Spelis: Väntar på ett sista äventyrsförslag från Fraxinus, och själv måste jag skriva beskrivningen för kartan på Isetinis Uggo. Skulle också gärna vilja ha ett äventyrsuppslag i handelshusmiljö... Om någon har idéer skulle jag vara mer än tacksam. Min personliga deadline för Caddo är nyår...
Vapensköld/flagga borde gå att fixa. Vad ska den användas till och vad specifikt har du tänkt dig?
Caddo
Äventyrsförslaget Pilregn i Gredelmark.
Över fälten svepte ett kylig vind och med den följde ett strilande regn. Av kylan i vinden att döma kom vädret raka vägen från de Aidniska bergens karga snöklädda toppar. Det hade i varje fall väldigt lite att göra med Zorakiskt vårväder, för vår var det. Även om det som nu inte märktes på vädret. Höjden som soldaterna stod på var lerig. På de blöta och leriga åkrarna nere i dalgången hade de gröna skotten från spannmålet börjat skjuta upp. Soldaterna var genomblöta och stod och huttrade. Men de märkte det knappt. Framför dem höll en stor riddarhär på att formera sig.
Kommendanten Laronell såg över sina soldater. Han ingick i den första våg av Caddiska legosoldater som nyss anlänt till Luksilo för att ingå i Hertigen av Gredelmarks här. 600 bågskyttar samt 600 svärdsmän som verkade osedvanligt vältränade och bistra. Svärdsmännen hade placerats som center i Gredelmarks styrkor. Laronell nickade gillande vid synen av de män han förfogade över.
Inte långt därifrån inspekterade Hertigen av Gredelmark och hertigen av Yttersol sina styrkor. Riddarna utgjorde cirka 1000 man. Man räknade med 4800 i infanteri samt 400 inhemska bågskyttar inräknat de soldater som hunnit fram från enstaka grevskap från Indarrike. Någon hjälp från hertigen av Indarrike själv verkade dock inte stå att få. Sammantaget mönstrade man cirka 7500 man!
En inte föraktfull siffra det måste medges....men när man såg ner från höjden mot Hertigen av Salamoras armé som samlats där ner i dalgången och med vetskapen om att ett antal Solriddare fanns med i leden...ja då sjönk hoppet i de båda hertigarnas bröst liksom bland mången riddare och soldat i Hertig Thamas av Gredelmarks armé.
Bara i andelen riddare var Hertigen av Salamora i ett stort överläge med kanske 5000 riddare och svenner. Utöver det hade Salamoras här kanske 5000 man i infanteri och 400 bågskyttar. De hade marscherat fort för att överraska hertigen av Gredelmark och påbörja en belägring och hade delvis lyckats. Men hertigen hade svarat med att ta det folk han hunnit samla ihop och marscherade ut till en stridsplats utanför staden som han själv hade valt. Han valde att möta Salamora på höjderna vid Asinkors. Hans folk var relativt utvilade. Salamoras manskap och hästar var däremot ganska slitna efter den hårda marschen.
Salamoras riddarhär var färdigformerad. En ljudlig trumpetstöt skallade genom den råa luften. Salamora ville ha ett snabbt slut. Han lät skickade fram hela sin riddarstyrka för att krossa detta hinder som låg i vägen för honom och staden Luksilo. Marken skakade under hästarnas hovar. Leran sprutade runt hästarna. Regnet och vinden piskade de framstormande riddarna i ögonen.
Den dalkiske kommendanten såg riddarna komma genom det piskande regnet och började ropade ut befallningar genomvinden. De dalkiska svärdsmännen höjde sina sköldar. De dalkiska bågskyttarna drog sin bågar och riktade dem snett uppåt. De Luksiliska bågskyttarna gjorde som sina stridskamrater från Caddo. Gredelmarks infanteri sänkte sina långspjut i beredskapsläge.
Salamoras riddare verkade dock ha problem att nå fram till den Gredelmarkska hären på höjden. Marken vid höjdens fot var lerig och hal och anfallet började sakta av. Hästarna var trötta och halkade i den hala sluttningen. Den dalkiske kommendanten log snett och utropade en kort snärtig befallning. Med ett sus skickade de dalkiska bågskyttarna iväg sina pilar och ögonblicket efter följde de luksiliska bågskyttarna efter. Ett vagt spöklikt visslande ljud fyllde plötsligt luften, överröstade nästan vinden när pilarna flög sin bågformade bana....
De båda arméer stod placerade mot varandra beredda till strid. Den dalkiske kommendanten för Hertigen av Gredelmarks Caddiska "legosoldater" red fram till hertigens följe. Han lutade sig fram och sade något till hertigen Thamas. Kommandorop ljöd bort hos Salamoras armé.
Denne verkade ha lärt sig sin läxa från slaget vid Asinkors och intog nu en försiktigare position. Arviden av Salamora hade dessutom mer trupp med sig den här gången och det verkade som om han tänkte skicka fram sitt infanteri först den här gången för att mjuka upp Gredelmarks sida innan han satte in sitt överlägsna kavalleri. Hertigarna av Gredelmark och Yttersol litade framförallt på sitt infanteri, sina dalkiska bågskyttar och de bistra dalkiska svärdsmännen som placerats som center. Kavalleriet hölls i bakgrund för att sättas in som sista resurs eller om en blotta uppenbarade sig i Salamoras led.
En spänd väntan dröjd sig kvar, banéeren smattrade, männen svor elller skruvade sig orolig. De dalkiska svärdmännen i mitten gjorde unisont en mässande bön på sitt märkligt sjungande språk. En svala flög över hären.
Något fångade plötsligt den dalkiske kommendantens uppmärksamhet. Han skickade i väg en av sina spejare. Spejaren kom snart tillbaka och rapporterade. Snart kunde alla män i båda härerna höra det. Ett muller som tycktes komma bortom de kulliga betesmarkerna i väster. Mullret stegrades till ett tydligt taktfast marscherande från tusentals fötter. Och så kom de plötsligt fram över kullarnas krön. Led efter led av välrustat infanteri. Med främmande rustningar. Med spjut, bredsvärd och stora fyrkantiga välvda sköldar (scutata). Med halvöppna hjälmar, någon form av ringbrynja på överkroppen och metallskenor på benen. Leden ringlade sig framåt och formerade sig i fyrkantiga formationer som i sin tur tycktes tillhöra två större enheter. Leden som kom ner för kullarnas krön tycktes aldrig ta slut och formationerna fylldes på med allt mer och mer män tills de utgjorde var sin likartad formation.
På flankerna på de båda första enheterna dök det nu upp ytterligare infanteri rustade som vanliga landsknektar. Med långa spjut, långsköldar, vadderade rustningar kombinerat med ringbrynja och kittelhjälmar. Dessa formerade sig i traditionella långsträckta led.
När de sista männen inrättat sig i formationerna hördes kommandorop. De båda infanteriformationer vände sig nu åt varsitt håll, fokuserade var sin av de båda första arméerna. Långa spjut fälldes samfällt ner i beredskapsläge. Sköldar höjdes, överlappandes varandra.
Bakom trupperna skymtade man bågskyttar som lunkade fram bakom var sin huvudformation.
Så följde några minuters paus där de båda första arméernas soldater och riddare hann tänka många tankar om vad dessa främmande soldater kunde betyda och där mången började skruva oroligt på sig och febril aktivitet rådde bland de båda första arméernas ledning. En hastig och grov bedömning sade de soldater som hade någon kunskap i matematikens gåtor att den nya arméen måste bestå av flera tusen man kanske upp emot 10000 man bara i infanteri.
Slutligen hördes ett stort muller från hundratals hästar och en stor riddarhär red upp mitt i mellan de båda infanteriformationerna. Baneren slog och smällde i vinden.
Draken på Zorakiens stora riksvapnen flög längst fram, följt av hertigdömet Pharynx, hertigdömet Dreverike, hertigdömet Amtefjärd och hertigdömet Slättebos banéer samt en mångfald av grevliga banéer från Grindanu.
Kungens här hade kommit. Över fältet vilade nu en tryckt stämning.
Äventyret utspelar sig som efterspel till Salamoras invasion av Fristaden. Markgreven av Fristaden med familj flydde staden med ett litet segelfartyg strax innan staden föll. Ingen verkar med säkerhet veta var han i nuläget befinner sig.
Persongalleri
Kungen Valien VII
Kerigassen av Pendon
Hertigen Thamas av Gredelmark
Kaptenen för Luksilos garnison
Hertigen Arviden av Salamora
Hertigen Sonerik av Inberg
Hertigen Martel av Yttersol
Markgreven av Fristaden
Marsken och Markisen Berthold av Junemark
Markgrevinnan Ina av Fristaden
Hertiginnan Selina av Gredelmark
Greve Adelhard av Granemark (Indarrike)
Greve Erold av Sunnavi (Indarrike)
Aidniske Bontisalen i Gredelmark
Kaptenen för Solriddarna kompani i Luksilo
Dalkiske Bontisalen i Gredelmark
Kaptenen för St. Justins kompani i Luksilo
Aron från Kra Kungens chefspion
Aldrik av Greveberg Kerigassens chefspion
Donaldo Den Caddiske emissariens chefspion
Laronell Caddisk officerare för dalkisk legostyrka
Sebian Hertiginnan av Gredelmarks kunskapare
Bakgrunden
Efter att Hertigen av Salamora intog Fristaden verkar inte mycket ha hänt i östra Zorakien. Men under ytan kokar saker och ting. Relationen mellan Kung Valien VII och Hertig Arviden av Salamora har nåt fryspunkt.
Salamora har fortfarande inte återgett Fristaden sitt privilegium som Kunglig fristad trots Kungens allt oftare upprepade krav på detta. Hertigen glider undan dessa krav med en massa ursäkter. Han är för stolt för att släppa staden. Samtidigt har han faktiskt inte råd med den. Staden har bara gett problem sedan han erövrade den. Ringmuren kostar pengar att laga och arbetet med detta är inte klart ännu vilket oroar såväl kungen som befolkningen i Fristaden. Dessutom har handeln i princip upphört i staden så det kommer inte in några inkomster där heller.
Den allmänna uppfattningen är att kungen för att visa sitt missnöje med Hertigen av Salamora gav marsktiteln till Markisen Berthold. Den titeln hade Salamora prktiskt tagit lagt anspråk på. Kungen ignorerade dessa anspråk fullständigt. Vilket givetvis retat upp hertigen.
Markgreve Sonerik som officiellt härskade i Fristaden hann fly Salamora. Ingen vet dock säkert vart. Hans svåger Hertigen av Gredelmark har kommit med upprepade krav på att Markgreven ska återinsättas i sitt ämbete och att Salamora ska betala skadestånd för sitt angreppskrig. Detta har retat upp Hertigen av Salamora.
Kerigassen av Pendon ser en möjlighet att göra sig kvitt det som han ser som det sista fästet i Aidne för den dalkiska versionen av Ljusets väg sedan dalkerna flytt Fristaden vid Hertigen av Salamora anfall. Lyckas han utnyttja den krigiske och allt mer dalkföraktande Hertigen av Salamora rätt kan han med Hertigens hjälp anfalla Hertigen Thamas av Gredelmark och tvinga denne att driva bort de dalkiskt troende från Hertigdömet. Detta skulle vara en stor seger för Kerigassen, en seger som i slutändan mycket väl kn skänka honom titeln som Exark.
Tvärtom vad de flesta tror så är inte Thamas av Gredelmark med något sällskap eller orden. Han odlar sin Luksiliska fäders dygder vilket är att hålla sig så långt borta från Zorakisk politik och ordenkotteri som möjligt som ett medel att säkra sitt hertigdömes relativa stora friheter och oberoende. Han är heller inte, som många likaledes tror, anhängare av den dalkiska versionen av Ljusets väg. Det är däremot hans hustru.
Han ser sig själv däremot som en beskyddare av den religonsfrihet som härskar i Gredelmark. Han är väl medveten om huvuddelen av de aidniska prästernas åsikt om saken.
Hertigen av Gredelmarks ena syster, Ina, är gift med Markgreven av Fristaden. Ett faktum som förvärrar Hertig Salamoras åsikter om den "ärelöse Luksiliske bastarden" som Salamora brukar kalla Hertig Thamas (Hertigen av Gredelmark).
Martel, Hertigen av Yttersol är gift med Hertig Thamas av Gredelmarks andra syster. Martel är framstående medlem av Sydzorakiska brödraskapet.
Bontisalen i Gredelmark är som brukligt en nitisk anhängare av den Aidniska vägen och stark fientlig till den dalkiska kyrkans existens i hertigdömet Gredelmark. Bontisalen förfogar dessutom över ett kompani Solriddare.
Den dalkiska bontisalen i Gredelmark håller en låg profil för att inte hetsa upp sin Aidniska motsvarighet för mycket och göra det för svårt för Hertigen av Gredelmark att upprätthålla religonsfriheten i sitt hertigdöme. Den dalkiske bontisalen har dock ett förvånansvärt stort antal munkar och riarker i tjänstgöring i sitt tempel och dithörande kloster. Flera av dem verkar vara i väldigt god fysisk form. (Man skulle rent av misstänka dem för att vara soldater ur St. Justins orden om de bar rustning i stället för kåpa).
Det finns således både ett tempel och ett mindre klosterkomplex tillhörande den dalkiska versionen av Ljusets väg i Luksilo. Likaledes finns det (givetvis) en katedral och ett kloster tillhörande den aidniska grenen av Ljusets väg. Utöver det har de Enkla ett klosterkonvent (och hospital) i Luksilo. Eventuellt kan vi låta ett av de yngre gudarnas tempel existera i Luksilo (detta kan vara finansierat av Erebosiska köpmän).
Kerigassen i Pendon har länge klagat högljudd i Pendons kungliga korridorer över att den dalkiska kyrkan befläckar Zorakisk jord genom sin blotta existens i Gredelmark och Fristaden. Kungen verkar oftast bli märkligt förströdd eller distraherad när samtalen kommer in i de banorna. Efter Hertigen av Salamoras anfall mot Fristaden så har Kerigassen spenderat allt mer tid hos Hertigen än hos kungen något som faktiskt oroar kungen.
Hertig Arviden av Salamora är ingen munter man för närvarande. Tvärtom vad han räknat med så blev det inga ökade intäkter från kampanjen mot Fristaden. Faktum är att erövringen har kostat Salamora mer pengar än vad den har givit. Fristadens handel och utveckling har helt stannat upp. Dessutom måste stadens murar fortfarnade lagas, vägarna reparas etc. Detta kostar pengar. Pengar som hertigen inte vill ödsla på en stad som inte inbringar det som han trodde den skulle inbringa. Människorna i staden och landsbygden runt omkring är oroliga. Ett försvagat grevskap under en hård herre som befinner sig långt borta och en residentstad med otillräckligt lagad stadmur är rena mumman för svartfolken om de bestämmer sig för att gå söderut igen. Och den här gången lär folket inte få någon hjäp från dvärgar eller dalker.
Som sagt hertigen är inte lycklig. Till råga på allt så har den fege kungen hoppat över Arviden av Salamoras självklara rätt till den inkomstbringande och ärofulla Marsktiteln till förmån från någon sketen markis!!
Men det finns trots allt de som uppskattar hertigens storhet och mod. Kerigassen av Pendon är helt enig med hertigen att de förhatliga caddisterna måsta kastas tillbaka ut i havet dit de kom från liksom alla de som stöder dem. Med våld om så krävs. (Om inte för annat så för att de förvägrar en så upphöjd person som Hertigen av Salamora del i intäkterna från dvärgahandeln).
Kerigassen beklagar sig att Kungen inte vill göra något åt saken. Kungen vill visst inte stöta sig i onödan med Caddo. Men kunde bara Hertigen kunde visa sitt mod och sin våghalsighet igen och sätta press på Gredelmark och tvinga honom att kasta ut de dalkiskt troende ur sitt hertigdöme. Då skulle kyrkan i sanning belöna den dristige, i det här fallet hertigen av Salamora. I nödfall får man förklara krig med Gredelmark så att man i fredsförhandlingarna som följer kan upphäva fördraget i Pendon och Gredelmarks rätt till religös frihet. Eventuellt kanske hela hertigdömet faller i Salamoras händer!
Hertigarna i Grindanu börjar bli oroade och missnöjda av Salamoras ökade makt och våghalsighet. Man viskar tämligen ogenerat för varandra att Hertigen Arviden av Salamora alltför mycket påminner om sin namne och anfader Kung Arviden den Hårdhänte. Salamora blir dock inte missnöjd när han hör dessa rykten och jämförelser. Han beundrar sin anfader och ser i honom sin förebild. Detta faktum oroar de övriga hertigarna än mer.
Kung Valien VII är inte missnöjd. Han är rasande och mycket oroad över hertig Salamoras tilltag och nycker. Inte nog med att Salamoras genom sin dumhet att anfalla Fristaden med någon påhittad förolämpning som förevändning lyckades strypa en ganska stor intäkt till de kungliga skattkistorna.
Dessutom anföll och intog han en kunglig fristad. Visserligen var angreppet direkt riktad mot Markgreven i Fristaden. Men indirekt kan det också ses som ett angrepp mot kungen. Om ingent annat visar Salamoras uppträdande på skrämmande lite respekt för kungamakten.
Utöver det har handeln och relationerna med Caddo blivit lidande vilket ytterligare minskat kungens intäkter. Dessutom är kungen medveten om att det jäser bland de andra hertigarna. I synnerhet borta i Indar. Det krävs en mycken liten gnista för att en storkonflikt ska blossa upp i öst.
Än så länge har kungen valt att visa sitt missnöja genom att skicka skrivelser med krav att Fristaden återfår sin kungliga rätt som fristad åter samt att kungen hoppade över Salamora när han valde ny Marsk. Något alla (inklusive Salamora själv) räknat med/fruktat skulle tillfalla Hertigen av Salamora. I stället blev det Markisen Barthold som fick tjänsten. Detta var ett slag i ansiktet på nästan hela högadeln och mot Hertig Arviden av Salamora i synnerhet
Marsken och Markisen Berthold är trots sin brist vad gäller adlig börd synnerligen kvalificerad för sitt arbete. Han har övats i strid på otaliga slagfält i Jorpagna under flera års tid. De senaste åren har han varit sysselsatt med att bygga upp den så kallade Regalieordens två styrkor.
Kerigassen av Pendon vill bli kvitt den dalkiska närvaron på Aidne. Då inte kungen lyssnar för det örat försöker Karigassen ta hjälp av den våghalsig Hertigen av Salamora underförstått att kyrkan kommer att skänka assistans i forma av Solriddare och även "belöna" hertigen. Vad den belöning består av lämnas osagt men beroende på hur makthungrig hertigen är och hur högtflygande planer man låter honom ha så kan Hertigen tolka detta på mer än ett sätt. Kerigassen kan också tänkas falsifiera bevis för att peka på att Hertigen av Gredelmark är i maskopi med Caddo med någon form av samhällsomstörtande verksamhet. Exempelvis spridandet av missionärer och agenter över hela Zorakien.
Den Aidniske bontisalens uppgift vid en konflikt kan vara som trojansk häst med ett kompani solriddare till förfogande. Men vare sig Hertigen av Gredelmark eller den dalkiske Bontisalen är dumhuvuden. Den dalkiske bontisalen kan mycket väl skicka ut sina "munkar" fullt rustade som St.Justinriddare för att förhindra den de aidniska solriddarna i sitt värv.
Hertigen av Gredelmark kommer in i det sist styvt hålla på sin neutralitet i saken tills det blir uppenbart eller bevis framläggs att Salamora och hans allierade (Inberg, möjlig hemligt militärt understöd från den aidniska kyrkan) kommer att anfalla Gredelmark.
Blir detta klart kommer han att kalla in allierade i form av Hertigen av Yttersol. Både Salamora och Gredelmark kommer att begära assistans av hertigen av Indarrike (som kan ställa den största hären på fötter av hertigarna) men han kommer att hålla sig märkligt passiv. En stor andel ( max 50 %) av Indarrikes adliga undersåtar kommer dock välja sida och strida på någon av de båda parternas sidor (med en fördelning på ca 1/3 för Gredelmark respektive 2/3 för Salamora).
Indarrike kommer vara fullt av budbärare från båda sidor som också kan komma att slåss med varandra vid påseende.
Sannolikt kommer Hertigen av Likermark ställa sig på Salamoras sida. Dock inte alla av hertigens undersåtar. Denne kommer dock ha svårighet att transportera sitt manskap till Salamora då Hertigdömet Pharynx ligger i vägen. Och blir hertigen av Pharynx förvarnad om stora trupprörelser på väg mot öst så kommer kungen garanterat få vetskap om vad som är i görningen.
Ett antal andra adelsmän från västra Zorakien kommer säkert också vilja delta men sannolikt inte Hertigarna (därmed stannar också majoriteten av de västra Hertigarnas adelsmän hemma...tills vidare iallafall)
Upplägg
Äventyrarna kommer på något sätt över information exempelvis från en av hertigen av Gredelmarks spioner som man hittar döende eller som såras dödligt av några okända män när äventyrarna kommer till hans räddning. Mannen ber äventyrarna innan han dör att föra brevet till Hertigen av Gredelmark. Han lovar att de kommer bli fursterligt belönade om brevet levereras. Brevet är förseglat med ett sigill och det är upp till äventyrarna att bestämma om de vill bryta sigillet och läsa meddelandet eller inte. Kontentan är att i brevet finns information och bevis på förberedelser för ett angrepp mot Gredelmark. Med ett svårt slag på Heraldik kan man identifiera sigillet som den Caddiske emissarens personliga sigill.
I brevet finns även ett andra brev med ett annat sigill som man med ett normalt slag i Heraldik kan känna igen som hertigen av Salamora. I det brevet finns information till en annan adelsman om vilka trupper som ställs till Salamoras förfogande samt därigenom vilka som deltar i konspirationen inför angreppet.
Bara uppdraget att föra brevet till Gredelmark är i sig ett äventyr som heter duga om man tänker på alla de spioner, hyrda prisjägare, hyrda rövare och solriddare etc som söker brevet och dess kurir.
När (och om) äventyrarna kommer fram till Hertigen av Gredelmark kan de ny uppdragen vara att fungera som budbärarare till allierade i Indarrike, föra meddelanden till Hertigen av Yttersol, verka som spejare.
Eller så färdas man till Caddo för att "föra bud" till en person som ska hyra Caddiska "legoknektar". I själva verket är kanske personen en högt uppsatt person inom exempelvis St. Justins Orden eller en högt uppsatt person inom Caddos råd med affärsintressen i Fristaden och Gredelmark och meddelandet är en begäran om att sända trupper till Gredelmark hjälp.
Kanske är det rent av Markgreven från Fristaden som sökt skydd i Caddo som ska kontaktas och begäras att nyttja sitt inflytande hos de Caddiska handelshusen för att införskaffa trupphjälp från Caddo till Gredelmark.
Ytterligare ett uppslag är att efter att de lämnat brevet/informationen till Hertigen av Gredelmark blir de kontaktas av en mystisk person i Luksilo som lovar dem en ännu större belöning om de lämnar ett brev och de uppgifter de själva fått reda på till en person vid namn Aron från Kra i Pendon.
Kuriosa
Regalieorden Regalieorden instiftades ursprungligen av den Zorakiske kungen efter det svidande nederlaget vid sjöslaget vid Selime mot Felicien. Efter nederlaget hade Zorakien knappt kvar något krigsskepp värt namnet och låg öppet för plundring. Regalieorden instiftades för att skapa särskilda kuststyrkor som skulle varna för överfall och försvara kustområden mot angrepp från Pirater och Felicier.
Dold under detta namn har Girloff den III och hans son Valien VII skapat den 1.a legionen av Regalieorden. Denna militära legion är en elitinfanteristyrka om 3600 man understödd av 600 bågskyttar eller armborstskyttar och 600 man tross. Den ska fungera som en elitenhet på land men den har också en specialinriktning mot sjöstrid och marin landstigning.
1. legionens grundutrustning är en sorts ringbrynja med förstärkningar vid axlarna samt (vid landstrid) med vadderad tunika under. På benen har man metallskenor. Hjälmen är av halvöppen (corinthisk) typ. Svärdet är en sorts Falchion (som gemenligen av soldaterna kallas kejserlig falchion). Man har också en stridspjut som även fungerar som kastspjut. Samt en dolk. Skölden är av scutatamodell.
2.a legionen av Regalieorden tillkom på order av Girloff den III för att möta hotet från Svarta tornet i bergen och samt förstärka den första legionens landstridförmåga. Den 2.a legionen är experter i strid i skog och berg samt ska vara experter på att kunna möta kavallerianfall. Även den 2.a legionen efterföljs av 600 bågskyttar och 600 man i tross. Den 2.a legionens soldaters utrustning är som den 1.a legionens men med undantaget att spjutet är betydligt längre och av Bardisanmodell bland annat för att kunna möta kavalleriattacker. Det säger sig själv att ett sådant spjut inte går att kasta.
Slår man samman de båda enheterna får man en mördande effektiv enhet där 2.a legionens långa spjut håller kavalleri och svartfolk på avstånd samtidigt som 1.a legionens kortare spjut kan orsaka stor manspilla även på längre avstånd som kastvapen. Efter att eventuellt ha kastat sina spjut hugger sedan 1.a legionens män in med sin falchioner.
Scutatasköldarnas överlappande förmåga bildar ett formidabelt skydd mot pilar och ställda i sköldpaddsformation skyddar de även bra mot dalkernas pilregn.
Över fälten svepte ett kylig vind och med den följde ett strilande regn. Av kylan i vinden att döma kom vädret raka vägen från de Aidniska bergens karga snöklädda toppar. Det hade i varje fall väldigt lite att göra med Zorakiskt vårväder, för vår var det. Även om det som nu inte märktes på vädret. Höjden som soldaterna stod på var lerig. På de blöta och leriga åkrarna nere i dalgången hade de gröna skotten från spannmålet börjat skjuta upp. Soldaterna var genomblöta och stod och huttrade. Men de märkte det knappt. Framför dem höll en stor riddarhär på att formera sig.
Kommendanten Laronell såg över sina soldater. Han ingick i den första våg av Caddiska legosoldater som nyss anlänt till Luksilo för att ingå i Hertigen av Gredelmarks här. 600 bågskyttar samt 600 svärdsmän som verkade osedvanligt vältränade och bistra. Svärdsmännen hade placerats som center i Gredelmarks styrkor. Laronell nickade gillande vid synen av de män han förfogade över.
Inte långt därifrån inspekterade Hertigen av Gredelmark och hertigen av Yttersol sina styrkor. Riddarna utgjorde cirka 1000 man. Man räknade med 4800 i infanteri samt 400 inhemska bågskyttar inräknat de soldater som hunnit fram från enstaka grevskap från Indarrike. Någon hjälp från hertigen av Indarrike själv verkade dock inte stå att få. Sammantaget mönstrade man cirka 7500 man!
En inte föraktfull siffra det måste medges....men när man såg ner från höjden mot Hertigen av Salamoras armé som samlats där ner i dalgången och med vetskapen om att ett antal Solriddare fanns med i leden...ja då sjönk hoppet i de båda hertigarnas bröst liksom bland mången riddare och soldat i Hertig Thamas av Gredelmarks armé.
Bara i andelen riddare var Hertigen av Salamora i ett stort överläge med kanske 5000 riddare och svenner. Utöver det hade Salamoras här kanske 5000 man i infanteri och 400 bågskyttar. De hade marscherat fort för att överraska hertigen av Gredelmark och påbörja en belägring och hade delvis lyckats. Men hertigen hade svarat med att ta det folk han hunnit samla ihop och marscherade ut till en stridsplats utanför staden som han själv hade valt. Han valde att möta Salamora på höjderna vid Asinkors. Hans folk var relativt utvilade. Salamoras manskap och hästar var däremot ganska slitna efter den hårda marschen.
Salamoras riddarhär var färdigformerad. En ljudlig trumpetstöt skallade genom den råa luften. Salamora ville ha ett snabbt slut. Han lät skickade fram hela sin riddarstyrka för att krossa detta hinder som låg i vägen för honom och staden Luksilo. Marken skakade under hästarnas hovar. Leran sprutade runt hästarna. Regnet och vinden piskade de framstormande riddarna i ögonen.
Den dalkiske kommendanten såg riddarna komma genom det piskande regnet och började ropade ut befallningar genomvinden. De dalkiska svärdsmännen höjde sina sköldar. De dalkiska bågskyttarna drog sin bågar och riktade dem snett uppåt. De Luksiliska bågskyttarna gjorde som sina stridskamrater från Caddo. Gredelmarks infanteri sänkte sina långspjut i beredskapsläge.
Salamoras riddare verkade dock ha problem att nå fram till den Gredelmarkska hären på höjden. Marken vid höjdens fot var lerig och hal och anfallet började sakta av. Hästarna var trötta och halkade i den hala sluttningen. Den dalkiske kommendanten log snett och utropade en kort snärtig befallning. Med ett sus skickade de dalkiska bågskyttarna iväg sina pilar och ögonblicket efter följde de luksiliska bågskyttarna efter. Ett vagt spöklikt visslande ljud fyllde plötsligt luften, överröstade nästan vinden när pilarna flög sin bågformade bana....
De båda arméer stod placerade mot varandra beredda till strid. Den dalkiske kommendanten för Hertigen av Gredelmarks Caddiska "legosoldater" red fram till hertigens följe. Han lutade sig fram och sade något till hertigen Thamas. Kommandorop ljöd bort hos Salamoras armé.
Denne verkade ha lärt sig sin läxa från slaget vid Asinkors och intog nu en försiktigare position. Arviden av Salamora hade dessutom mer trupp med sig den här gången och det verkade som om han tänkte skicka fram sitt infanteri först den här gången för att mjuka upp Gredelmarks sida innan han satte in sitt överlägsna kavalleri. Hertigarna av Gredelmark och Yttersol litade framförallt på sitt infanteri, sina dalkiska bågskyttar och de bistra dalkiska svärdsmännen som placerats som center. Kavalleriet hölls i bakgrund för att sättas in som sista resurs eller om en blotta uppenbarade sig i Salamoras led.
En spänd väntan dröjd sig kvar, banéeren smattrade, männen svor elller skruvade sig orolig. De dalkiska svärdmännen i mitten gjorde unisont en mässande bön på sitt märkligt sjungande språk. En svala flög över hären.
Något fångade plötsligt den dalkiske kommendantens uppmärksamhet. Han skickade i väg en av sina spejare. Spejaren kom snart tillbaka och rapporterade. Snart kunde alla män i båda härerna höra det. Ett muller som tycktes komma bortom de kulliga betesmarkerna i väster. Mullret stegrades till ett tydligt taktfast marscherande från tusentals fötter. Och så kom de plötsligt fram över kullarnas krön. Led efter led av välrustat infanteri. Med främmande rustningar. Med spjut, bredsvärd och stora fyrkantiga välvda sköldar (scutata). Med halvöppna hjälmar, någon form av ringbrynja på överkroppen och metallskenor på benen. Leden ringlade sig framåt och formerade sig i fyrkantiga formationer som i sin tur tycktes tillhöra två större enheter. Leden som kom ner för kullarnas krön tycktes aldrig ta slut och formationerna fylldes på med allt mer och mer män tills de utgjorde var sin likartad formation.
På flankerna på de båda första enheterna dök det nu upp ytterligare infanteri rustade som vanliga landsknektar. Med långa spjut, långsköldar, vadderade rustningar kombinerat med ringbrynja och kittelhjälmar. Dessa formerade sig i traditionella långsträckta led.
När de sista männen inrättat sig i formationerna hördes kommandorop. De båda infanteriformationer vände sig nu åt varsitt håll, fokuserade var sin av de båda första arméerna. Långa spjut fälldes samfällt ner i beredskapsläge. Sköldar höjdes, överlappandes varandra.
Bakom trupperna skymtade man bågskyttar som lunkade fram bakom var sin huvudformation.
Så följde några minuters paus där de båda första arméernas soldater och riddare hann tänka många tankar om vad dessa främmande soldater kunde betyda och där mången började skruva oroligt på sig och febril aktivitet rådde bland de båda första arméernas ledning. En hastig och grov bedömning sade de soldater som hade någon kunskap i matematikens gåtor att den nya arméen måste bestå av flera tusen man kanske upp emot 10000 man bara i infanteri.
Slutligen hördes ett stort muller från hundratals hästar och en stor riddarhär red upp mitt i mellan de båda infanteriformationerna. Baneren slog och smällde i vinden.
Draken på Zorakiens stora riksvapnen flög längst fram, följt av hertigdömet Pharynx, hertigdömet Dreverike, hertigdömet Amtefjärd och hertigdömet Slättebos banéer samt en mångfald av grevliga banéer från Grindanu.
Kungens här hade kommit. Över fältet vilade nu en tryckt stämning.
Äventyret utspelar sig som efterspel till Salamoras invasion av Fristaden. Markgreven av Fristaden med familj flydde staden med ett litet segelfartyg strax innan staden föll. Ingen verkar med säkerhet veta var han i nuläget befinner sig.
Persongalleri
Kungen Valien VII
Kerigassen av Pendon
Hertigen Thamas av Gredelmark
Kaptenen för Luksilos garnison
Hertigen Arviden av Salamora
Hertigen Sonerik av Inberg
Hertigen Martel av Yttersol
Markgreven av Fristaden
Marsken och Markisen Berthold av Junemark
Markgrevinnan Ina av Fristaden
Hertiginnan Selina av Gredelmark
Greve Adelhard av Granemark (Indarrike)
Greve Erold av Sunnavi (Indarrike)
Aidniske Bontisalen i Gredelmark
Kaptenen för Solriddarna kompani i Luksilo
Dalkiske Bontisalen i Gredelmark
Kaptenen för St. Justins kompani i Luksilo
Aron från Kra Kungens chefspion
Aldrik av Greveberg Kerigassens chefspion
Donaldo Den Caddiske emissariens chefspion
Laronell Caddisk officerare för dalkisk legostyrka
Sebian Hertiginnan av Gredelmarks kunskapare
Bakgrunden
Efter att Hertigen av Salamora intog Fristaden verkar inte mycket ha hänt i östra Zorakien. Men under ytan kokar saker och ting. Relationen mellan Kung Valien VII och Hertig Arviden av Salamora har nåt fryspunkt.
Salamora har fortfarande inte återgett Fristaden sitt privilegium som Kunglig fristad trots Kungens allt oftare upprepade krav på detta. Hertigen glider undan dessa krav med en massa ursäkter. Han är för stolt för att släppa staden. Samtidigt har han faktiskt inte råd med den. Staden har bara gett problem sedan han erövrade den. Ringmuren kostar pengar att laga och arbetet med detta är inte klart ännu vilket oroar såväl kungen som befolkningen i Fristaden. Dessutom har handeln i princip upphört i staden så det kommer inte in några inkomster där heller.
Den allmänna uppfattningen är att kungen för att visa sitt missnöje med Hertigen av Salamora gav marsktiteln till Markisen Berthold. Den titeln hade Salamora prktiskt tagit lagt anspråk på. Kungen ignorerade dessa anspråk fullständigt. Vilket givetvis retat upp hertigen.
Markgreve Sonerik som officiellt härskade i Fristaden hann fly Salamora. Ingen vet dock säkert vart. Hans svåger Hertigen av Gredelmark har kommit med upprepade krav på att Markgreven ska återinsättas i sitt ämbete och att Salamora ska betala skadestånd för sitt angreppskrig. Detta har retat upp Hertigen av Salamora.
Kerigassen av Pendon ser en möjlighet att göra sig kvitt det som han ser som det sista fästet i Aidne för den dalkiska versionen av Ljusets väg sedan dalkerna flytt Fristaden vid Hertigen av Salamora anfall. Lyckas han utnyttja den krigiske och allt mer dalkföraktande Hertigen av Salamora rätt kan han med Hertigens hjälp anfalla Hertigen Thamas av Gredelmark och tvinga denne att driva bort de dalkiskt troende från Hertigdömet. Detta skulle vara en stor seger för Kerigassen, en seger som i slutändan mycket väl kn skänka honom titeln som Exark.
Tvärtom vad de flesta tror så är inte Thamas av Gredelmark med något sällskap eller orden. Han odlar sin Luksiliska fäders dygder vilket är att hålla sig så långt borta från Zorakisk politik och ordenkotteri som möjligt som ett medel att säkra sitt hertigdömes relativa stora friheter och oberoende. Han är heller inte, som många likaledes tror, anhängare av den dalkiska versionen av Ljusets väg. Det är däremot hans hustru.
Han ser sig själv däremot som en beskyddare av den religonsfrihet som härskar i Gredelmark. Han är väl medveten om huvuddelen av de aidniska prästernas åsikt om saken.
Hertigen av Gredelmarks ena syster, Ina, är gift med Markgreven av Fristaden. Ett faktum som förvärrar Hertig Salamoras åsikter om den "ärelöse Luksiliske bastarden" som Salamora brukar kalla Hertig Thamas (Hertigen av Gredelmark).
Martel, Hertigen av Yttersol är gift med Hertig Thamas av Gredelmarks andra syster. Martel är framstående medlem av Sydzorakiska brödraskapet.
Bontisalen i Gredelmark är som brukligt en nitisk anhängare av den Aidniska vägen och stark fientlig till den dalkiska kyrkans existens i hertigdömet Gredelmark. Bontisalen förfogar dessutom över ett kompani Solriddare.
Den dalkiska bontisalen i Gredelmark håller en låg profil för att inte hetsa upp sin Aidniska motsvarighet för mycket och göra det för svårt för Hertigen av Gredelmark att upprätthålla religonsfriheten i sitt hertigdöme. Den dalkiske bontisalen har dock ett förvånansvärt stort antal munkar och riarker i tjänstgöring i sitt tempel och dithörande kloster. Flera av dem verkar vara i väldigt god fysisk form. (Man skulle rent av misstänka dem för att vara soldater ur St. Justins orden om de bar rustning i stället för kåpa).
Det finns således både ett tempel och ett mindre klosterkomplex tillhörande den dalkiska versionen av Ljusets väg i Luksilo. Likaledes finns det (givetvis) en katedral och ett kloster tillhörande den aidniska grenen av Ljusets väg. Utöver det har de Enkla ett klosterkonvent (och hospital) i Luksilo. Eventuellt kan vi låta ett av de yngre gudarnas tempel existera i Luksilo (detta kan vara finansierat av Erebosiska köpmän).
Kerigassen i Pendon har länge klagat högljudd i Pendons kungliga korridorer över att den dalkiska kyrkan befläckar Zorakisk jord genom sin blotta existens i Gredelmark och Fristaden. Kungen verkar oftast bli märkligt förströdd eller distraherad när samtalen kommer in i de banorna. Efter Hertigen av Salamoras anfall mot Fristaden så har Kerigassen spenderat allt mer tid hos Hertigen än hos kungen något som faktiskt oroar kungen.
Hertig Arviden av Salamora är ingen munter man för närvarande. Tvärtom vad han räknat med så blev det inga ökade intäkter från kampanjen mot Fristaden. Faktum är att erövringen har kostat Salamora mer pengar än vad den har givit. Fristadens handel och utveckling har helt stannat upp. Dessutom måste stadens murar fortfarnade lagas, vägarna reparas etc. Detta kostar pengar. Pengar som hertigen inte vill ödsla på en stad som inte inbringar det som han trodde den skulle inbringa. Människorna i staden och landsbygden runt omkring är oroliga. Ett försvagat grevskap under en hård herre som befinner sig långt borta och en residentstad med otillräckligt lagad stadmur är rena mumman för svartfolken om de bestämmer sig för att gå söderut igen. Och den här gången lär folket inte få någon hjäp från dvärgar eller dalker.
Som sagt hertigen är inte lycklig. Till råga på allt så har den fege kungen hoppat över Arviden av Salamoras självklara rätt till den inkomstbringande och ärofulla Marsktiteln till förmån från någon sketen markis!!
Men det finns trots allt de som uppskattar hertigens storhet och mod. Kerigassen av Pendon är helt enig med hertigen att de förhatliga caddisterna måsta kastas tillbaka ut i havet dit de kom från liksom alla de som stöder dem. Med våld om så krävs. (Om inte för annat så för att de förvägrar en så upphöjd person som Hertigen av Salamora del i intäkterna från dvärgahandeln).
Kerigassen beklagar sig att Kungen inte vill göra något åt saken. Kungen vill visst inte stöta sig i onödan med Caddo. Men kunde bara Hertigen kunde visa sitt mod och sin våghalsighet igen och sätta press på Gredelmark och tvinga honom att kasta ut de dalkiskt troende ur sitt hertigdöme. Då skulle kyrkan i sanning belöna den dristige, i det här fallet hertigen av Salamora. I nödfall får man förklara krig med Gredelmark så att man i fredsförhandlingarna som följer kan upphäva fördraget i Pendon och Gredelmarks rätt till religös frihet. Eventuellt kanske hela hertigdömet faller i Salamoras händer!
Hertigarna i Grindanu börjar bli oroade och missnöjda av Salamoras ökade makt och våghalsighet. Man viskar tämligen ogenerat för varandra att Hertigen Arviden av Salamora alltför mycket påminner om sin namne och anfader Kung Arviden den Hårdhänte. Salamora blir dock inte missnöjd när han hör dessa rykten och jämförelser. Han beundrar sin anfader och ser i honom sin förebild. Detta faktum oroar de övriga hertigarna än mer.
Kung Valien VII är inte missnöjd. Han är rasande och mycket oroad över hertig Salamoras tilltag och nycker. Inte nog med att Salamoras genom sin dumhet att anfalla Fristaden med någon påhittad förolämpning som förevändning lyckades strypa en ganska stor intäkt till de kungliga skattkistorna.
Dessutom anföll och intog han en kunglig fristad. Visserligen var angreppet direkt riktad mot Markgreven i Fristaden. Men indirekt kan det också ses som ett angrepp mot kungen. Om ingent annat visar Salamoras uppträdande på skrämmande lite respekt för kungamakten.
Utöver det har handeln och relationerna med Caddo blivit lidande vilket ytterligare minskat kungens intäkter. Dessutom är kungen medveten om att det jäser bland de andra hertigarna. I synnerhet borta i Indar. Det krävs en mycken liten gnista för att en storkonflikt ska blossa upp i öst.
Än så länge har kungen valt att visa sitt missnöja genom att skicka skrivelser med krav att Fristaden återfår sin kungliga rätt som fristad åter samt att kungen hoppade över Salamora när han valde ny Marsk. Något alla (inklusive Salamora själv) räknat med/fruktat skulle tillfalla Hertigen av Salamora. I stället blev det Markisen Barthold som fick tjänsten. Detta var ett slag i ansiktet på nästan hela högadeln och mot Hertig Arviden av Salamora i synnerhet
Marsken och Markisen Berthold är trots sin brist vad gäller adlig börd synnerligen kvalificerad för sitt arbete. Han har övats i strid på otaliga slagfält i Jorpagna under flera års tid. De senaste åren har han varit sysselsatt med att bygga upp den så kallade Regalieordens två styrkor.
Kerigassen av Pendon vill bli kvitt den dalkiska närvaron på Aidne. Då inte kungen lyssnar för det örat försöker Karigassen ta hjälp av den våghalsig Hertigen av Salamora underförstått att kyrkan kommer att skänka assistans i forma av Solriddare och även "belöna" hertigen. Vad den belöning består av lämnas osagt men beroende på hur makthungrig hertigen är och hur högtflygande planer man låter honom ha så kan Hertigen tolka detta på mer än ett sätt. Kerigassen kan också tänkas falsifiera bevis för att peka på att Hertigen av Gredelmark är i maskopi med Caddo med någon form av samhällsomstörtande verksamhet. Exempelvis spridandet av missionärer och agenter över hela Zorakien.
Den Aidniske bontisalens uppgift vid en konflikt kan vara som trojansk häst med ett kompani solriddare till förfogande. Men vare sig Hertigen av Gredelmark eller den dalkiske Bontisalen är dumhuvuden. Den dalkiske bontisalen kan mycket väl skicka ut sina "munkar" fullt rustade som St.Justinriddare för att förhindra den de aidniska solriddarna i sitt värv.
Hertigen av Gredelmark kommer in i det sist styvt hålla på sin neutralitet i saken tills det blir uppenbart eller bevis framläggs att Salamora och hans allierade (Inberg, möjlig hemligt militärt understöd från den aidniska kyrkan) kommer att anfalla Gredelmark.
Blir detta klart kommer han att kalla in allierade i form av Hertigen av Yttersol. Både Salamora och Gredelmark kommer att begära assistans av hertigen av Indarrike (som kan ställa den största hären på fötter av hertigarna) men han kommer att hålla sig märkligt passiv. En stor andel ( max 50 %) av Indarrikes adliga undersåtar kommer dock välja sida och strida på någon av de båda parternas sidor (med en fördelning på ca 1/3 för Gredelmark respektive 2/3 för Salamora).
Indarrike kommer vara fullt av budbärare från båda sidor som också kan komma att slåss med varandra vid påseende.
Sannolikt kommer Hertigen av Likermark ställa sig på Salamoras sida. Dock inte alla av hertigens undersåtar. Denne kommer dock ha svårighet att transportera sitt manskap till Salamora då Hertigdömet Pharynx ligger i vägen. Och blir hertigen av Pharynx förvarnad om stora trupprörelser på väg mot öst så kommer kungen garanterat få vetskap om vad som är i görningen.
Ett antal andra adelsmän från västra Zorakien kommer säkert också vilja delta men sannolikt inte Hertigarna (därmed stannar också majoriteten av de västra Hertigarnas adelsmän hemma...tills vidare iallafall)
Upplägg
Äventyrarna kommer på något sätt över information exempelvis från en av hertigen av Gredelmarks spioner som man hittar döende eller som såras dödligt av några okända män när äventyrarna kommer till hans räddning. Mannen ber äventyrarna innan han dör att föra brevet till Hertigen av Gredelmark. Han lovar att de kommer bli fursterligt belönade om brevet levereras. Brevet är förseglat med ett sigill och det är upp till äventyrarna att bestämma om de vill bryta sigillet och läsa meddelandet eller inte. Kontentan är att i brevet finns information och bevis på förberedelser för ett angrepp mot Gredelmark. Med ett svårt slag på Heraldik kan man identifiera sigillet som den Caddiske emissarens personliga sigill.
I brevet finns även ett andra brev med ett annat sigill som man med ett normalt slag i Heraldik kan känna igen som hertigen av Salamora. I det brevet finns information till en annan adelsman om vilka trupper som ställs till Salamoras förfogande samt därigenom vilka som deltar i konspirationen inför angreppet.
Bara uppdraget att föra brevet till Gredelmark är i sig ett äventyr som heter duga om man tänker på alla de spioner, hyrda prisjägare, hyrda rövare och solriddare etc som söker brevet och dess kurir.
När (och om) äventyrarna kommer fram till Hertigen av Gredelmark kan de ny uppdragen vara att fungera som budbärarare till allierade i Indarrike, föra meddelanden till Hertigen av Yttersol, verka som spejare.
Eller så färdas man till Caddo för att "föra bud" till en person som ska hyra Caddiska "legoknektar". I själva verket är kanske personen en högt uppsatt person inom exempelvis St. Justins Orden eller en högt uppsatt person inom Caddos råd med affärsintressen i Fristaden och Gredelmark och meddelandet är en begäran om att sända trupper till Gredelmark hjälp.
Kanske är det rent av Markgreven från Fristaden som sökt skydd i Caddo som ska kontaktas och begäras att nyttja sitt inflytande hos de Caddiska handelshusen för att införskaffa trupphjälp från Caddo till Gredelmark.
Ytterligare ett uppslag är att efter att de lämnat brevet/informationen till Hertigen av Gredelmark blir de kontaktas av en mystisk person i Luksilo som lovar dem en ännu större belöning om de lämnar ett brev och de uppgifter de själva fått reda på till en person vid namn Aron från Kra i Pendon.
Kuriosa
Regalieorden Regalieorden instiftades ursprungligen av den Zorakiske kungen efter det svidande nederlaget vid sjöslaget vid Selime mot Felicien. Efter nederlaget hade Zorakien knappt kvar något krigsskepp värt namnet och låg öppet för plundring. Regalieorden instiftades för att skapa särskilda kuststyrkor som skulle varna för överfall och försvara kustområden mot angrepp från Pirater och Felicier.
Dold under detta namn har Girloff den III och hans son Valien VII skapat den 1.a legionen av Regalieorden. Denna militära legion är en elitinfanteristyrka om 3600 man understödd av 600 bågskyttar eller armborstskyttar och 600 man tross. Den ska fungera som en elitenhet på land men den har också en specialinriktning mot sjöstrid och marin landstigning.
1. legionens grundutrustning är en sorts ringbrynja med förstärkningar vid axlarna samt (vid landstrid) med vadderad tunika under. På benen har man metallskenor. Hjälmen är av halvöppen (corinthisk) typ. Svärdet är en sorts Falchion (som gemenligen av soldaterna kallas kejserlig falchion). Man har också en stridspjut som även fungerar som kastspjut. Samt en dolk. Skölden är av scutatamodell.
2.a legionen av Regalieorden tillkom på order av Girloff den III för att möta hotet från Svarta tornet i bergen och samt förstärka den första legionens landstridförmåga. Den 2.a legionen är experter i strid i skog och berg samt ska vara experter på att kunna möta kavallerianfall. Även den 2.a legionen efterföljs av 600 bågskyttar och 600 man i tross. Den 2.a legionens soldaters utrustning är som den 1.a legionens men med undantaget att spjutet är betydligt längre och av Bardisanmodell bland annat för att kunna möta kavalleriattacker. Det säger sig själv att ett sådant spjut inte går att kasta.
Slår man samman de båda enheterna får man en mördande effektiv enhet där 2.a legionens långa spjut håller kavalleri och svartfolk på avstånd samtidigt som 1.a legionens kortare spjut kan orsaka stor manspilla även på längre avstånd som kastvapen. Efter att eventuellt ha kastat sina spjut hugger sedan 1.a legionens män in med sin falchioner.
Scutatasköldarnas överlappande förmåga bildar ett formidabelt skydd mot pilar och ställda i sköldpaddsformation skyddar de även bra mot dalkernas pilregn.
Senast redigerad av Fraxinus den 2007-12-28 21:58, redigerad totalt 28 gång.
Det var ju mer än ett äventyrsuppslag, upplägget går ju att vrida och vända på många sätt och det intressantaste vore ju att låta rollpersonerna har en mer personlig koppling till konflikten. Mycket bra jobbat!Fraxinus skrev:Äventyrsförslaget Pilregn i Gredelmark.
Sen gillar jag inte riktigt det romerska stuket på infanteriet, min känsla är att legionen blev utkonkurerad militärt sätt av rytteri och därför försvann. Jag skulle hellre se Pikenerare a la Schwiez + armborstskyttar för att få en mer medeltida prägel på trupperna, en som snarare blickar framåt än bakåt.
Nja legionen blev bara delvis utkonkurrerad av rytteri. Det är sant att man råkade på en del svåra förluster mot rytteri i slutet av Roms storhetstid. Men på vissa ställen var legionen faktiskt fortfarande överlägsen kavalleri (i skog, berg och kullar). Det var heller inte därför som legionen försvann, det är inte hela sanningen. Det som försvann var Rom i sig själv. Roms infanteritaktik fortsattes att användas även efteråt. Men den enhetliga uniformen försvann. Liksom sköldar, hjälmar etc.Regil skrev:Det var ju mer än ett äventyrsuppslag, upplägget går ju att vrida och vända på många sätt och det intressantaste vore ju att låta rollpersonerna har en mer personlig koppling till konflikten. Mycket bra jobbat!Fraxinus skrev:Äventyrsförslaget Pilregn i Gredelmark.
Sen gillar jag inte riktigt det romerska stuket på infanteriet, min känsla är att legionen blev utkonkurerad militärt sätt av rytteri och därför försvann. Jag skulle hellre se Pikenerare a la Schwiez + armborstskyttar för att få en mer medeltida prägel på trupperna, en som snarare blickar framåt än bakåt.
En ursprunglig romersk legion bestod av tre gånger 1200 man (1200=ett regemente). Ett annat (modernare) namn för en legion är således...en brigad.
Faktum är att för att vara infanteri så var den romerska leginären mycket väl rustat. Det var först långt in i sen medeltid som liknande välrustade infanteriförband började dyka upp igen. Det här är den uppgraderade (renässans) versionen. Det är väl möjligen det kombinerade kast- och stötspjutet jag själv är lite tveksam till.
Istället for ett kortsvärd har "legionärerna" fått en falchion. Ett vanligt svärd under medeltid. Den 2.a legionen är försedd med Bardisaner. Dessa är en föregångare till Hillebarder. Och scutatan har en del oöverträffade egenskaper som sköld. Dess nackdel är att den är något klumpig.
Corintherhjälmen användes dessutom som uppgraderad version även under 1400-talet. Och benskydden tänkte jag mig mer som 1400-tals benskydd. Kung Girloff den III och Valien VII ville ha legioner (elitinfanteri) för att de väl kände till baksidan med rytteriet bland annat i strid i skog och berg samt de ville ha en vältrimmad militär enhet som även fungerar marint för att förhindra ett andra fiasko typ Selime. Och då båda vurmar för Jorpagnisk kejsartid så sökte de sin källor där...modifierade med vissa "modernare" detaljer.
Så bortsett från kastspjutet i den första legionen så är det faktiskt en sorts pikar och medeltida svärd man använder. Likaledes är rustningarna i viss mån renässansinspirerade...med vissa modifikationer. Möjligen kan man byta ut ringbrynjan mot en harnesk. Men då blir styrkan något dyrare att "tillverka".
Senast redigerad av Fraxinus den 2007-12-27 22:56, redigerad totalt 6 gång.
Då var den översiktliga beskrivningen av Ísetinis Úggo färdig...
Ísetinis Úggo
Ísetinis Úggo, ”Justins hus”, ligger invid Addofloden som rinner genom hela Arno och delar staden i en västlig och en östlig del. Addofloden är ungefär tio meter bred och fungerar därför som ett bra skydd mot oinbjudna gäster på husets sydvästra sida. Övriga sidor av Ísitinis Úggo omgärdas av en ungefär fem meter hög mur med två ingångar, en mot norr och en mot öster. På husets baksida finns en stor trädgård med grönsaker, örter och flera fruktträd. Där finns också en bostad för många av husets tjänstefolk (ej utsatt på kartan nedan).
Ísistinis Úggo består av en stor huvudbyggnad och flera små byggnader runt om. Huvudbyggnaden är nästan trehundra meter lång, och på sina håll tre våningar hög. Den utmärks av sina tre torn och stora gyllene kupol över den så kallade ”riddarociotten”. Bortsätt från de residenta solriddarna, noviserna och väpnarna bor här också flera munkar, tjänare, kockar, smeder, administratörer och ett par riarker.
Lägg märke till att varje avdelning på kartorna nedan inte nödvändigtvis avbildar ett rum, utan en sektion. Dormitoriet (markplan, 11), ser ut som ett enda rum på kartan men består egentligen av nästan femtio separata kammare.
Markplan
Utanför huvudbyggnaden:
1. Stall och lada
Här sköts justinerriddarnas hästar om. Endast en liten del av den dalkiska solriddarorden är beriden, med de hästar som finns är vältränade och imponerande. De flesta är importerade från Zorakin, men några få har inhandlats från sydländerna och från norra Erebs vildmarker. I byggnadens nordsida finns ladan, där får, getter och oxar föds upp och bidrar med mjölk och kött.
2. Vattenkvarnen
I vattenkvarnen maler riddarhuset majs och vete som odlas i byarna utanför Arno. Kvarnen består av ett par stora bröstfallshjul som sätts i rörelse av Addoflodens strömmar. Byggnaden har två delar, varav den ena (större) används för säden, och den andra nyttjas av smedjan för att forma vapen och rustning, samt slipa svärd, spjut och pilspetsar.
3. Vakthuset
I vakthuset befinner sig alltid ett halvdussin vakter som turas om att patrullera längs Addofloden. De är beväpnade med spjut och runda sköldar, och är ovanligt disciplinerade (det måste man vara för att bli väktare åt S:t Justins orden!). Här finns också en liten klocka som rings varje timme, samt en större som klämtar då man upptäckt inkräktare på husets område.
4. Tvättstugan
Här sköts dagligen husets byk om av ett tiotal kvinnor. Då Ísetinis Úggo har över 350 innevånare finns det en hel del tvätt att ta hand om.
5. Smedjehuset
Smedjehuset har fem smeder, och dess självklara överhuvud är dvärgen och mästersmeden Gjorodin från Aidnebergen. Riddarhuset betalade Gjorodin mycket rikligt för att få honom att lämna bergens trygga barm och bege sig till Arno. Han är högt respekterad av de dalker som känner till honom, och åtnjuter många förmåner i husets tjänst. I smedjehuset tillverkas och repareras många av de vapen och rustningar som skadas i träning och tjänst. Smederna är några av Caddos bästa, men Gjorodin klagar ofta på att han tvingas arbeta med dessa ”klenarmade amatörer som inte kan se skillnad på en vit och en gul glöd”.
Huvudbyggnaden:
6. Entréhallen
Hallen är imponerande med sin enorma takhöjd och rika utsmyckning. Taket bärs upp av enorma pelare med texter ur den Gyllene Boken ingraverade från fot till tak. Mellan varje pelare står blankpolerade rustningar med S:t Justins vapen på sina sköldar. En enorm blå matta pryder stengolvet, emedan väggarna är totalt vitkalkade.
7. Audienssalarna
Denna avdelning består av tre audienssalar där riddarhusets överhuvuden och representanter möter utomstående dignitärer. Ett av rummen är särskilt stort och vackert, och det är ofta här som stormästaren träffar exarken när officiella beslut skall fattas angående ordens agerande.
8. Gästrum
I denna del av Justins hus finns 40 gästrum i varierande storlek och klass. Väpnare till besökande solriddare inkvarteras här, liksom andra vänner till orden. Besökande solriddare härbärgeras istället i dormitoriet.
9. Scriptorium
Det är här som blivande solriddare studerar teologi, solmunkskrifter, geografi, taktik, historia och andra viktiga ämnen. Scriptoriet består av fem studierum.
10. Armarium
Detta är riddarhusets rustkammare och det är här som vapen och rustningar förvaras och sköts om. Armariet sköts om av ett dussin tjänare som varje dag ser över varje svärd, spjut, brynja och hjälm. Skulle någonting saknas är det tjänarna som bestraffas, eftersom de är ansvariga för inventarier samt att armariets dörr är låst.
11. Dormitorium
Här ligger solriddarnas och novisernas sovkammare. De dubbade solriddarnas rum är relativt stora och bekväma, medan novisernas rum är mindre och torftigare. En noviskammare har sällan mer än ett litet skrivbord, en enkel halmsäng, ett vaxljus och en kista (noviser tillåts inte äga mer än vad som ryms i ”noviskistan”). Riddarkamrarna är betydligt större och behagligare, med fårullsbädd, bokhyllor, och skrivbord. Många solriddare bor med sina familjer i egna hus i staden, men flera av ordens ogifta och besökande solriddare härbärgerar här.
12. Lavatorium
Solriddarnas och novisernas avträden och tvättrum.
13. Riarkkammare
När en riark av hög dignitet eller en bontisâl besöker riddarhuset får de residera i dessa lyxiga kammare, vilken även förser den andlige ledaren med ett halvdussin personliga tjänare och ulepper.
14. Riddarociotten
Ett soltempel där riddarna och noviserna träffas för att ära Etin och höra Odos visdomsord. Inga tjänstefolk (bortsett från husets egna ulepper) har tillträde till templet. Tre bönestunder hålls varje dag (vid soluppgång, middagstid och solnedgång), och S:t Justin hålls i åminnelse vid varje samling. Två riarker är bosatta i Ísetinis Úggo, men det är inte ovanligt att besökande riarker och bontisâler leder bönestunderna. Ociotten rymmer utan problem 800 besökare.
15. Riddarsalen
Här håller solriddarna rådslag och samlingar. Dagliga rapporter från när och fjärran läses upp här efter frukosten, och dagliga uppgifter fördelas bland noviserna – som också har tillträde till morgonsamlingen.
16. Tjänstefolkets kammare
Här bor husets många tjänare – alltifrån sömmerskor till trädgårdsmästare. Avdelningen består av ett flertal rum och sovsalar. De lägre tjänstefolken bor i gemensamma salar, medan de högre (t.ex. köksmästaren, trädgårdsmästaren och stallmästaren) har egna små kammare.
17. Innergården (Övningsplats)
På denna stora innegård tränas noviser i väpnad strid av mer erfarna solriddare. Stormästare Gannin Hasõ själv kommer stundom hit för att fäktas med de mest lovande bland noviserna. Vapenträning äger rum nästan varje dag hela eftermiddagarna, när solen är som hetast.
18. Köket
Är arbetar omkring tjugo män och kvinnor på att förbereda frukost middagsmål och kvällsvard till samtliga riddare, noviser och gäster. Grönsaker och kött köps från landsbygden och fraktas in i huset genom bakdörren.
19. Refektorium
Solriddarnas, novisernas och gästernas matsal. Frukosten serveras efter morgonbönen, middagsmålet efter middagsbönen, och kvällsvarden strax innan aftonbönen. Under måltiderna hålls absolut tystnad, och om någon skulle tala eller skratta på olämpligt vis förvisas denne till sitt rum för att fasta till nästa dag.
20. Stormästarens gemak
Detta är stormästare Gannin Hasõs sovkammare och arbetsrum, men han tillbringar väldigt lite tid här. För det mesta sitter han i taktiska råd, tränar noviser i strid eller reser till andra solriddarborgar på Caddo.
21. Infermatorium
Sjuksalen används för att vårda de solriddare och noviser (men även visst tjänstefolk) som skadats eller insjuknat. En av husets riarker har blivit given helandekraft av Etin, och han arbetar tillsammans med två livmedikusar och örtkännare.
22. Bibliotek
Detta är första våningen av riddarhusets bibliotek, vilket är det näst största på Caddo (det största tillhör exarken). Här kan allsköns böcker finnas från hela Ereb, men också visa rariteter från Akrogal och sydländerna. Biblioteket är endast tillåtet att beträdas av solriddare, prästerskapet och invigda noviser.
23. Vaktstuga och norra ingången
Detta är vaktstugan för de vakter som tjänstgör inne i själva huvudbyggnaden. Ofta vandrar ett tjugotal vakter runt i huset, medan åtminstone sex är stationerade här. Man bevakar både norra ingången till byggnaden och den breda trappa som leder ner till källarvåningarna.
24. Gårdsplanen
Gårdsplanen utanför huvudbyggnaden är dagtid full av liv. Bönder och fiskare kommer hit för att sälja sina varor, noviser tillåts stundom träffa sina familjer, smederna springer mellan smedjorna och vattenkvarnen, och besökare väntar på att bli eskorterade in i byggnaden.
Andra våningen:
1. Administratorium
Här håller den dalkiska solriddarordens förvaltare, administratörer och strateger till i ett flertal arbetsrum. Krigsråd och stridsplaner förs här i tider av konflikt.
2. Luminorium
Detta är kupolrummet ovanför ociotten. Vid varje bönestund finns här en handfull ulepper som öppnar och stänger solluckor, samt slår i klockor.
3. Vakternas matsal
Andra våningen i ”vakttornet”, där husets vakter äter sina måltider. Vakterna äter samma mat som riddarna äter i refektoriet, men mindre portioner och en timme senare.
4. Bibliotek
Andra våningen av biblioteket.
5. Vaktstuga och vapenkammare
Det ”västra tornet” har ytterligare ett vaktrum. Denna vaktstyrka om åtta man ansvarar för säkerheten vid husets huvudport. Man förvarar också husets vaktstyrkas vapen och rustningar här.
6. Portvakthuset
Detta rum ligger direkt ovanför byggnadens huvudport. Härifrån kan man angripa eventuella inkräktare genom både öppningar för bågskyttar och med kokande olja.
Tredje våningen:
1. Vakternas sovsalar
Här sover riddarhusets vakter på enkla halmmadrasser på golvet.
2. Bibliotek
Tredje våningen av biblioteket. Här bevaras många originalskrifter av tidigare stormästare, samt Justins egen dagbok.
3. Vindsförråd
På vinden förvaras allsköns bråte och ting som glömts med tidens gång.
Källarvåningen och katakomberna:
1. Vaktrum
I vaktrummet sitter oftast mellan fyra och sex vakter som noga iakttar alla som kommer ner för marmortrappan. Endast solriddare, munkar, riarker och två kökstjänare (vinmästarna) har tillträde till källarvåningen. Noviser får endast komma ner i en solriddares sällskap.
2. Sanctorium
Här förvaras heliga tempelföremål, samt vissa reliker och heliga artefakter från när och fjärran. Ett litet tvagningskar står utanför sanctoriet då ingen får gå in utan att först rena sig genom bön och tvagning.
3. Vinkällare
Här förvaras alla färdiga viner. Inte bara caddiska viner står att finnas, utan även importerade viner från fjärran länder. Även andra starkare drycker förvaras här tillsammans med öl- och mjödbrygder.
4. Vinmakarkammare
Här tillverkas riddarhusets viner av de två vinmästarna Onno och Gebbio. Vinet anses som något av Caddos bästa, men det är svårt att få tag på om man inte har personlig anknytning till Ísetinis Úggo. Däremot används dessa viner ofta som gåvor vid diplomatiska förhandlingar.
5. Solmunkarnas kammare
En grupp om tio munkar har fått exarkens välsignelse att bosätta sig här och sätta upp en primitiv apidiol. Deras kall är att vaka i bön runt S:t Justins grav, och bedja för de dalkiska solriddarna. Denna avdelning av källarvåningen är munkarnas sovrum och skrivarstuga. Tre av munkarna undervisar även noviserna i huset i diverse kunskapsämnen.
6. Inclosurium
Solmunkarnas privata böneceller.
7. S:t Justinsalen
Detta enorma rum bärs upp av tio marmorpelare, och i dess mitt ligger sarkofagen med S:t Justins reliker. Sarkofagen öppnas varje Ísetinis délo (Justinsdag) då samtliga solriddare samlas runt den fallne hjälten för att tillbedja Etin och hedra sitt skyddshelgon. I famnen håller den förtorkade kroppen det skinande svärdet Gawalot (d. Gávalat). I taket finns en liten sollucka som släpper in solljusets strålar rakt över S:t Justins sarkofag. Annars är rummet dunkels upplyst av vaxljus. Luckan är alldeles för liten för att en person skulle kunna komma in den vägen, och det är 25 meter mellan golv och tak. Det finns alltid minst två solriddare och ett antal munkar här som håller vaka vid den heliga graven.
8. Riddarkatakomberna
Här vilar alla de solriddare som fallit i strid för den Lysande Vägen och Caddos försvar. Riddarna har begravts med sina rustningar och vapen, men också med andra dyrbara personliga ägodelar. Då många solriddare rest land och rike runt skulle detta vara en formidabel skattkammare för en tjuv att plundra, men det är näst intill omöjligt att ta sig in och ut obemärkt. Dessutom är kryptan inte vida känd. På kryptans väggar står alla riddarnas namn, samt deras bedrifter för Etin och orden.
Ísetinis Úggo
Ísetinis Úggo, ”Justins hus”, ligger invid Addofloden som rinner genom hela Arno och delar staden i en västlig och en östlig del. Addofloden är ungefär tio meter bred och fungerar därför som ett bra skydd mot oinbjudna gäster på husets sydvästra sida. Övriga sidor av Ísitinis Úggo omgärdas av en ungefär fem meter hög mur med två ingångar, en mot norr och en mot öster. På husets baksida finns en stor trädgård med grönsaker, örter och flera fruktträd. Där finns också en bostad för många av husets tjänstefolk (ej utsatt på kartan nedan).
Ísistinis Úggo består av en stor huvudbyggnad och flera små byggnader runt om. Huvudbyggnaden är nästan trehundra meter lång, och på sina håll tre våningar hög. Den utmärks av sina tre torn och stora gyllene kupol över den så kallade ”riddarociotten”. Bortsätt från de residenta solriddarna, noviserna och väpnarna bor här också flera munkar, tjänare, kockar, smeder, administratörer och ett par riarker.
Lägg märke till att varje avdelning på kartorna nedan inte nödvändigtvis avbildar ett rum, utan en sektion. Dormitoriet (markplan, 11), ser ut som ett enda rum på kartan men består egentligen av nästan femtio separata kammare.
Markplan
Utanför huvudbyggnaden:
1. Stall och lada
Här sköts justinerriddarnas hästar om. Endast en liten del av den dalkiska solriddarorden är beriden, med de hästar som finns är vältränade och imponerande. De flesta är importerade från Zorakin, men några få har inhandlats från sydländerna och från norra Erebs vildmarker. I byggnadens nordsida finns ladan, där får, getter och oxar föds upp och bidrar med mjölk och kött.
2. Vattenkvarnen
I vattenkvarnen maler riddarhuset majs och vete som odlas i byarna utanför Arno. Kvarnen består av ett par stora bröstfallshjul som sätts i rörelse av Addoflodens strömmar. Byggnaden har två delar, varav den ena (större) används för säden, och den andra nyttjas av smedjan för att forma vapen och rustning, samt slipa svärd, spjut och pilspetsar.
3. Vakthuset
I vakthuset befinner sig alltid ett halvdussin vakter som turas om att patrullera längs Addofloden. De är beväpnade med spjut och runda sköldar, och är ovanligt disciplinerade (det måste man vara för att bli väktare åt S:t Justins orden!). Här finns också en liten klocka som rings varje timme, samt en större som klämtar då man upptäckt inkräktare på husets område.
4. Tvättstugan
Här sköts dagligen husets byk om av ett tiotal kvinnor. Då Ísetinis Úggo har över 350 innevånare finns det en hel del tvätt att ta hand om.
5. Smedjehuset
Smedjehuset har fem smeder, och dess självklara överhuvud är dvärgen och mästersmeden Gjorodin från Aidnebergen. Riddarhuset betalade Gjorodin mycket rikligt för att få honom att lämna bergens trygga barm och bege sig till Arno. Han är högt respekterad av de dalker som känner till honom, och åtnjuter många förmåner i husets tjänst. I smedjehuset tillverkas och repareras många av de vapen och rustningar som skadas i träning och tjänst. Smederna är några av Caddos bästa, men Gjorodin klagar ofta på att han tvingas arbeta med dessa ”klenarmade amatörer som inte kan se skillnad på en vit och en gul glöd”.
Huvudbyggnaden:
6. Entréhallen
Hallen är imponerande med sin enorma takhöjd och rika utsmyckning. Taket bärs upp av enorma pelare med texter ur den Gyllene Boken ingraverade från fot till tak. Mellan varje pelare står blankpolerade rustningar med S:t Justins vapen på sina sköldar. En enorm blå matta pryder stengolvet, emedan väggarna är totalt vitkalkade.
7. Audienssalarna
Denna avdelning består av tre audienssalar där riddarhusets överhuvuden och representanter möter utomstående dignitärer. Ett av rummen är särskilt stort och vackert, och det är ofta här som stormästaren träffar exarken när officiella beslut skall fattas angående ordens agerande.
8. Gästrum
I denna del av Justins hus finns 40 gästrum i varierande storlek och klass. Väpnare till besökande solriddare inkvarteras här, liksom andra vänner till orden. Besökande solriddare härbärgeras istället i dormitoriet.
9. Scriptorium
Det är här som blivande solriddare studerar teologi, solmunkskrifter, geografi, taktik, historia och andra viktiga ämnen. Scriptoriet består av fem studierum.
10. Armarium
Detta är riddarhusets rustkammare och det är här som vapen och rustningar förvaras och sköts om. Armariet sköts om av ett dussin tjänare som varje dag ser över varje svärd, spjut, brynja och hjälm. Skulle någonting saknas är det tjänarna som bestraffas, eftersom de är ansvariga för inventarier samt att armariets dörr är låst.
11. Dormitorium
Här ligger solriddarnas och novisernas sovkammare. De dubbade solriddarnas rum är relativt stora och bekväma, medan novisernas rum är mindre och torftigare. En noviskammare har sällan mer än ett litet skrivbord, en enkel halmsäng, ett vaxljus och en kista (noviser tillåts inte äga mer än vad som ryms i ”noviskistan”). Riddarkamrarna är betydligt större och behagligare, med fårullsbädd, bokhyllor, och skrivbord. Många solriddare bor med sina familjer i egna hus i staden, men flera av ordens ogifta och besökande solriddare härbärgerar här.
12. Lavatorium
Solriddarnas och novisernas avträden och tvättrum.
13. Riarkkammare
När en riark av hög dignitet eller en bontisâl besöker riddarhuset får de residera i dessa lyxiga kammare, vilken även förser den andlige ledaren med ett halvdussin personliga tjänare och ulepper.
14. Riddarociotten
Ett soltempel där riddarna och noviserna träffas för att ära Etin och höra Odos visdomsord. Inga tjänstefolk (bortsett från husets egna ulepper) har tillträde till templet. Tre bönestunder hålls varje dag (vid soluppgång, middagstid och solnedgång), och S:t Justin hålls i åminnelse vid varje samling. Två riarker är bosatta i Ísetinis Úggo, men det är inte ovanligt att besökande riarker och bontisâler leder bönestunderna. Ociotten rymmer utan problem 800 besökare.
15. Riddarsalen
Här håller solriddarna rådslag och samlingar. Dagliga rapporter från när och fjärran läses upp här efter frukosten, och dagliga uppgifter fördelas bland noviserna – som också har tillträde till morgonsamlingen.
16. Tjänstefolkets kammare
Här bor husets många tjänare – alltifrån sömmerskor till trädgårdsmästare. Avdelningen består av ett flertal rum och sovsalar. De lägre tjänstefolken bor i gemensamma salar, medan de högre (t.ex. köksmästaren, trädgårdsmästaren och stallmästaren) har egna små kammare.
17. Innergården (Övningsplats)
På denna stora innegård tränas noviser i väpnad strid av mer erfarna solriddare. Stormästare Gannin Hasõ själv kommer stundom hit för att fäktas med de mest lovande bland noviserna. Vapenträning äger rum nästan varje dag hela eftermiddagarna, när solen är som hetast.
18. Köket
Är arbetar omkring tjugo män och kvinnor på att förbereda frukost middagsmål och kvällsvard till samtliga riddare, noviser och gäster. Grönsaker och kött köps från landsbygden och fraktas in i huset genom bakdörren.
19. Refektorium
Solriddarnas, novisernas och gästernas matsal. Frukosten serveras efter morgonbönen, middagsmålet efter middagsbönen, och kvällsvarden strax innan aftonbönen. Under måltiderna hålls absolut tystnad, och om någon skulle tala eller skratta på olämpligt vis förvisas denne till sitt rum för att fasta till nästa dag.
20. Stormästarens gemak
Detta är stormästare Gannin Hasõs sovkammare och arbetsrum, men han tillbringar väldigt lite tid här. För det mesta sitter han i taktiska råd, tränar noviser i strid eller reser till andra solriddarborgar på Caddo.
21. Infermatorium
Sjuksalen används för att vårda de solriddare och noviser (men även visst tjänstefolk) som skadats eller insjuknat. En av husets riarker har blivit given helandekraft av Etin, och han arbetar tillsammans med två livmedikusar och örtkännare.
22. Bibliotek
Detta är första våningen av riddarhusets bibliotek, vilket är det näst största på Caddo (det största tillhör exarken). Här kan allsköns böcker finnas från hela Ereb, men också visa rariteter från Akrogal och sydländerna. Biblioteket är endast tillåtet att beträdas av solriddare, prästerskapet och invigda noviser.
23. Vaktstuga och norra ingången
Detta är vaktstugan för de vakter som tjänstgör inne i själva huvudbyggnaden. Ofta vandrar ett tjugotal vakter runt i huset, medan åtminstone sex är stationerade här. Man bevakar både norra ingången till byggnaden och den breda trappa som leder ner till källarvåningarna.
24. Gårdsplanen
Gårdsplanen utanför huvudbyggnaden är dagtid full av liv. Bönder och fiskare kommer hit för att sälja sina varor, noviser tillåts stundom träffa sina familjer, smederna springer mellan smedjorna och vattenkvarnen, och besökare väntar på att bli eskorterade in i byggnaden.
Andra våningen:
1. Administratorium
Här håller den dalkiska solriddarordens förvaltare, administratörer och strateger till i ett flertal arbetsrum. Krigsråd och stridsplaner förs här i tider av konflikt.
2. Luminorium
Detta är kupolrummet ovanför ociotten. Vid varje bönestund finns här en handfull ulepper som öppnar och stänger solluckor, samt slår i klockor.
3. Vakternas matsal
Andra våningen i ”vakttornet”, där husets vakter äter sina måltider. Vakterna äter samma mat som riddarna äter i refektoriet, men mindre portioner och en timme senare.
4. Bibliotek
Andra våningen av biblioteket.
5. Vaktstuga och vapenkammare
Det ”västra tornet” har ytterligare ett vaktrum. Denna vaktstyrka om åtta man ansvarar för säkerheten vid husets huvudport. Man förvarar också husets vaktstyrkas vapen och rustningar här.
6. Portvakthuset
Detta rum ligger direkt ovanför byggnadens huvudport. Härifrån kan man angripa eventuella inkräktare genom både öppningar för bågskyttar och med kokande olja.
Tredje våningen:
1. Vakternas sovsalar
Här sover riddarhusets vakter på enkla halmmadrasser på golvet.
2. Bibliotek
Tredje våningen av biblioteket. Här bevaras många originalskrifter av tidigare stormästare, samt Justins egen dagbok.
3. Vindsförråd
På vinden förvaras allsköns bråte och ting som glömts med tidens gång.
Källarvåningen och katakomberna:
1. Vaktrum
I vaktrummet sitter oftast mellan fyra och sex vakter som noga iakttar alla som kommer ner för marmortrappan. Endast solriddare, munkar, riarker och två kökstjänare (vinmästarna) har tillträde till källarvåningen. Noviser får endast komma ner i en solriddares sällskap.
2. Sanctorium
Här förvaras heliga tempelföremål, samt vissa reliker och heliga artefakter från när och fjärran. Ett litet tvagningskar står utanför sanctoriet då ingen får gå in utan att först rena sig genom bön och tvagning.
3. Vinkällare
Här förvaras alla färdiga viner. Inte bara caddiska viner står att finnas, utan även importerade viner från fjärran länder. Även andra starkare drycker förvaras här tillsammans med öl- och mjödbrygder.
4. Vinmakarkammare
Här tillverkas riddarhusets viner av de två vinmästarna Onno och Gebbio. Vinet anses som något av Caddos bästa, men det är svårt att få tag på om man inte har personlig anknytning till Ísetinis Úggo. Däremot används dessa viner ofta som gåvor vid diplomatiska förhandlingar.
5. Solmunkarnas kammare
En grupp om tio munkar har fått exarkens välsignelse att bosätta sig här och sätta upp en primitiv apidiol. Deras kall är att vaka i bön runt S:t Justins grav, och bedja för de dalkiska solriddarna. Denna avdelning av källarvåningen är munkarnas sovrum och skrivarstuga. Tre av munkarna undervisar även noviserna i huset i diverse kunskapsämnen.
6. Inclosurium
Solmunkarnas privata böneceller.
7. S:t Justinsalen
Detta enorma rum bärs upp av tio marmorpelare, och i dess mitt ligger sarkofagen med S:t Justins reliker. Sarkofagen öppnas varje Ísetinis délo (Justinsdag) då samtliga solriddare samlas runt den fallne hjälten för att tillbedja Etin och hedra sitt skyddshelgon. I famnen håller den förtorkade kroppen det skinande svärdet Gawalot (d. Gávalat). I taket finns en liten sollucka som släpper in solljusets strålar rakt över S:t Justins sarkofag. Annars är rummet dunkels upplyst av vaxljus. Luckan är alldeles för liten för att en person skulle kunna komma in den vägen, och det är 25 meter mellan golv och tak. Det finns alltid minst två solriddare och ett antal munkar här som håller vaka vid den heliga graven.
8. Riddarkatakomberna
Här vilar alla de solriddare som fallit i strid för den Lysande Vägen och Caddos försvar. Riddarna har begravts med sina rustningar och vapen, men också med andra dyrbara personliga ägodelar. Då många solriddare rest land och rike runt skulle detta vara en formidabel skattkammare för en tjuv att plundra, men det är näst intill omöjligt att ta sig in och ut obemärkt. Dessutom är kryptan inte vida känd. På kryptans väggar står alla riddarnas namn, samt deras bedrifter för Etin och orden.
Fraxinus: Jag gillar äventyrsförslaget, men kommer nog lägga in det som ett Kampanjförslag istället. Konflikten mellan Zorakin och Caddo kan ju lätt dras ut till en lång kampanj! Jag kommer göra vissa mindre justeringar med bl.a. dalkiska namn, men i övrigt ser det bra ut från Caddos sida! Vad gäller Zorakin vet du ju bättre än jag - men det är ett spännande scenario!!
Frågan är väl vad vi kan komma överens om angående ord som scutata och legion. Det är iofs lätt att ändra i texten, men det skulle vara pra att komma till konsensus innan det fastnar i PDFen. Man kan eventuellt kalla sköldarna "zorakiska pilsköldar", och legioner "regalietrupper" eller "regaliestyrkor".
Adragoor och Spelis: Om jag fattat det hela rätt har ni erbjudit er att korr-läsa Caddo innan det blir en PDF... Ni kan sätta igång! Det enda andra som jag vill lägga till är ett äventyrsförslag i handelshusmiljö, men det blir lätt att korra separat. Så sätt igång ni. SNART SKA VI HA EN PDF!
Spelis: Angående bild till framsidan på flagga eller sköld föreslår jag faktiskt att du helt enkelt tar solen från Caddo-skölden och lägger den som upphöjd relief på läderomslaget. Det tycker jag blir kanon!
Frågan är väl vad vi kan komma överens om angående ord som scutata och legion. Det är iofs lätt att ändra i texten, men det skulle vara pra att komma till konsensus innan det fastnar i PDFen. Man kan eventuellt kalla sköldarna "zorakiska pilsköldar", och legioner "regalietrupper" eller "regaliestyrkor".
Adragoor och Spelis: Om jag fattat det hela rätt har ni erbjudit er att korr-läsa Caddo innan det blir en PDF... Ni kan sätta igång! Det enda andra som jag vill lägga till är ett äventyrsförslag i handelshusmiljö, men det blir lätt att korra separat. Så sätt igång ni. SNART SKA VI HA EN PDF!
Spelis: Angående bild till framsidan på flagga eller sköld föreslår jag faktiskt att du helt enkelt tar solen från Caddo-skölden och lägger den som upphöjd relief på läderomslaget. Det tycker jag blir kanon!
Senast redigerad av anders den 2007-12-28 20:13, redigerad totalt 1 gånger.
Jag kan väl (mycket motsträvigt) ge mig angående att kalla styrkorna legioner. 
Alternativet är väl att kalla dem 1.a och 2.a regementet av Regalieorden
Problemet är att de är för stora för att få kallas regementen.
(och det passar inte riktigt in i mina tankar)
Däremot behåller jag scutatan, tack. Den skölden finns för övrigt med i utrustningsval i originalmatrialet till Ereb Altor.
(se Fafnirs bild under Zorakien och i bildforumet)
Hela idéen är att Kung Girloff III och hans son Valien VII är beundrare av den Jorpagniska Kejsartiden (det som fortfarande är känt). Efter 2.a kriget mot Svarta tornet sökte Girloff III i Lycéets källor efter någon form av militär enhet som kunde verka i strid i berg och skog.
Han fann den Jorpagniska legionen. Detta födde ett intresse för Kejsartiden hos Girloff den III någothan förde vidare till Valien VII. Valien VII har i sin tur läst en hel del av Lycéets litteratur om den tiden.
Det i sin tur har fött ett intresse för kejsartiden bland delar av hovet och adeln vilket skapat ett "nyklassisistiskt" mode.
Alternativet är väl att kalla dem 1.a och 2.a regementet av Regalieorden
Problemet är att de är för stora för att få kallas regementen.
(och det passar inte riktigt in i mina tankar)
Däremot behåller jag scutatan, tack. Den skölden finns för övrigt med i utrustningsval i originalmatrialet till Ereb Altor.
(se Fafnirs bild under Zorakien och i bildforumet)
Hela idéen är att Kung Girloff III och hans son Valien VII är beundrare av den Jorpagniska Kejsartiden (det som fortfarande är känt). Efter 2.a kriget mot Svarta tornet sökte Girloff III i Lycéets källor efter någon form av militär enhet som kunde verka i strid i berg och skog.
Han fann den Jorpagniska legionen. Detta födde ett intresse för Kejsartiden hos Girloff den III någothan förde vidare till Valien VII. Valien VII har i sin tur läst en hel del av Lycéets litteratur om den tiden.
Det i sin tur har fött ett intresse för kejsartiden bland delar av hovet och adeln vilket skapat ett "nyklassisistiskt" mode.
Senast redigerad av Fraxinus den 2007-12-28 19:58, redigerad totalt 2 gång.
Jag har lagt in äventyrsförslaget på Wikin och gjort diverse småändringar. Framför allt har jag gjort ett par dalkiska namn mer dalkiska, och ändrat "legion" till "regemente". Läs och kolla om ni alla kan godkänna det som det nu är. Jag tycket det är strålande, Fraxinus.... Och jag behöll "scutata". 
Jag hr lagt till ytterligare text i Kampanjen under BAKGRUNDanders skrev:Jag har lagt in äventyrsförslaget på Wikin och gjort diverse småändringar. Framför allt har jag gjort ett par dalkiska namn mer dalkiska, och ändrat "legion" till "regemente". Läs och kolla om ni alla kan godkänna det som det nu är. Jag tycket det är strålande, Fraxinus.... Och jag behöll "scutata".
Jag funderar på att ändra respektive 600 bågskyttar i vardera Regalieregemente till 600 armborstskyttar.
Kanske ska vi ha större avstånd mellan styckena i Wiki-versionen så att texten blir lättare att läsa.
Du är fri att forma Kampanjen lite mer åt dalkernas håll och lägga till lite "krydda". Just nu tycker jag den är lite för öppen. Man skulle till exempel kunna lägga till andra detaljer.
Exempelvis: En av de som angrep spionen bar kanske ett mantelspänne vars utseende kan ge den Heraldikkunnige information att han tillhör Solriddarna. Ett framgångsrikt slag på Administration kan ge besked om vilka Solriddarna är, hur de är organiserade och hur de står i förhållande till Kerigassen.
Ett lyckat slag i Historia kan ge besked om att Gredelmarks rätt till religonsfrihet gavs till hertigdömet av Valien IV (den Store) när han besteg tronen år 308 eO efter att ha segrat över sin halvbror Iberiko i det så kallade Brödrakriget. Brödrakriget bar också religösa förtecken då Iberiko stödde den dalkiska tron medan Valien stöde den Aidniska tron. I ett försök att gjuta balsam över såren tilläts den dalkiska vägen existera i Gredelmark (bland annat pga sin stora minoritet dalker). Den Aidniska kyrka har aldrig accepterat detta avtal. Detta kan vara anledningen till Solriddarnas och Kerigassens inblandning i konflikten mellan Salamora och Gredelmark
På krogen Dansande grisen kan man överhöra att Salamora har folk ute som letar efter ett viktigt dokument. Det finns också pressgängare ute som försöker tvångsvärva folk till Salamoras och Gredelmarks arméer.
Själv kommer jag använda Pilregn över Gredelmark även i Zorakien så småningom. Jag funderar på att vinkla den så att man kan välja en av tre sidor. Salamoras, Gredelmarks eller Kungen (eller en kombination av ett par av de tre grupperingarna).
Hmm... Då kanske vi ska ta bort det helt och hållet ur Caddo-PDFen och i stället lägga det i utökad och mer genomtänkt form under Zorakin. Eftersom äventyret främst utspelarsig på Aidne passar det kanske bättre där i alla fall. Jag tror jag tar och flyttar det från Caddo-wikin till Zorakin-wikin, sedan kan du pula med det som du vill. Ett spännande äventyrsuppslag är det i alla fall!Fraxinus skrev:Själv kommer jag använda Pilregn över Gredelmark även i Zorakien så småningom. Jag funderar på att vinkla den så att man kan välja en av tre sidor. Salamoras, Gredelmarks eller Kungen (eller en kombination av ett par av de tre grupperingarna).
Äsch, vi kan väl i sann ÄS-anda använda samma produkt på flera platser.
Möjligen bör vi ändra på årtal och personnamn samt kasta om platser så att det blir extra kämpigt att jämka produkterna
Nä, men allvarligt... en dalkisk vinkling av äventyret i Caddomodulen tycker jag bara är coolt, och knyter an länderna bättre. Kanske finns det mer caddosmolk i den zorakiska bägaren som bara uppdagas om man läser Caddo modulen...
Möjligen bör vi ändra på årtal och personnamn samt kasta om platser så att det blir extra kämpigt att jämka produkterna
Nä, men allvarligt... en dalkisk vinkling av äventyret i Caddomodulen tycker jag bara är coolt, och knyter an länderna bättre. Kanske finns det mer caddosmolk i den zorakiska bägaren som bara uppdagas om man läser Caddo modulen...
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------
----------
Instagram: porkypete
----------
Hmm... Kanske, men problemet är att Caddo är långt mer utvecklad i dagsläget än vad Zorakin är. Eftersom den zorakiska vinklingen inte ännu är färdig tror jag det är bättre att inkludera även Caddovinklingen i Zorakinmodulen - eller kanske rent av som ett eget första forum-äventyr!Fafnir skrev:Äsch, vi kan väl i sann ÄS-anda använda samma produkt på flera platser.
Möjligen bör vi ändra på årtal och personnamn samt kasta om platser så att det blir extra kämpigt att jämka produkterna
Nä, men allvarligt... en dalkisk vinkling av äventyret i Caddomodulen tycker jag bara är coolt, och knyter an länderna bättre. Kanske finns det mer caddosmolk i den zorakiska bägaren som bara uppdagas om man läser Caddo modulen...
Som jag ser det blir våra produkter "officiella" när de blivit PDFer (även om de kan revideras lätt efteråt) - i alla fall för oss.