Trakorien

[Baldyr]

Hehe. Vet inte om jag verkligen behöver skriva så mycket själv. Verkar som att flera personer har gått igång på Soblak samtidigt. Jag tänkte liksom mest skriva ett litet utkast. Redan nu finns det nästan mer text än jag hade planerat att skriva sammanlagt.

Ah, men för att skriva en sammanfattning behövs det ju först en mängd information, eller hur? Sedan måste det sållas i stoffet och bara det väsentliga behöver tas med, medan detaljerna sparas till en framtida detaljbeskrivning.

(...) det maskulina härlägret - gärna då beläget österut längs vägen mot Kishatet och utanför murarna än nere i hamnen.

Ja, precis! Lägret skulle finnas utanför murarna på inlandssidan. Tanken är liksom att det utgör en slags samlingsplats för äventyrare, alltså ungefär som Junker Hindurs i Arhem, fast i jätteformat. Man kan alltså tänka sig att en kampanj eller ett äventyr börjar i Soblak, där man anlitas för ett uppdrag eller hyrs in i ett legoknektkompani. Eller så spelar man kondottiär och har sin bas i staden.

/Baldyr

[leinder]

Ja, precis! Lägret skulle finnas utanför murarna på inlandssidan. Tanken är liksom att det utgör en slags samlingsplats för äventyrare, alltså ungefär som Junker Hindurs i Arhem, fast i jätteformat. Man kan alltså tänka sig att en kampanj eller ett äventyr börjar i Soblak, där man anlitas för ett uppdrag eller hyrs in i ett legoknektkompani. Eller så spelar man kondottiär och har sin bas i staden.

Underbart Me like!

[Jan Erik Söderman]

Jo det var väl mest att jag tänkte att jag kunde ta mig an en liten del av projektet på kul som ett sidoprojekt. Verkar som att det finns folk som brinner för det betydligt mer än jag gör dock.

[Baldyr]

Jo det var väl mest att jag tänkte att jag kunde ta mig an en liten del av projektet på kul som ett sidoprojekt. Verkar som att det finns folk som brinner för det betydligt mer än jag gör dock.

Förvisso spelar det ingen roll för projektets del vem som gör vad, men det var alltså inte meningen att armbåga mig fram. Jag tänkte bara säga vad jag hade kommit fram till själv, innan du skrev ned någonting.

För egen del tror jag nog inte att jag kommer att gräva ned mig i just Soblak, utan det finns många andra intressanta hörn att grotta ned sig i. Brior verkade också ha avverkat sitt besök i staden för den här gången (?). Så låt oss inte störa i onödan.

/Baldyr

[Baldyr]

Som jag sade tidigare så saknas i stort sett information om vem eller vilka som styr över de olika städerna. I en översikt känns det dock lämpligt att inkludera informationen, även om det innebär att vi måste krysta fram någonting, vad som helst. (Dåliga idéer ersätts bara med bättre med tiden.) Därför tänkte jag göra en genomgång av Palamoxi städer och mina egna funderingar kring hur dessa styrs:

Albarunzia: Här ser jag flera möjliga alternativ. Eftersom det är huvudstad i Heliga Kishatet kan staden antingen vara direkt underställd Shar Kishatin, eller Shamash-kyrkans högsta råd. Andra alternativ kan vara att en krystallokrat agerar ståthållare, eller att staden styrs av ett råd bestående såväl av kyrkliga som världsliga företrädare för stadens befolkning. Det är också möjligt att Albarunzia är en slags påvestat inom Kishatet.

Balgumél: Staden förefaller styras av munkorden Nardor Brodrans sturske sinnen. Frågan är om staden ägs av orden eller man enbart förvaltar den? Är det en viss person inom orden som agerar styresman eller sker styret kollektivt av ledningen?

Branule Gannula: Eftersom Ziddisbar är ockuperat av Trakoriska riket styrs staden rimligtvis av en prokurator, förmodligen underställd primus prokurator Graam i Soblak. Det känns troligt att guvernören även är hirdman (med egen trupp), men det torde också vara möjligt att trakorierna utsett en betrodd kondottiär som ståthållare i detta bakvatten inom imperiet.

Famaruhl: Staden verkar vara huvudort i ett Moskoriskt hertigdöme av någon storlek och dignitet. Vi kanske borde inkludera namnet på den nuvarande hertigen - inklusive länets namn (som alltså är ett led i hertigens namn).

Favoki: Av den politiska kartan i Trakorien-modulen framgår det att Favoki tillhör Kishatet. Frågan är återigen hur de kishatiska städerna i allmänhet styrs? Har staden en kyrklig eller en världslig administration? Hur styrdes städerna under klavykisk tid? Har styrskicket ändrats sedan dess, eller bara anpassats till den teokratiska statsformen?

Fontra Cilor: Enligt Briors kommande roman verkar staden sakna egentlig styrelse utan anarki tillåts råda i viss mån. Klavykernas gamla adelsmannaråd finns dock kvar men utövar knappast något direkt styre. Frågan är om inte trakorierna har en tillsatt egen guvernör i Moskorien? Eller hur exakt fungerar egentligen Moskorien som "lydrike" till Trakoriska riket?

Frand: Ytterligare en kishatisk stad, se ovan. Eventuellt styrs staden dock av Joobalashersekten som har sitt säte där, eller så äger sekten bara visst inflytande över styret.

Hoxoh: Staden kanske styrs av ett råd bestående av medlemmar från staden akademier? Fast om inte illusionisterna själva äger staden, så kanske även köpmän och andra borgare sitter i rådet? Finns det någon adelsklass i Hoxoh, eller har staden varit oberoende ända sedan dess grundande?

Kharasma: Fästet förefaller vara huvudort i furstedömet med samma namn, fast det kanske finns alternativa tolkingar (någon?). Arn Dunkelbrink var visst furste innan brodern tog över i hans frånvaro. (Någon annan kan säkert fylla i med vesslans namn.)

Krima: Kishatisk stad, se ovan.

Maghurbal: Dito.

Maravelda: Här tror jag att vi måste bena litet i hur Lasemos egentligen är uppdelat. Antingen är staden huvudort i ett av furstedömena, eller så har det utgjort en självständig politisk enhet inom Baskimer Brushanes enade Lasemos. Beroende på sin status föreslår jag att staden antingen styrs av den aktuella fursten eller av ett borgarråd (eventuellt med en borgmästare i spetsen). Staden skulle dock kunna vara anekterat, åsikter?

S´rid be Ghile: Av politik-kartan framgår det att ön Bhannavil numera är en del av riket. (Tidigare lär det ha varit del av Lasemos, se även ovan.) I så fall har trakorierna rimligtvis utsett en prokurator, lämpligen med militär bakgrund om invånare och besökare på ön ska ta densamme på något allvar. Fast det kanske kan vara spännande med en civil guvernör som försöker undvika att bli föremål för det gyllene snittet?

Soblak: Trakorisk stad som styrs av primus prokurator Urigallu Klusenveld Graam. Notera för övrigt prässtiteln - han är uppenbarligen även föreståndare för det lokala Kastyke-templet. Eller så är titeln köpt. Oavsett kan det vara intressant att lista ut vilket inflytande kyrkan har över styret.

Trybra: Frågan man kan ställa sig är om staden är del i ett hertigdöme eller självständigt? I så fall kan man antingen tänka sig en adelsman (vad heter länet, återigen?) eller ett borgarråd/borgmästare.

Urma: Som självständig stadsstat föreslår jag ett råd som representerar stadens hantverkarskrån.

*pust* Utan att försöka agera projektledare så förklarar jag ordet fritt!

/Baldyr

[Baldyr]

När jag ändå går igenom städernas styreskick så noterade jag att information saknas i min egen genomgång av Saphyna:

Frimbole Olvi: (...) Styrs av en trakorisk prokurator som också är hirdman. (...)

Namnförslag, någon? (Just namn är nog min egen akilleshäl...)

Krindenmaar: Hamnstad nedom Krindenland på västra Saphyna. (...) Även en mindre flottenhet är stationerad i staden med uppgift att skydda sjöhandeln. (...)

Kan staden rent av vara en flottbas underställd en amiral? Fast närheten till Soblak kanske inte motiverar detta? Några andra förslag på vem som styr och ställer i Krindenmaar? Kanske en fogde?

Tigôld: (...) Styrs av den lokale fogden vars huvudsakliga uppgift är att uppbära tullintäkter till riket. (...)

Namn, någon? Eller ska vi låta fogdar och rikets övriga tjänstemän vara anonyma i en översikt av städerna?

/Baldyr

[Jan Erik Söderman]

Gillar att leka med namn så jag slängde ihop några och historierna som hörde till dem. Namnen kan dock lätt användas separat ifrån historierna också.

Frimbole Olvi: Högpotentat Storhirdman Prokurator Umbe Embu da Oll, beskyddare av Berendien och stormästare av Umbeorden (I vilken han är den ända medlemmen) En uppblåst typ som gillar titlar och att hitta på saker. Egentligen en bonde ifrån leråkrarna i närheten av Tricilve som genom att han visat framfötterna i att organisera lokal milis och logistik fick denna utnämning då de redan påtänkta kandidaterna tog livet av varandra i en duell. Är förvånansvärt kompetent på sin post men extremt illa omtyckt av de mer etablerade ätterna, framför allt för att han blivit mycket populär i sin nya hemstad som uppskattar hans glada lynne och pompösa festligheter.

Krindenmar: In da Melse är en fåordig man som ogillar onödiga utsvävningar. Han håller Shamash över alla andra gudar men hatar det heliga Kishatet. Har säkerligen ett flertal titlar men ogillar att använda dem.

Tigold: Storfogde Lajse Bip da Tigold. Osympatisk lismare som fått sin tjänst genom att fjäska för de Paratorniska herrarna.

[Baldyr]

En postning med anledning av diskussionen i banzikan-tråden.

Någonting som kan kännas snopet är att banzikan inte riktigt är den "stridskonst" som spelare gärna skulle kunna önska sig. Man kan dock som sagt tänka sig att det finns olika versioner av läran, och Brior lämnar faktiskt en öppning i Trakorien-modulen. Det framgår nämligen att Nastrôl styrs av fyra munkordnar, medan bara tre omnämns vid namn och endast två beskrivs närmare (även i Den femte konfluxen). Det existerar alltså en munkorden som inte beskrivits alls, och där kan vi nog med gemensamma krafter passa in vad vi själva vill.

Om man lämnar jämförelserna med samurajer åt sidan för en stund, så kan man ju tänka sig Shaolin-munkar istället. Nu behöver de inte nödvändigtvis ägna sig åt Kung-fu-imationer (quack-fu?) men nog kroppskontroll. Det skulle också kunna vara en utpräglad militant orden, till skillnad från de två som beskrivits tidigare. Munkstaten grundades ju som bekant för att skydda lågländerna mot barbariet i nord, och en militant orden skulle helt klart behövas för att avvärja militära hot.

Jag ser alltså framför mig ganska rollspelsvänliga krigarmunkar med lite extraförmågor, exempelvis skulle de kunna klassas som "paladiner" om man använder sig av Krigarens handbok till ´91-års utgåva av DoD. (I så fall kan de lära sig mentalism-besvärjelser, vill jag minnas, vilket skulle kunna motsvara kroppskontrollen jag nämnde ovan.)

Bra eller dåligt? (Själv ser jag kanske inte nödvändigtvis behovet av paladiner i Trakorien, men tänkte att andra kanske skulle gilla det.)

/Baldyr

[Mikael]

Jag har inte hittat något som pekar på att det fanns folk i Chrachz övärld, Kargom eller Nahstrôl innan crurerna kom dit någon gång 400-300 fO.
Låt mig se om jag kan sammanfatta:

När 3K inträffade år 599 fO fanns i Trakorien:(åtminstone)
Jorer (nyanlända) i Lasemos, Palamux
Tolgulder (sedan länge) Palamux
Alver, älvfolk, fågelmän, sjöfolket samt hamnskiftande djurfolk (sedan många tusen år)
Svartfolk (ursprungligen hitflutna på isberg från norra Kard någon gång 1400-1100 fO) + (till Marjura fördes rasen från Kargom som slavar till Cruris gruvor)
Huelerna (sedan 1K / 10.000 år!)
Edit: Kargomitiska folkgrupper (stammar sannolikt sprugna ur Huelerna)
Rungler och Milacker (ättlingar till tjuger invandrade framförallt under perioden 1400-1100 fO, men även senare)
Skeckerna (sedan mycket länge)

och lägger enligt nedan till
Bergtroll (Saphynas första invånare sedan 1K/10.000 år!)
Tupou (Saphynas andra invånare sedan många många tusen år, 8.000?)

Saphynernas bakgrund:
Tidigare fanns en koloni här parallellt med de på Palamux. Denna koloni var faktiskt äldst och grundad av en religiös sekt av den Sofiska filosofin redan decenniet innan Imperiet skickade en officiell expedition hit. När kontakterna med kontinenten bröts pga 3K valde det joriska ledarskapet att överge denna koloni pga av de ständiga attackerna från svartfolk och vittnesmålen om jättetroll på ön. Utan legionärernas stöd lyckades kolonin inte överleva. De sista jorerna lämnade Saphyna för Lasemos eller kontinenten redan under 580-t fO.

Kring år 475 fO grundas en fri koloni till det Kontinentaljoriska riket byggd av flyktingar, straffångar, och modiga nybyggare (varav flera halvlängdsmän). Saphynas bördighet och det faktum att de tidigare så besvärliga svartfolken hade försvagats avsevärt av någon för svartfolk dödlig sjukdom gjorde att jorerna fick fäste. Tillsammans med urinvånarna som kallade sig Tupoer och andra människor som mer av en slump hamnade på ön byggde man landet. Därför talar man idag en kontinentaljorisk dialekt på Saphyna.

Edit: Öns befolkning lever gott i fred med varandra och hotas endast av sporadiska svartfolksattacker. Framför allt är det sydkusten som är befolkad av människor. De små jordbrukssamhällena förenas under små råd av obeskymrade men eftertänksamma ledare. Något ens upplevt behov att förena öns invånare under en kung, hövding eller flagga finns inte.

Jorderna anländer och plundrar öns byar på 300-t fO (kanske senare?). Saphynas bördighet gör dock att Saphynerna låter sig plundras utan strid och utan missnöje betalar tribut i grödor till jordernas jarlar för att slippa mer blodspilla. Endast svältår i Jorduashur plundrar man på Saphyna. Kring Odos födelse har Jorduashur inte längre samma äventyrslusta och allt mer sällan besöker jorduakaerlar Saphyna ens för att kräva tribut.

Edit: Under århundradena anländer grupper från olika folk i Saphynas närhet och smälter tack vare öns generösa mylla in som exotiska korvbitar i en gräddstuvning. Kring år 50 eO anländer ransarderna och grundar en mer permanent koloni samt tar skatt av saphynerna.

Resten är som man säger ännu mer historia.

Saphyna före människornas ankomst enligt Tocmeskogens legender:
Detta förtäljer jag dig i all förtrolighet då jag vet att du är en som kan bevara förbjuden kunskap i ditt huvud…om du nu väljer att tro mig om vad jag skall förtälja. Efter att Skaparna hade drabbat Altor med sin Vrede lät andra gudar skapa sina barn och satte dem på det förödda Altor. Saphyna skapade dock själv sina första invånare ur skogens mull och jordens granit. Saphyna försåg dessa bergens och skogens jättar med uråldrig godhet och visdom samt en mycket långsamt brinnande livsveke. Många lärde av mitt folk – inklusive jag själv – ser Tevatenus kärlek i dessa Saphynas förstfödda. Saphyna täcktes på denna tiden av mycket större skogar än de hon har idag och jättefolket njöt av sin gröna ö. Men trots att de aldrig var så många att de behövde trängas i skogen var det flera av de största jättarna som var nyfikna på Altor och sam iväg ifrån Saphyna till andra trakter. Ibland finner vi lämningar efter dem i nordens stora skogar och berg och det sägs att i de mörkaste djupen av de nordländska skogarna i Ereb kan man än få se dessa jättar torna över tallarna. I Kard kallar man dem för Bergstrollen för att de enligt sägnerna lätt misstas för berg när de sover. Jag har själv i min ungdom skådat en sådan sjuhundrasovare. Bergstrollen har dock inget alls gemensamt med de stinkande kreatur som annars är kända som troll.

Saphyna har som du vet en bördig livsgivande mylla och mossmattorna är tjocka i dess skogar. Ändock är öns hjärta svart och ondskefullt. Urberget, en gång instängt under lava och jord, söker sig här mot luftens friskhet och tränger undan Skogen. Skogen vinner ännu kampen genom att årligen förnya myllans lager och täcka det uppåtsträvande svarta med fallna löv, barr och grön mossa, men kampen försvagade Skogen och den krympte. För att skydda de nu öppna landskapen skapade Saphyna sitt andra barn, de fylliga Tupou. Detta var den feta myllans barn med gröna fingrar (ordagrant) som fick det öppna landskapet att prunka och blomstra. Hand i hand (bildligt) dansade Saphynas barn över ön och landet begravde åter Urberget djupt under Tevatenus kärleksmattor av grönska. Vid denna tiden ankom också från sydligare trakter barn av Tevatenu och de gladdes åt ön och dess myckenhet av liv.

Urberget var dock på intet sätt besegrat och samlade i vredesmod Tiamats demoner vid sin sida för att slutligt förgöra Saphyna. Gudarna upptäckte dock vad Urberget planerade och i en våldsam konfrontation stoppade man Urbergets planer och förintade Tiamats demoner. Många av Saphynas Bergstroll föll den dagen. Resultatet blev också att Saphyna skadades. I väster bildades Saphynas vilda och bångstyrig bihang som hänger vid henne som en elak Sivoisk mochatvilling. Människor har givit honom namnet Krinden, men vi kallar den Wonasasyn. Saphynas och Tevatenus barn vårdade nu det som fanns kvar av Saphynas krympande skogar och bördiga ängar. Urberget hade inte gett upp men konfrontationen med Gudarna hade försvagat det för en lång tid framöver. Starkt nog var dock Urberget för att kunna viska och Wonasasyn som avundsjukt betraktade allt Saphyna hade skapat hörde tillslut de giftiga orden. Wonasasyn lät sina ljus skina och sin röst mullra ut över öarnas vatten och tillslut nådde de lockande signalerna land bortom öarna. Altors styggelse och plåga, dess krälande livsstrypande loppor, Svartfolken hörde och kunde inte låta bli att lockas av tonerna och de skimrande ljusen. Den svartsinnade Isdrottningen av de Eviga Isarna lät skänka sin feta Iskos kalvar till svartfolken att nyttja för överfarten till öarna. Med Nordanvinden i ryggen nådde man tillslut Sapynas gröna land. För många av svartfolken var dock lockelsen till Wonasasyn för stark och de försvann bland dess berg och eldar. Flera av kreaturen fann dock bergen och skogarna utmärkta att föröka sig i och de blev snart en plåga för Saphynas äldre invånare.

Vid samma tid som de första människorna kom till Saphynas stränder hade Urberget återfått nog styrka för att med fagra löften samla svartfolken för en slutlig strid mot Skogen och Saphynas barn. Wonasasyn samlade sina ljus och gav i stora bävningar födelse åt en fasansfull dotter av ljus att med sin kraft härda och stärka svartfolken. Svartfolken föll i horder över Skogen och Ängarna och Saphynas förkämpar drevs undan och Skogen stod ofta i lågor. (De människor som stannat på ön lämna den snart då striderna även drabbade dem.) Saphyna bad då Tigwalwan om en ljusets förkämpe att möta Wonasasyns Ljusdotter. Tigwalwan hade ingen önskan att hetsa i kampen och valde istället att bruka list. Han skickade därför en tjänare att bjuda den vackra Ljusdottern att få dricka ur Tigwalwans horn av skimmer. Ljusdottern hade vandrat bland bergen hela dagen och var törstig varför inte en droppe spilldes. Ljusdottern kände sig stärkt av detta och samlade genast svartfolken till strid. Tigwalwans dryck hade dock förvrängt Ljusdottern så att vad hon än sade eller företog uppfattades det annorlunda av svartfolken. Efter allt för många motsägelsefulla instruktioner blev svartfolken galna och lät dräpa Ljusdottern. Galenskapen botades dock inte av detta och spred sig snabbt bland svartfolken vilket splittrade och försvagade dem. En stor andel av de galna svartfolken sprang likt lämlar tokiga över bergens stup. Glädjen bland Saphynas och Tevatenus barn var stor, men Urberget skulle snart skicka sin hämnd. Han förmådde i lönndom övertyga Dumzi – Gudarnas trädgårdsmästare – om att Saphyna ansåg sig förmer och skröt om hur hon minsann hade lyckats få världen att blomstra bättre än Dumzi. I ilska och utan eftertanke skänkte Dumzi Tupou en ny buske att odla i Saphynas mylla. Buskens blad visade sig oemotståndliga för Tupou som både åt och rökte dessa underbara blad. Men Dumzis gåva var ett gift som tog ifrån Tupou deras gröna fingrar och långa liv. För sent insåg Tupou sitt misstag och Sapyna grät över sina barns dödlighet. Dumzi hade dock under tiden förstått att han hade lurats av Urberget och i önskan att återgällda Saphyna förlusten av sina barn lät han i hennes långa regn av tårar så mängder av månglövade och ävjaskapande örter och andra växter ur sin trädgård vilket åter begravde Urbergets ondska djupt under sig.

Tupou var dock ett gladlynt folk som sällan sörjde något särskilt länge och de fann trots sin analkande död ny glädje i att leva i Saphynas rikedom. Svartfolken var försvagade och Saphynas invånare fann sätt att försvara sig mot otygen. När så människor åter dök upp längs Saphynas kuster och slog ner sin bopålar fann man vänskap med Tupou som insåg att deras land var rikt nog för alla. Tack vare att vissa av Tupou och nybyggarna fann kärlek med varandra lever något av Tupou kvar trots att det grönfingrade folket har dött ut.

Den lärde satyren Parfeglas Dansaren, örtmästare bosatt nära byn Nolia på Saphyna, men ursprungligen ifrån den sydorghinska Bjaarnskogen.

[gtjorgo]

Famaruhl: Staden verkar vara huvudort i ett Moskoriskt hertigdöme av någon storlek och dignitet. Vi kanske borde inkludera namnet på den nuvarande hertigen - inklusive länets namn (som alltså är ett led i hertigens namn).

famaruls hertig är död, lite av en nekrokrati som råder alltså. påminner om nordkorea där kim il sung förfarande är statschef även om han dog i slutet av 80talet.

Styret ligger nog antingen hos hertigens barn (som inte vågat stiga fram än) eller hos ett styrande råd/ rådsherre som inte har samma dignitet hos befolkningen som den döde hertigen hade/har. Man utför således sina dekret i den döde hertigens namn trots att densamme är död och begraven, något alla vet om.

[Mikael]

Alven Simenard Froim "av Tricilve" är lärd inom kalligrafisk historik. (...)
Vet vi något mer om denna alv?

Stod det inte någonting om den gode alven i avsnittet om Tricilve i samma modul?

/Baldyr, som just insåg att han har en hel del inlägg att gå igenom...

"Från Maravelda medförde jag astrometissan Sebargas hälsningar till alven Simenard Froim, akademiens storsyntald av semantik och kalligrafisk historia. Denne stillsamme läromästare gladde mig genom att motta min anspråkslösa skrift över mineralernas inneboende rytmik för bibliotekets räkning." (s 35 Trakorien)

[Baldyr]

Styret ligger nog antingen hos hertigens barn (som inte vågat stiga fram än) eller hos ett styrande råd/ rådsherre som inte har samma dignitet hos befolkningen som den döde hertigen hade/har. Man utför således sina dekret i den döde hertigens namn trots att densamme är död och begraven, något alla vet om.

Ja, det var något sådant jag själv varit inne på. Jag visste bara inte riktigt vem det var som skulle kunna ha hand om det dagliga styret. Eftersom sorgeperioden inte ännu har avblåsts ligger kanske makten tekniskt sett hos den döde hertigens ställföreträdare, samme man som skötte mycket av det praktiska styren redan när hertigen levde, och kanske i ännu högre grad då denne ådrog sig den åkomma som sedermera skulle ända hans regim.

Att sorgeperioden inte avblåsts beror förmodligen på att det råder en segdragen maktkamp bland arvingarna bakom kulisserna. Till saken hör att den som vill gripa makten måste avblåsa landssorgen, vilket i sig bevisar att denne inte är en hedersman lämplig för ämbetet. Att det gått så pass lång tid gör det hela bara mera delikat, varför tillståndet mer eller mindre permanenterats.

/Baldyr

[Jan Erik Söderman]

Hinner inte läsa allt detta nu men angående anledningen till att svartfolken släpte sitt grepp om Saphyna. Kan det inte ha att göra med att Crurerna krossade dem vid något tillfälle och började använda dem som tjänare och slavar? Något som Jorerna knapt var medvetna om.

[Baldyr]

Jag har inte hittat något som pekar på att det fanns folk i Chrachz övärld, Kargom eller Nahstrôl innan crurerna kom dit någon gång 400-300 fO.

Men du har inte hittat någonting som motsäger att det funnits en infödd befolkning i samband med crurernas ankomst heller, eller hur?

Hur hade du tänkt förklara de "mörka furstar" som härskade över Nastrôl när flyktingarna från Lasemos anlände till Moskorien? (Och varför var de allierade med huelerna?) Var härstammar björkebeningarna vid Hoskas klyfta ifrån? Kannibalerna och barbarerna uppe i stormbältet?

Jag tror att vi bygger in oss in massa trassel om vi inte låter nordliga Palamux vara befolkat sedan urminnes tider. Troligen bör alla folken dela ursprung, inklusive huelerna.

Det största problemet med att låta kargom vara obefolkat innan crurerna, är att kargomiterna i så fall i rakt nedåtgående led härstammar från Krau-Ki. Att så skulle vara fallet kan jag åtminstone inte minnas från någon genomläsning av källmaterialet.

För att sammanfatta mitt motförslag: Palamux befolkades av mänskliga stammar för mycket länge sedan. Om det rörde sig om en invandringsvåg eller flera kan få vara osagt, men det kan rent av vara så att de olika folkens urfäder placerades på ön av skapargudarna. Hur som helst har folkstammarna genom historiens förlopp sammanblandats och utgör idag en rad olika stammar, riken och kulturer över hela stormbältet. (Björkrike är ett exempel på vilken artrikedom man kan finna om man börjar botanisera bland de kargomitiska folken.)

Krau-Ki lämnade få eller inga ättlingar, eller några arvsanlag, efter sig på öarna, vilket även inkluderar kolonierna på Palamux. Man ville helt enkelt inte sammanblandas med de primitiva vildar (jfr kvurerna i deras ögon) man lagt under sig. På sin höjd kan jag tänka mig att någon enskild stam - eller hövdingaätt med många magiker i sina led - har överlevt Krau-Kis kollaps (så gott som) intakt.

Jag tror alltså inte att vi behöver ännu fler nödlösningar av isflaks-karaktär för att förklara invandring av olika människogrupper.

Vad gäller svartfolken så är jag fortsatt skeptisk till just ett isflak, eftersom det bör ha varit en ansenlig befolkning som kom över, liksom det rör sig om vilt skilda raser från svartalf till resar. I så fall ser jag snarare två andra alternativ:

1. Svartfolken har vandrat in i vågor under en längre tidsperiod. Antingen under en istid eller i en urtid när öarna hade landkontakt. (Alltså ungefär som djur- och växtlivet kan ha kommit till öarna.)

2. Svartfolken har placerats ut över öarna i samband med att raserna ifråga skapades.

Vad gäller Saphyna kan jag däremot bara instämma. (Jag har inte hunnit läsa legenden ännu, då jag lagar mat samtidigt.)

/Baldyr

[Baldyr]

Hinner inte läsa allt detta nu men angående anledningen till att svartfolken släpte sitt grepp om Saphyna. Kan det inte ha att göra med att Crurerna krossade dem vid något tillfälle och började använda dem som tjänare och slavar? Något som Jorerna knapt var medvetna om.

Jag har själv ingen bra förklaring på varför orcherna trängts upp i Matagdebergen (och därmed gett plats åt mänskliga invandrare), men det kanske aldrig har funnits någon större population på ön (men desto mera seglivad)? Kanske befolkades ön istället i högre grad av älvfolk innan de mänskliga invandringsvågorna kom igång på allvar? Dessa två grupper kan då ha hållit varandra i schakt.

Crurerna däremot har inte behövt använda orcher som slavarbetare, då man redan förfogade över mänskliga trälar (kvurer-ättlingar, milacker, kargomit-folk, o s v). Jag tror inte heller det var så orcherna hamnade på Marjura.

Över huvudtaget skulle man kunna behandla svartfolk som ett inslag i den lokala faunan. Vem bryr sig om hur hjortar eller björnar kommit till den ena eller den andra ön? Det vete gudarna, liksom, och är blir det bokstavligen så.

Men allting är ju bara mina egna åsikter. Kommer vi att rösta mellan alternativen så småningom, eller hur fungerar det i praktiken?

/Baldyr