockar o bugar!
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

Någon möjlighet att lägga Vijes karta på Mirel 1a sida eller bland kartor? Spelis, I'm talking to You! 8)
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9016
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren »

Kul att ni gillar! :)

När det gäller vijes karta så har jag gjort några mindre ändringar och några större tillägg. Så fort jag lyckats lista ut hur jag kan posta den skal ni få se, ev kanske jag kan skicka den till Spelknepe... :?

Frågan är hur göra med coffafläcken?
vije
Erebosisk Köpman
Inlägg: 372
Blev medlem: 2007-03-07 20:46

Inlägg av vije »

Märkte att jag i vargmannatexten beskrivit en flock som håller till vid Mefamirs sydstränder:
Vargmans-pdf:en skrev: Några flockar ur Frostvittrarnas stam vid Mefamirs södra ljunghedar har specialiserat sig på jakt av lindorm. Jakten är både svår och kostsam, och det blir sällan mer än en fälld orm per år (om ens det), men nygarvade ormhudar och framförallt upphittade ömsskinn ger sådana handelsvinster att flockarna har blivit väldigt infytelserika och mäktiga. De har övergett sina ben- och trävapen, och rustar sig med pilspetsar av argaldiskt stål, yxor av härdat spadjärn och läder av imperiskt snitt. Det unika skinnet säljs i väldiga balar som rullas ut på marknaderna i Mirel och norra Jorpagna. Drotten för den största flocken, ledarhonan Naga-Unnunaar, har tom några mänskliga mystiker och skriftkunniga som rådgivare i sin sold. De har slutit följe med henne självmant, förutom en dalkisk alkemist som sitter fastkedjad vid urinpålen. Naga-Unnunaars flock är både respekterad och fruktad, och det ryktas om häxkonster och svart magi under stjärnklara nätter då drotthonan driver de lekande drakormarna ur bottenslammet på Mefamirs sjöar.
Kanske den ryms med utan att medföra några egentliga ändringar i Birkes text, men den kunde kanske nämnas.

Sen undrar jag om Sar Saru (eller prefererar du Saru Saru Birke?) kanske kunde vara ett forntida jätterike, anfäder till de mireliska jättarna och en av huvudorsakerna till att jorerna inte avancerade längre än de gjorde. Numera återfinns bara lavtäckta stenstoder av tredubbel manshöjd, som fått folket att tro att de gamla jättarna förstenats i sin vandring över slätterna... ?

Sen funderar jag (och det här borde jag kanske inte alls ta upp, men...) om vi borde flika in Sese Hesuoni nånstans. Jag skulle själv inget hellre än skicka dem till andrta sidan Altor, men det finns säkert folk som vill ha dem med nånstans. Själv vet jag inget om dem annat än det var nåt med kentaurer, luftelementarer, fladdermöss (!?) och nomader, och att de enligt någon sinkadus borde leva någobstans i trakterna...? Stämmer det? Är det månne möjligt att göra nåt fränt av dem eller skall vi bara vagt nämna dem?
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

birkebeineren
Admin
Inlägg: 9016
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren »

vije skrev:
Några flockar ur Frostvittrarnas stam vid Mefamirs södra ljunghedar har specialiserat sig på jakt av lindorm. Jakten är både svår och kostsam, och det blir sällan mer än en fälld orm per år (om ens det), men nygarvade ormhudar och framförallt upphittade ömsskinn ger sådana handelsvinster att flockarna har blivit väldigt infytelserika och mäktiga. De har övergett sina ben- och trävapen, och rustar sig med pilspetsar av argaldiskt stål, yxor av härdat spadjärn och läder av imperiskt snitt. Det unika skinnet säljs i väldiga balar som rullas ut på marknaderna i Mirel och norra Jorpagna. Drotten för den största flocken, ledarhonan Naga-Unnunaar, har tom några mänskliga mystiker och skriftkunniga som rådgivare i sin sold. De har slutit följe med henne självmant, förutom en dalkisk alkemist som sitter fastkedjad vid urinpålen. Naga-Unnunaars flock är både respekterad och fruktad, och det ryktas om häxkonster och svart magi under stjärnklara nätter då drotthonan driver de lekande drakormarna ur bottenslammet på Mefamirs sjöar.

Kanske den ryms med utan att medföra några egentliga ändringar i Birkes text, men den kunde kanske nämnas.
Naga-Unnunaar och hennes flock skulle kanske kunna hålla till i Unurien?
vije skrev:Sen undrar jag om Sar Saru (eller prefererar du Saru Saru Birke?) kanske kunde vara ett forntida jätterike, anfäder till de mireliska jättarna och en av huvudorsakerna till att jorerna inte avancerade längre än de gjorde. Numera återfinns bara lavtäckta stenstoder av tredubbel manshöjd, som fått folket att tro att de gamla jättarna förstenats i sin vandring över slätterna... ?
Det kan gärna få kallas Sar Saru. Jag tänkte mig att detta land ligger både väster och öster om Mefamirs norra "spets", mellan Mirel och Palinor på ena sidan, och mellan Nargurervallen (med Ostra Annonien bakom) och Trasimo/Nargur på andra sidan. Strövnargurerna ser förmodligen de gamla stenjättarna som mycket praktiska landmärken men håller sig ändå på behörigt avstånd.
vije skrev:Sen funderar jag (och det här borde jag kanske inte alls ta upp, men...) om vi borde flika in Sese Hesuoni nånstans. Jag skulle själv inget hellre än skicka dem till andrta sidan Altor, men det finns säkert folk som vill ha dem med nånstans. Själv vet jag inget om dem annat än det var nåt med kentaurer, luftelementarer, fladdermöss (!?) och nomader, och att de enligt någon sinkadus borde leva någobstans i trakterna...? Stämmer det? Är det månne möjligt att göra nåt fränt av dem eller skall vi bara vagt nämna dem?
Funderade också en del på dessa, om jag skulle klämma in denna lite svårsmälta kultur i området jag beskrev, men som i tråden Mikael refererar till lämnas de kanske bäst lite längre norrut, mellan Palinor och Nargur.

Har du förresten några fler tillägg till din karta, ev fortydningar innan den lämnas til mäster Spelknepe? :D
Användarens profilbild
Spelknepe
Admin
Inlägg: 2518
Blev medlem: 2007-01-25 20:26
Ort: Helsingborg
Kontakt:

Inlägg av Spelknepe »

Har du förresten några fler tillägg till din karta, ev fortydningar innan den lämnas til mäster Spelknepe?
Precis? Känner annars att jag har tid att ta hand om Mirelkartan idag.
vije
Erebosisk Köpman
Inlägg: 372
Blev medlem: 2007-03-07 20:46

Inlägg av vije »

Nej, panga på bara.
Användarens profilbild
Spelknepe
Admin
Inlägg: 2518
Blev medlem: 2007-01-25 20:26
Ort: Helsingborg
Kontakt:

Inlägg av Spelknepe »

Vije: Några frågor om kartan:

• Jag kan knappt urskilja vad där står, så förtydliga gärna namnen i en post.
• Ain Ezehs högrygg: Är det berg eller högland? Och vart går egentligen gränserna? Är det två kedjor eller är det en kedja med en stor höglandsplatå i mitten?
• AM-Korums ruiner: Vill du ha dem som tre röda prickar eller en gul fyrkant. (Röda prickar = städer, bebyggelse. Gul fyrkant = Borg eller speciellt plats)
• Vill bara påminna dig om eventuella småskogar, kullområden, träskmarker, ytterligare öar i Mefamirs sjö eller liknande.

Ha det bra
Skriv svar