Iden till urskog kom över mig när jag läste i kampanjboken, första sidan. här talas om förstenade skogar och uttorkade havsbottnar som skall gå att finna i Ereb, den ende som har använt sig av det konceptet sedan är Brior själv (Woddam) men jag hade funderat lite kring vad man kunde göra med gladaskogen och kände att det skulle kunna funka.
Tänker mig också att Tallerin kläcktes ur ett urgammalt drakägg i Gladaskogen snarare än att han kom ditflygande. Vem vet, det kanske finns fler okläckta ägg någonstans därinne?
Kardien
Låter bra med älvknytt i Gladaskogen. Föreställer mig också forntida traditioner av resta stenar och pentiska druider som skördar sina mirakulixörter till brygder och vilka kan berätta sedan länge glömda sanningar om Aidne och dess magiska skogar.
Sedan finns det ju en älvfolksskog i Zorakin: Nordbergaskogens östra delar (skogsalver och svanmöer).
Samt 2 svartfolkskogar: Torilskogen och Brynhildurs skog (med ett sådant namn finns det en spännande historia!?)
Sedan finns det ju en älvfolksskog i Zorakin: Nordbergaskogens östra delar (skogsalver och svanmöer).
Samt 2 svartfolkskogar: Torilskogen och Brynhildurs skog (med ett sådant namn finns det en spännande historia!?)
Låter utmärkt, Regil.
Lite tankar:
Gladskogens mitt kunde utgöras av uråldriga kolosser till träd, döda men ändå i liv. Förstenade lövlösa knotstammar av benhård kärnved och envishet, som varken yxa eller eld biter på. Marken är mörk och otillgänglig. Väldiga rotbalkar, spruckna grenknölar och snedvridna stammar, breda som borgtorn. Ett virrvarr av massiv livlöshet dit Etins ljus inte når. En värld där andra, äldre gudar råder. Långt inne i skogen känns det som om tiden skulle upphöra att existera. Allt är stilla och tryckande och levande varelsers hjärtslag blir allt långsammare ju längre in de tränger.
(Kanske tiden faktiskt står stilla i skohens hjärta, och om man kan anpassa sig till skogens rytm, kan man leva hur länge som helst där inne. (Visserligen i nåtslags disig halvdvala...) Dvs man kan stöta på hur gamla varelser som helst där inne.)
Vissa mänskor säger att gudarna planterat träden uppoch ner, så at deras lövkronor växer under jorden, och det som man ser är deras mörka rötter.
De gamla jättarna till träd spräcker dock löv ungefär en gång på 100 år; tjocka mörkgröna bladverk som sakta tränger fram ur mosstäckta och till synes helt döda grenar. Efter ett halvår är hela trädkronan intäckt i ett ofantligt virrvarr av frenetiskt växande lövmassa och slingrande klängskott. Lövverket står sig i ett par år, men antar snabbt den gråa och bruna färgtonen från resten av skogen, och det sista året hänger endast tunna sjok av frasiga och döda löv kvar.
En enda trädkrona av dessa bjässar motsvarar en hel normal skogsdunge, så när ett träd spräcker löv bildas en veritabel oas av dunkel grönska mellan allt det gråa och förtvinade.
Lite tankar:
Gladskogens mitt kunde utgöras av uråldriga kolosser till träd, döda men ändå i liv. Förstenade lövlösa knotstammar av benhård kärnved och envishet, som varken yxa eller eld biter på. Marken är mörk och otillgänglig. Väldiga rotbalkar, spruckna grenknölar och snedvridna stammar, breda som borgtorn. Ett virrvarr av massiv livlöshet dit Etins ljus inte når. En värld där andra, äldre gudar råder. Långt inne i skogen känns det som om tiden skulle upphöra att existera. Allt är stilla och tryckande och levande varelsers hjärtslag blir allt långsammare ju längre in de tränger.
(Kanske tiden faktiskt står stilla i skohens hjärta, och om man kan anpassa sig till skogens rytm, kan man leva hur länge som helst där inne. (Visserligen i nåtslags disig halvdvala...) Dvs man kan stöta på hur gamla varelser som helst där inne.)
Vissa mänskor säger att gudarna planterat träden uppoch ner, så at deras lövkronor växer under jorden, och det som man ser är deras mörka rötter.
De gamla jättarna till träd spräcker dock löv ungefär en gång på 100 år; tjocka mörkgröna bladverk som sakta tränger fram ur mosstäckta och till synes helt döda grenar. Efter ett halvår är hela trädkronan intäckt i ett ofantligt virrvarr av frenetiskt växande lövmassa och slingrande klängskott. Lövverket står sig i ett par år, men antar snabbt den gråa och bruna färgtonen från resten av skogen, och det sista året hänger endast tunna sjok av frasiga och döda löv kvar.
En enda trädkrona av dessa bjässar motsvarar en hel normal skogsdunge, så när ett träd spräcker löv bildas en veritabel oas av dunkel grönska mellan allt det gråa och förtvinade.
Jag har fler på lager. Försök berskriva hur du vill ha skogen så ska jag spotta ut länkar till dig samt eventuellt ge dig underlag för miljöskildring.Regil skrev:tack fraxinus!
du är helt oslagbar
Några omedelbara favoriter:
http://en.wikipedia.org/wiki/Image:Ange ... l_2005.jpg
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bild:Grizz ... _Grove.jpg
http://www.botany.org/bsa/psb/2002/roots.jpg
http://www.wollemipine.com/show_large.p ... --WP-15-14
http://www.ancient-yew.org/bibliography.shtml
Angel Oak var ju helt fantastisk
vije skrev:Låter utmärkt, Regil.
Lite tankar:
Gladskogens mitt kunde utgöras av uråldriga kolosser till träd, döda men ändå i liv. Förstenade lövlösa knotstammar av benhård kärnved och envishet, som varken yxa eller eld biter på. Marken är mörk och otillgänglig. Väldiga rotbalkar, spruckna grenknölar och snedvridna stammar, breda som borgtorn. Ett virrvarr av massiv livlöshet dit Etins ljus inte når. En värld där andra, äldre gudar råder. Långt inne i skogen känns det som om tiden skulle upphöra att existera. Allt är stilla och tryckande och levande varelsers hjärtslag blir allt långsammare ju längre in de tränger.
(Kanske tiden faktiskt står stilla i skohens hjärta, och om man kan anpassa sig till skogens rytm, kan man leva hur länge som helst där inne. (Visserligen i nåtslags disig halvdvala...) Dvs man kan stöta på hur gamla varelser som helst där inne.)
Vissa mänskor säger att gudarna planterat träden uppoch ner, så at deras lövkronor växer under jorden, och det som man ser är deras mörka rötter.
De gamla jättarna till träd spräcker dock löv ungefär en gång på 100 år; tjocka mörkgröna bladverk som sakta tränger fram ur mosstäckta och till synes helt döda grenar. Efter ett halvår är hela trädkronan intäckt i ett ofantligt virrvarr av frenetiskt växande lövmassa och slingrande klängskott. Lövverket står sig i ett par år, men antar snabbt den gråa och bruna färgtonen från resten av skogen, och det sista året hänger endast tunna sjok av frasiga och döda löv kvar.
En enda trädkrona av dessa bjässar motsvarar en hel normal skogsdunge, så när ett träd spräcker löv bildas en veritabel oas av dunkel grönska mellan allt det gråa och förtvinade.
Jag hade en svag förhoppning när jag skrev inlägget om gladaskogen om att du skulle kunna hjälpa mig med stämningstexten. Detta eftersom jag tycker att du oftast skriver fantastiska texter, som inte står någon på forumet efter, och som skulle kunna passa perfekt till skogen. men skrev inget om det, tänkte kanske fråga sen. Det behövdes tydligen inte
Du får gärna spinna loss hur mycket du vill, jag köper allt du har skrivit hittills. Det var det här jag var ute efter, men inte riktigt kunde formulera. Me happy!
Mikael: varför inte? jag tycker att vi måste vrida på penterna lite, ta ner dem ur trädkronorna och ner på marken. de är det enda folk som känner sig hemma i skogen, de har vandrats skogens alla stigar, vet vilka områden man måste undvika, när man bör uppsöka skydd och inte föra något oväsen och hur man skall reagera när dimman stiger ur en tjärn och älvorna lockar till dans.
Angående drakägg så kanske Tallarind föddes i en skogsparti med drakträd.Regil skrev:Iden till urskog kom över mig när jag läste i kampanjboken, första sidan. här talas om förstenade skogar och uttorkade havsbottnar som skall gå att finna i Ereb, den ende som har använt sig av det konceptet sedan är Brior själv (Woddam) men jag hade funderat lite kring vad man kunde göra med gladaskogen och kände att det skulle kunna funka.
Tänker mig också att Tallerin kläcktes ur ett urgammalt drakägg i Gladaskogen snarare än att han kom ditflygande. Vem vet, det kanske finns fler okläckta ägg någonstans därinne?
http://en.wikipedia.org/wiki/Image:Dracaena_draco.jpg
PS: Jag har för mig att dessa träds kåda påminner om blod när det rinner ut.
Senast redigerad av Fraxinus den 2007-12-19 15:26, redigerad totalt 1 gånger.
Första gången jag tittade på trädet tyckte jag att det såg ut som en buske. Det är ju enormt, vilket träd! kan tänka mig att det finns myter av den typen som du nämner, men vill som vanligt inte skriva ner någon sanning vad gäller den här typen av saker.Fraxinus skrev:[
Angående drakäg så kanske Tallarind föddes i en skogsparti med drakträd.
http://en.wikipedia.org/wiki/Image:Dracaena_draco.jpg
PS: Jag har för mig att dessa träds kåda påminner om blod när det rinner ut.
Stigen går längre och längre in i en allt dunklare skog. Smaragdgrön mossa väller fram över den blockrika marken. Strutbunkarnas blad växer upp ur marken likt skimrande ljusgröna fontäner. En liten bäck strilar fram från en mossbehängd bergsbrant, ner genom mossa och dess porlande läte följer vandrarna i på deras väg genom skogen.
Skogen tycks alldeles tyst sånär som på ett vagt mumlande som tycktes komma från trädkronorna när den svaga vinden berördes deras styva blanka barr eller märkligt formade löv. Runt en lite källa virvlade dimslöjer runt, svepande och glidande längst mosstäcke, stammar och strutformade ormbunkar.
Träden former antar allt märkligare former och proportioner, blir alltmer förvridna, knotiga och märkliga. Rötterna väller ner från stammar likt tentakler som girigt söker sig ner i jorden. Enorma ekliknande träd breder ut sig med förvridna grenverk likt urtidsodjur som mitt i ett raseriutbrott piskat sin omgivning för att därefter förstena på sin plats.
Vissa träd tycktes aldrig ta slut, deras stammar fortsatte vindla sig uppåt, uppåt mot en avlägsen krona som delvis skymde himlen. Man kunde knappt se slutet på trädens toppar. Dessa döljer de dunkelgröna kronorna och trädens höjd med gemensamma krafter.
Längst marken breder tjocka mattor av myskmadra och vintergröna ut sig över den gröna mossan och vars vita och ljusblå blommor ter sig likt tusentals stjärnor som speglar himlens fixstjärnor. Murgröna klänger fram över skogsgolvet och fortsätter slingra sig upp i trädens stammar och klär dessa med sina mörkgröna och silvriga blad.
En solstråle letar sig ner genom kronvalvet och belyser av dagg gnistrande spindelväv.
Skogen tycks alldeles tyst sånär som på ett vagt mumlande som tycktes komma från trädkronorna när den svaga vinden berördes deras styva blanka barr eller märkligt formade löv. Runt en lite källa virvlade dimslöjer runt, svepande och glidande längst mosstäcke, stammar och strutformade ormbunkar.
Träden former antar allt märkligare former och proportioner, blir alltmer förvridna, knotiga och märkliga. Rötterna väller ner från stammar likt tentakler som girigt söker sig ner i jorden. Enorma ekliknande träd breder ut sig med förvridna grenverk likt urtidsodjur som mitt i ett raseriutbrott piskat sin omgivning för att därefter förstena på sin plats.
Vissa träd tycktes aldrig ta slut, deras stammar fortsatte vindla sig uppåt, uppåt mot en avlägsen krona som delvis skymde himlen. Man kunde knappt se slutet på trädens toppar. Dessa döljer de dunkelgröna kronorna och trädens höjd med gemensamma krafter.
Längst marken breder tjocka mattor av myskmadra och vintergröna ut sig över den gröna mossan och vars vita och ljusblå blommor ter sig likt tusentals stjärnor som speglar himlens fixstjärnor. Murgröna klänger fram över skogsgolvet och fortsätter slingra sig upp i trädens stammar och klär dessa med sina mörkgröna och silvriga blad.
En solstråle letar sig ner genom kronvalvet och belyser av dagg gnistrande spindelväv.
Senast redigerad av Fraxinus den 2007-12-19 15:14, redigerad totalt 2 gång.
Tittar du noga ser det ut som om det mitt i stammens fårade bark finns en stor avlång näsa med en lite mun under samt insjunkna ögon på vardera sida om näsroten.Regil skrev:Första gången jag tittade på trädet tyckte jag att det såg ut som en buske. Det är ju enormt, vilket träd! kan tänka mig att det finns myter av den typen som du nämner, men vill som vanligt inte skriva ner någon sanning vad gäller den här typen av saker.Fraxinus skrev:[
Angående drakäg så kanske Tallarind föddes i en skogsparti med drakträd.
http://en.wikipedia.org/wiki/Image:Dracaena_draco.jpg
PS: Jag har för mig att dessa träds kåda påminner om blod när det rinner ut.
I egen hög person....eller möjligen hans elake kusin.Fafnir skrev:...vafanken, de e ju Lavskägge
Och förresten det där med att drakträdets sav ser ut som blod....det är ingen myt. Det är ett faktum! Det sägs finnas en del myter kring det fenomenet.
When the bark or leaves are cut, it secretes a reddish resin known as Dragon's blood, used in ancient Roman and mediaeval magic and alchemy, then believed by the users to be the dried blood of dragons
Det här är citerat från Wikipedia så ta det där med romarna med en nypa salt. Men blöder gör det!
Senast redigerad av Fraxinus den 2007-12-19 15:30, redigerad totalt 1 gånger.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9041
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Mycket mycket bra master Fraxinus!Fraxinus skrev:Stigen går längre och längre in i en allt dunklare skog. Smaragdgrön mossa väller fram över den blockrika marken. Strutbunkarnas blad växer upp ur marken likt skimrande ljusgröna fontäner. En liten bäck strilar fram från en mossbehängd bergsbrant, ner genom mossa och dess porlande läte följer vandrarna i på deras väg genom skogen.
Skogen tycks alldeles tyst sånär som på ett vagt mumlande som tycktes komma från trädkronorna när den svaga vinden berördes deras styva blanka barr eller märkligt formade löv. Runt en lite källa virvlade dimslöjer runt, svepande och glidande längst mosstäcke, stammar och strutformade ormbunkar.
Träden former antar allt märkligare former och proportioner, blir alltmer förvridna, knotiga och märkliga. Rötterna väller ner från stammar likt tentakler som girigt söker sig ner i jorden. Enorma ekliknande träd breder ut sig med förvridna grenverk likt urtidsodjur som mitt i ett raseriutbrott piskat sin omgivning för att därefter förstena på sin plats.
Vissa träd tycktes aldrig ta slut, deras stammar fortsatte vindla sig uppåt, uppåt mot en avlägsen krona som delvis skymde himlen. Man kunde knappt se slutet på trädens toppar. Dessa döljer de dunkelgröna kronorna och trädens höjd med gemensamma krafter.
Längst marken breder tjocka mattor av myskmadra och vintergröna ut sig över den gröna mossan och vars vita och ljusblå blommor ter sig likt tusentals stjärnor som speglar himlens fixstjärnor. Murgröna klänger fram över skogsgolvet och fortsätter slingra sig upp i trädens stammar och klär dessa med sina mörkgröna och silvriga blad.
En solstråle letar sig ner genom kronvalvet och belyser av dagg gnistrande spindelväv.
Får Nargur dar jag sjalv fastnad djupt nere i något myrhål att te sig som en zorakisk åkerholme i jamnforelse.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9041
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Me happy!Fraxinus skrev:Stigen går längre och längre in i en allt dunklare skog. Smaragdgrön mossa väller fram över den blockrika marken. Strutbunkarnas blad växer upp ur marken likt skimrande ljusgröna fontäner. En liten bäck strilar fram från en mossbehängd bergsbrant, ner genom mossa och dess porlande läte följer vandrarna i på deras väg genom skogen.
Skogen tycks alldeles tyst sånär som på ett vagt mumlande som tycktes komma från trädkronorna när den svaga vinden berördes deras styva blanka barr eller märkligt formade löv. Runt en lite källa virvlade dimslöjer runt, svepande och glidande längst mosstäcke, stammar och strutformade ormbunkar.
Träden former antar allt märkligare former och proportioner, blir alltmer förvridna, knotiga och märkliga. Rötterna väller ner från stammar likt tentakler som girigt söker sig ner i jorden. Enorma ekliknande träd breder ut sig med förvridna grenverk likt urtidsodjur som mitt i ett raseriutbrott piskat sin omgivning för att därefter förstena på sin plats.
Vissa träd tycktes aldrig ta slut, deras stammar fortsatte vindla sig uppåt, uppåt mot en avlägsen krona som delvis skymde himlen. Man kunde knappt se slutet på trädens toppar. Dessa döljer de dunkelgröna kronorna och trädens höjd med gemensamma krafter.
Längst marken breder tjocka mattor av myskmadra och vintergröna ut sig över den gröna mossan och vars vita och ljusblå blommor ter sig likt tusentals stjärnor som speglar himlens fixstjärnor. Murgröna klänger fram över skogsgolvet och fortsätter slingra sig upp i trädens stammar och klär dessa med sina mörkgröna och silvriga blad.
En solstråle letar sig ner genom kronvalvet och belyser av dagg gnistrande spindelväv.
Tror att gladskogen börjar att växa fram. I ytterkanterna en helt vanlig skog. Hit vågar sig människor som i vilken annan skog som helst. Sedan tar urskogen över med träd som inte längre växer på någon annan plats på ereb. Träden är gamla, men det finns också unga träd och skogen fungerar egentligen som vilken skog som helst. fast nu börjar vandraren att känna sig lite mismodig, de konstiga träden känns kusliga och känslan av att befinna sig på fel plats gör sig påmind. den som inte tar sitt förnuft till fånga och vänder, utan forsätter innåt kommer så (efter ett par dagar) in till skogens kärna där de uråldriga träden växer. dessa är äldre än mänskligheten själv. här dväljs varelser som överlevt gudarnas vrede och lever kvar i en värld som inte längre är deras.
Tänkte kanske lägga in en eller annan lindorm som har krälat ut ur skogen. någon som har några andra roliga idéer här på vad man kan slänga på RP eller låta dem höra om i sägner innan de är tvugna att ge sig in i skogen? Vad gäller älvfolk så tänker jag mig i första hand älvor, feer osv, inte så mycket alver, kentaurer och satyrer (om ens en enda). Det skall vara de väsen som snarare är en naturkraft än humanoider med samvete etc.
Ah, snyggt gillrad fällaRegil skrev: Jag hade en svag förhoppning när jag skrev inlägget om gladaskogen om att du skulle kunna hjälpa mig med stämningstexten. Detta eftersom jag tycker att du oftast skriver fantastiska texter, som inte står någon på forumet efter, och som skulle kunna passa perfekt till skogen. men skrev inget om det, tänkte kanske fråga sen. Det behövdes tydligen inte
En idé till ang. skogen:
Enstaka botanister och örtakännare har försökt klassifisera och kartlägga skogens trän, men det mödosamma och farliga arbetet har inte gett någon frukt, för trots att de livlösa giganterna vid en första anblick ser liknande ut, har man har kommit till att i skogens djupa kärna är varje träd unikt och kan inte kategoriseras tillsammans med något annat träd.