anders skrev:Arcival var ju faktisk en dalkisk exark, så det vore märkligt om man inte använde sig av den arcivaliska tideräkningen rakt av. Att använda solserafernas namn på månaderna ser jag knappast som nödvändigt, däremot kan en solseraf hållas i särskild åminnelse varje månad...
Låter bra, lämnar frågan vidare till dig!
anders skrev: Den är blott en reflektion av Etins ljus och sprider inte värme som solen...
anders skrev:Så får ni ursäkta ytterligare en dubbelpost. Fraxinus nämnde något om likheten mellan kelterna och dalkerna. Läs fäljande stycke om dess "för-Odiska" religion så framstår likheterna ännu tydligare.
Den gamla tron
När dalkerna först anlände till Caddo för över 2 000 år sedan förde de med sig en polyteistisk tro med en stark betoning på djurandar. Främst bland gudarna stod tjurguden Earô, vilken också sågs som himmelens och solens gudom. I vissa äldre myter bär Earô vissa likheter med Etin, men det är oklart om Odo uppfattade tjurguden som en avgud eller en förvanskad bild av Etin.
Havet var Earôs hustru, vilket var personifierat i bläckfiskgudinnan Taman. Tillsammans fick de hundratals barn som befolkade landen, och de alla tog djurform. Djuren sågs som dessa gudars tjänare.
Den gamla tron hade en utvecklad offerkult, som vid flera högtider under året paradoxalt nog offrade djur till gudarna. Dessa djur ansågs inte dö, utan deras andar steg som väldoftande rökelse inför Earô. De förenades med honom och blev till mäktiga djurandar vilka dalkernas präster kunde kalla på i trångmål.
Som regel skedde inte människooffer, men det nämns i legenderna att Caddo en gång hotades av ett hiskeligt sjöodjur, och det enda sättet att besegra det var genom att offra sju unga jungfrur till Taman. Allt tyder på att detta var ett undantag.
Den gamla tron var väldigt naturbejakande, något som den senare dalkiska grenen av den Lysande Vägen behållit. Dalkerna är ännu idag ett naturälskande folk som gärna skriver sånger och poem om bergens stillhet, vindens röster och trädens livgivande frukter.
På Caddo är det idag nästan ingen som fortfarande håller fast vid den gamla tron, och det är svårt att ens hitta spår efter dess kult. Däremot finns den kvar, om än i omvandlad form, på ögruppen Pandarealia. Pandarealia koloniserades på 100-talet av dalker som till stor del fortfarande höll sig till den gamla tron. Tjurguden Earô kallas där Eá, och Taman kallas Tachami, men i övrigt finns mycket av den gamla folktron kvar.
Det är inte bara likt Keltisk mytologi utan även Sumerisk och Minoisk.
anders skrev:Det här med att dalkerna kommer från fjärran norr och för med sig en tjurgud får mig osökt att tänka på jordblodkällan och kristalltjuren...
*Sinkadus 3, s. 17 talar om att när Fristaden erövrades vållade det ett avbräck i den dvärg-dalkiska handeln, men snart efter byggde de staden Ereno längre norrut. Jag undrar om detta Ereno kan vara staden 6 mil åt nordöst på kusten från Fristaden räknat, Svartfolk s. 58?
*Polyteism är förbjudet, men som sagts tidigare så är dalkerna tolleranta med dem som endast har sin avvikande tro och husaltare inom de egna fyra väggarna.
* JA oxmän från Sanritra, Trakorien, Marjura, Kard...allt ihopflätat!?! Å andra sidan som Bergdahl, tror jag, påpekade är oberoende tjurdyrkan vanligt i vår värld.
Mina herrar (för så vitt jag vet finns det inga damer här på forumet), får jag presentera en dalkisk riark, klädd och beredd för soltimmen. Om ni vill kan jag förklara varje del av hans klädnad...
Huvudbonaden kallas en dárrat av orden darrí (ödmjuk). Den symboliserar riarkens ställning inför Etin - utan huvudbonad bränns hjässan av solens strålar och utan ödmjukhet inför Etin klarar man inte av att beskåda dennes anlete.
Solplattan på riarkens rygg symboliserar solens ljus (dvs. Etins härlighet). Den påminner folket att riarken inte bara för sin egen talan, utan också Etins. Etin själv står bakom riarken och skiner genom denne.
Solamuletten runt halsen är en symbol för riarkens ämbete, och ges till denne då han blir vigd till Etins tjänst.
"Tunikan" över riarkens axlar kallas gellõ vilket betyder "ok". Den är till för att påminna riarken att dene bär det tunga ansvaret för folket i församlingen. Det är han som skall leda dessa rätt på Stigen.
Skjortan på överkroppen är täckt av cirklar som återigen symboliserar församlingsmedlemmarna. Att denna skjorta är täckt av gellõn visar att riarken överskuggar sin flock som en beskyddande herde.
Solen på förklädet är naturligtvis en symbol för Etin själv.
På armarna bär riarken hákiso (manschetter) dels av praktiska skäl, och dels av symboliska. Praktiskt sett hjälper de riarken att inte lägga sina vida ärmar i rökelsekar och oljeskålar, och de är inte i vägen när han bläddrar bland sina heliga pergament. Symboliskt innebär hákiso att riarkens armar och händer är helgade för Etins verk - och skall bara begå goda och osjälviska handlingar. (jmfr. fastlandets "oriember")
Vid vänstra botten på riarkens dräkt hänger alltid en lös tråd, vilken påminner riarken om att han, preceis som Odo, är dödlig och kommer en dag stå ansikte mot ansikte med Etin. Som en tråd repar upp en klädnad, repar de många åren upp våra liv.
Slutligen är riarken alltid barfota under ceremonierna. Detta för att symbolisera ödmjukhet och att kyrkans mark är helig.
Senast redigerad av anders den 2007-11-12 01:18, redigerad totalt 1 gånger.
anders skrev:Förklaring till bilden på den dalkiska riarken:
Huvudbonaden kallas en dárrat av orden darrí (ödmjuk). Den symboliserar riarkens ställning inför Etin - utan huvudbonad bränns hjässan av solens strålar och utan ödmjukhet inför Etin klarar man inte av att beskåda dennes anlete.
Solplattan på riarkens rygg symboliserar solens ljus (dvs. Erins härlighet). Den påminner folket att riarken inte bara för sin egen talan, utan också Etins. Etin själv står bakom riarken och skiner genom denne.
Solamuletten runt halsen är en symbol för riarkens ämbete, och ges till denne då han blir vigd till Etins tjänst.
"Tunikan" över riarkens axlar kallas gellõ vilket betyder "ok". Den är till för att påminna riarken att dene bär det tunga ansvaret för folket i församlingen. Det är han som skall leda dessa rätt på Stigen.
Skjortan på överkroppen är täckt av cirklar som återigen symboliserar församlingsmedlemmarna. Att denna skjorta är täckt av gellõn visar att riarken överskuggar sin flock som en beskyddande herde.
Solen på förklädet är naturligtvis en symbol för Etin själv.
På armarna bär riarken hákiso (manschetter) dels av praktiska skäl, och dels av symboliska. Praktiskt sett hjälper de riarken att inte lägga sina vida ärmar i rökelsekar och oljeskålar, och de är inte i vägen när han bläddrar bland sina heliga pergament. Symboliskt innebär hákiso att riarkens armar och händer är helgade för Etins verk - och skall bara begå goda och osjälviska handlingar. (jmfr. fastlandets "oriember")
Vid vänstra botten på riarkens dräkt hänger alltid en lös tråd, vilken påminner riarken om att han, preceis som Odo, är dädlig och kommer en dag stå ansikte mot ansikte med Etin. Som en tråd repar upp en klädnad, repar de många åren upp våra liv.
Slutligen är riarken alltid barfota under ceremonierna. Detta för att symbolisera ödmjukhet och att kyrkans mark är helig.
Me likes! Jag gillar detaljer. Det är ofta de som skapar stämning.
