birkebeineren skrev:Låter bra, och följande text mycket beskrivande för de lite konservativa echterna.
Regil skrev:Samhället är närmast förfeodalt. man har stormän istället för adel och dessa har endast begränsade rätttigheter gentemot övriga echter, deras styrka sitter främst i jordinnehav. Man har givetvis bland stormännen en kultur av att slåss till häst på riddarvis, men vi talar lika gärna om knektar som om riddare.
Hur ser det ut efter Maktskiftet, finns en jarl kvar och "måste" nu stormännen kalla sig baroner (de som lever i Echterrike)?
..och Vidstan Djärve; får han lov att följa med ut och leka soltåg?
Jarlen finns inte kvar, han blev kung och jarlämbetet upphörde. Alla stormän blev baroner, några av dem grevar eller till och med hertigar. Det finns därigenom många fattigbaroner i det som fordom var "echterrike".
Vidstan var absolut med på soltågen! Jag ser gärna att echterna är mycket pådrivande vad gäller soltågen. Betänk att två av dem har utgått från echtiska hamnar (Ekeborg & Skapen). Så, stor upplsutnig från echtiska stormän & knektar (baroner och riddare när man samtalar med andra, men då man inte har någon adel använder jag stormän och knektar som begrepp fram till maktskiftet.)
Regil skrev:Vidstan var absolut med på soltågen! Jag ser gärna att echterna är mycket pådrivande vad gäller soltågen. Betänk att två av dem har utgått från echtiska hamnar (Ekeborg & Skapen). Så, stor upplsutnig från echtiska stormän & knektar (baroner och riddare när man samtalar med andra, men då man inte har någon adel använder jag stormän och knektar som begrepp fram till maktskiftet.)
Jag betänker och utrustar jarl Vidstan och hans stormän med både nitisk tro och en mängd knektar när de seglar ut från Skapen 275 eO.
Behöver pentiska namn på några växtfärger som används till kroppsmålningar och har vissa droglika egenskaper. Det är altså namnet på färgen som smetas på (substantiv) och inte namnet på fäörgens kulör, även om de torde vara snarlika. Har du lust att fortätta ditt värv?
Behöver pentiska namn på några växtfärger som används till kroppsmålningar och har vissa droglika egenskaper. Det är altså namnet på färgen som smetas på (substantiv) och inte namnet på fäörgens kulör, även om de torde vara snarlika. Har du lust att fortätta ditt värv?
Adragoor skrev:
Ska se vad jag kan göra... Är sjuk just nu och har precis orkat upp till forumet för att mötas av nya inlägg i nästan alla trådar... Puh...
Religion
I centrum för penternas religion står fruktbarhetsgudinnan Khellillan som är allt livs ursprung. Man vördar så alla aspekter av hennes väsen – skogarnas träd, andar och älvfolk, åkerns säd och fostret i kvinnans mage. Utöver Khellillan så tillber och offrar man till en mängd andeväsen och gudomar. Huruvida dess är att betrakta som separata väsen eller endast aspekter av Khellillan är en fråga för mandelordens lärde och inget som penterna har något behov av att älta. Religionen har en mycket praktisk inriktning: man offrar till gudinnan för god skörd eller att fostret man bär skall växa sig starkt. Innan jakt säger man en bön till jaktens gud, den behornade och tackar sedan gudinnan för bytet man fällt genom att offra dess hjärta. Vinden, elden och regnet har alla egna andeväsen som man tillber och offrar till när så är lämpligt. Då man befinner sig utanför skogen finner man också för gott att offra till solens ande, Etin, då denne uppenbarligen är mycket mäktig i jorernas land (penterna gör inte skillnad på övriga folk utan refererar till samtliga som jorer). Utöver dessa gudalika andeväsen så vördar man och offrar till alla de ande- och älvfolk som bebor Gladaskogen. Penterna skänker små gåvor till tjärnens dimälvor och rotvältans skumtomte. De ödmjukar sig för bergsanden och sjunger sånger för att roa den vresiga survätten i storkullen. För det mesta visar sig dessa väsen inte alls och en skeptiker skulle tvivla på deras existens. Penterna vet dock bättre och alla har vid något tillfälle i sitt liv skymtat eller till och med samtalat med något av skogens märkliga väsen. Dessvärre så räcker inte alla dessa vidskepliga åtgärder. Det går sällan ett år utan att en stam förlorar någon av sina medlemmar till skogen. Jägare förtärs av den behornade som emellanåt törstar efter människoblod, män blir förförda av dimälvor, den oförsiktige förargar en hämndlysten skumtomte, barn förs bort av de underjordiska och kvinnor kallas åter till Khellillan just som de har fött. Men trots att skogen kräver sitt pris så vet penterna också att det är densamma som föder dem.
Druiderna är folkets andliga ledar och beskyddare. Det är deras ansvar att hålla ondsinta andar borta, att varna för uppdykande faror, veta när det är dags att bryta läger och bege sig till nästa ring och hela sitt folk. Druiderna är också penternas kunskapsbank. De talar jori hjälpligt och har memorerat penternas alla myter, legender och sånger. Sedan så måste de även hålla reda på alla ritualer så att de kan upprepas gång på gång utan risk för att något avgörande moment glöms bort. Detta leder till att druider tidigt lär sig att memorera oerhört mycket och ägnar mycket tid till att återberätta ritualer för varandra så att kunskapen formligen bränns fast i huvudet. De pentiska druiderna är sålunda kända för att ha en oslagbar memoreringsförmåga. De pentiska barn som visar sig ha denna talang (pojkar som flickor) plockas snabbt upp och får gå i lära hos en druid. Inte nödvändigtvis i den egna stammen, druiderna är kittet i det pentiska samhället och man byter ofta druider mellan stammarna inom klanen. Man kan dock inte hoppa runt allt för mycket då det tar tid att lära sig allt om det landområde som en stam kontrollerar.
Penternas druider bär på en enorm kunskap om örtmedicin, droger, och primitiv alkemi. Man beger sig ut på långa vandringar för att leta rätt på de rötter, blad eller dylikt som man för stunden behöver. Druiderna ägnar sedan lång tid till att medelst rituell alkemi förädla växternas inneboende kraft. Man tillverkar bland annat växtfärger i flera kulörer som har närmast magiska egenskaper då de strykes på en människokropp av en druid som kan de rätta potentieringsmantrat. Dessa färger skänker penterna olika förmågor och sinnesstämningar och de kombineras oftast för att uppnå rätt effekt.
Exempel:
• Eldröd – ökad styrka och aggressivitet.
• Blodröd – ökad uthållighet. Skärmar av delar av omvärlden och skänker fokus mot ett avgränsat mål.
• Koboltblå – öppnar upp och skärper sinnena. Ger en euforisk och ibland utomvärdslig upplevelse.
• Smaragdgrön – skänker lugn. Ger öppenhet gentemot och förståelse för sina medmänniskor.
• Mörkt skogsgrön – kraftigt smärtstillande. Ger utöver det ett behagligt rus.
• Solgul – används av druider då de skall bege sig in till skogens hjärta.
• Kolsvart – dödens färg. I stor mängd ett dödigt gift, i mindre doser tar det bort skakningarna från krigarens hand och gör denne orädd.
Penterna är ett fredligt folk, men emellanåt tvingas man att ta till vapen. Vid sällsynta tillfällen sker detta mot jorer som inkräktar på skogen. Oftast sker det dock av den tragiska anledningen att granstammen har blivit besatt av onda andar. Detta kan ske mycket plötsligt och fodrar omedelbar handling. Då penterna drar i strid klär man av sig naken, målar kroppen med krigiska symboler i eld- och blodrött och drar sedan ett streck av kolsvart över ögonen. I strid undviker man helst frontalkonfrontationer utan angriper ur bakhåll med giftbestrukna pilar och spjut. I närkamp strider man intensivt och aggressivt, men saknar egentlig stridsvana. Färgerna används givetvis även till fest. Här målar man sig med koboltblått med möjligen någon accent av grönt och festar så flera dygn i streck. Festerna vid penternas stammöten går utöver det vanliga och slutar alltid med att mängder av nya par har bildats och befolkningen flyttas därigenom runt mellan stammarna.
Utöver växtfärgerna känner druiderna till ett otal preparat som skyddar mot graviditet, helar vissa sjukdomar, ger den drabbade spastiska kramper, skänker en långsam och plågsam död, piggar upp eller skänker den orolige sömn. Nedan följer receptet på en av dessa som används av druiderna då de beger sig in till skogens hjärta:
Druiderna bereder fingerborgsblomma genom att finhacka en full korg av dessa, tvätta dem upprepade gånger med vatten och sedan värma dem i smält hjortister. Blommorna slängs sedan. Till fettet tillsätter man så pottaska från järnek och vatten i en liten bronskittel och kokar det så under häftig omrörning varpå druiderna mässar heliga ramsor. När det hela sedan har svalnat avlägsnar man så det stelnade fettet från ytan, avkoket hälls sedan i en keramikurna och galla från syraödlan tillföres så vid nästa fullmåne. När månen sedan står i nedan stänkes vattnet ut vid den plats där stammen senast fällde en kronhjort. Keramikurnan krossas sedan och inuti finner man så, förhoppningsvis, omkring ett dussin vackert lilafärgade, lillfingernagelstora kristaller. Dessa används sedan av de som skall bege sig in i skogens hjärta. Två räcker för den svage, tre för de flesta, fyra för den store. Tar man för lite kommer man aldrig fram, tar man för mycket kommer man aldrig åter. Ingen har överlevt mer än fem. Den som tar drogen känner snart hur hjärtat växer i kroppen. Slagen blir allt kraftfullare, men också allt mindre frekventa. Kroppen och tiden stannar upp.
Regil skrev:Nu återstår bara att knyta ihop säcken!
Religion
Mkt bra, men vad hände med mina runor, bildstenar och bautaringar?
Bildstenarna och bautaringarna tror jag att jag vill avhålla mig ifrån för att komma bort från verklighetens druider och Goscinnys galler. Därför föll de bort.
Runor kanske jag däremot borde ta och föra in...
Anders: har inte helt glömt hjortiderna heller. De kanske dyker upp, vi får se...
Regil skrev:Anders: har inte helt glömt hjortiderna heller. De kanske dyker upp, vi får se...
Bra, för det tycker jag är skitcoolt! Kan ärligt talat inte tänka mig ett bättre bruk av dessa udda varelser!
Du får gärna utveckla ämnet lite om du vill, jag är positv, vet dock inte riktigt hur jag skall väva in dem. Det jag vet är att den behornade inte är hjortid utan något större och elakare (kanske urhjortiden, vad vet jag?) och att han dessutom inte är samma som det uråldriga väsen som druiderna stöter på i skogens hjärta.
(för övrigt så saknar jag alla monsterböcker etc så jag har inget att gå på...)
Regil skrev:Anders: har inte helt glömt hjortiderna heller. De kanske dyker upp, vi får se...
Bra, för det tycker jag är skitcoolt! Kan ärligt talat inte tänka mig ett bättre bruk av dessa udda varelser!
Du får gärna utveckla ämnet lite om du vill, jag är positv, vet dock inte riktigt hur jag skall väva in dem. Det jag vet är att den behornade inte är hjortid utan något större och elakare (kanske urhjortiden, vad vet jag?) och att han dessutom inte är samma som det uråldriga väsen som druiderna stöter på i skogens hjärta.
(för övrigt så saknar jag alla monsterböcker etc så jag har inget att gå på...)
OK, låt oss tänka efter lite...
Hjortider kan enligt MB2 fortplanta sig med svanmöer eller nymfer. De klassas som älvfolk och dyrkare av Moder Jord. Tänkte dock att vi kan ta en annan liten tvist på hjortiderna i Gladaskogen. Att de är "älvfolk" är troligt då de inte verkar åldras och tycks ha funnits i skogen så länge någon kan minnas... De tillber inte Moder Jord (vad folk kan se) utan ser sig som den Behornades barn, och väktare av skogens hjärta. De enda människorna som har kontakt med hjortiderna är enstaka utvalda pentiska druider, som stundom färdas in i Gladaskogen för att söka deras råd. Hjortiderna ses som en slags orakel som talar å den Behornades vägnar...
Går naturligtvis bygga vidare på - men som grundidé...?
så jag har inget att gå på...)