Fraxinus skrev:Måste man precisera vad det är? Jag trivs rätt bra med den Behornade som något mystiskt väsen som beskrivs som med hjortliknande horn och anletsdrag korsade mellan människa och hjort (hur nu det ser ut....fafnir...anders...lite tecknarhjälp?) och humanoid kropp(?)
Ursäkta!? Vad i hela friden röker herrskapet för roliga svampar? Men OK... Här kommer den Behornade...
Förresten... Skulle det inte vara möjligt att använda sig av hjortider i Gladaskogen (bland älvor och andra väsen)? Om man nu tillber en gud i (delvis) hjortskepnad ses kanske hjortider som dennes barn eller sändebud... Jag har alltid haft svårt att passa in hjortider (och sälingar, etc.) kulturellt, men det här tycker jag skulle vara ganska häftigt. Kanske uppsöker penternas druider hjortiderna för vägledning och svar. Hjortiderna själva ser sig kanske som Behornades barn (och kanske är de faktiskt det!).
Jag gillar idéen om de döende druidernas tidlösa mumifiering och det eviga livet sittande i något träd eller i en grotta (beroende på vilken guddom man var utvald att tjäna under sin livstid.) De druider som är verksamma nu kan då gå in i den tidlösa delen och samtala och inhämta kunskap från de tidsmumifierade (men teoretiskt sett levande) druiderna.
Dessa blir då en kunskapsbank (ett muntligt bibliotek) som man först kan komma åt om man med diverse droger försänker sig i trans och försätter sig i samma tidlösa tillstånd som de gamla druiderna, så som Vije beskrev. Kanske har detta pågått under väldigt lång tid vilket gör att penterna bakom alla sina vidskepelser och konstiga manér etc ändå är de som sitter inne med mest kunskap om tiden före den tredje konfluxen. (förvrängd bakom svamprus men ändå)
Hej! Det här var ju mycket bättre. Stryk mitt inlägg om begravningsseder ovan vad gäller druider.
För övrigt så vill jag bara tala om att penterna bereder fingerborgsblomma genom att finhacka blommrna, tvättar dem upprepade gånger med vatten, värmer dem i olivolja. Blommorna slängs sedan. Till oljan tillsätter man så pottaska från järnek och låter stå över natt. Sedan hälls oljan i en liten bronskittel och kokas med vatten under häftig omrörning under det att druiderna mässar heliga ramsor. Oljan dekanteras försiktigt av, dekokten hälls sedan i en keramikurna och galla från syraödlan tillföres så vid nästa fullmåne. När månen sedan står i nedan stänkes vattnet ut vid den plats där stammen senast fällde en kronhjort. Keramikurnan krossas sedan och inuti finner man så, förhoppningsvis, omkring ett dussin vackert lilafärgade, lillfingernagelstora kristaller. Dessa används sedan av de som skall bege sig in i skogens hjärta. Två räcker för den svage, tre för de flesta, fyra för den store. Tar man för lite kommer man aldrig fram, tar man för mycket kommer man aldrig åter. Ingen har överlevt mer än fem. Den som tar drogen känner snart hur hjärtat växer i kroppen. Slagen blir allt kraftfullare, men ockå allt mindre frekventa. Kroppen och tiden stannar upp.
Senast redigerad av Regil den 2008-01-07 23:01, redigerad totalt 1 gånger.
Och här kommer en liten historia, helt OT från penterna. Forumet låg nere och jag var tvungen att göra något...
Baron Stierne av Högbonden & Backa och den echtiska jungfrun
Det hände sig i baroniet Backa i Haperike att dottern till storbonden Boldvin Lagman skulle gifta sig. Boldvin som var en förmögen herre slog till stort och bjöd sina många gäster på en hejdundrande fest. Baron Stierne befann sig i trakten då han inspekterade sina gods och kom så att hedra Boldvin med sin närvaro. Boldvins dotter var en stor skönhet, i folkmun ansågs hon fagrast i hela Haperike. På bröllopsdagen strålade hon i sin gnistrade vita bruddräkt och i baronen tändes begärets låga. Allteftersom kvällen gick och alltmer öl inmundigades växte baronens lustar. När så slutligen brudparet letts till brudsängen för att fullborda äktenskapet förklarade han för sina medföljande riddare att hemma i Högbonden i Darensslätt bjöd brudarna minsann baronen på förstnatt och nu var det dags att införa den utmärkta sedvänjan även i Backa. Baronens riddare blev tvärt alldeles tysta, men följde efter baronen bort till brudparets nybyggda hus och ställde sig utanför. Baronen deklarerade högt och drucket inför alla gäster sina intentioner och brakade sedan rätt in i brudsängen. Utanför stod så alla gäster och Boldvin öga mot öga med tio barska, men också mycket bleka riddare. Inifrån huset hörs tumult och rop. Så står man tysta en stund innan Riddar Ebon så tvärt vänder om och rusar in. Därinne finner han brudgummen slagen medvetslös och baronen i vild kamp med den motsträviga bruden. ”Uuuuut! vrålde baronen skrattande, ”jag delar inte med mig!”. Riddar Ebon, som var känd som en både stark och rättrådig riddare, var dock ute i annat syfte. Resolut ryckte han tag i baronen och släpade ut honom skrikande ut på bygatan och slängde honom framför Boldvins fötter. Det sägs det sista baronen yttrade var något opassande om brudens behag. Baronen dog så en ärelös mans död och kom att begravas på kyrkogårdsbacken samman med tjuvar, rackare och hjon. Riddar Ebon belönades sedermera av Baron Stiernes länsherre Hertig Holomece för sitt hedervärda beteende och blev den nye baron Backa. Boldvin Lagmans äldsta barnbarn går numera i träning som riddare och kommer att ärva ett gods om över 40 gårdar.
Den lysande vägen. Hemaquiel, den svarte demonen, den behornade, frestaren… Hemaquiel var ursprungligen en fredlig gudom vars gebit var fertilitet, vishet och glädje, men när dalkiska präster utpekade honom som Etins onda motsvarighet och lysande vägens svurna fiende, vredgades han och svor att ”Om Etins tjänare har påstått att jag är deras fiende, skall så ock vara.” Sedan dess har Hemaquiel ägnat sig åt att förleda och fresta mänskligheten att bryta Etins sex budord. I Lysande vägen ses han inte som en gud som Etin, men som dennes fallne ängel.
Regil skrev:Den lysande vägen. Hemaquiel, den svarte demonen, den behornade, frestaren… Hemaquiel var ursprungligen en fredlig gudom vars gebit var fertilitet, vishet och glädje, men när dalkiska präster utpekade honom som Etins onda motsvarighet och lysande vägens svurna fiende, vredgades han och svor att ”Om Etins tjänare har påstått att jag är deras fiende, skall så ock vara.” Sedan dess har Hemaquiel ägnat sig åt att förleda och fresta mänskligheten att bryta Etins sex budord. I Lysande vägen ses han inte som en gud som Etin, men som dennes fallne ängel.
Jag tror inte den behornade Hemaquiel och penternas Behornade guddom är samma gud. De har olika gebit till att börja med. Birkebeineren hade någon annan behornad gudom (eller väsen) som lät mer likt den vi söker.
Birkebeineren skrev:Vad om penterna tillber skogsguddomen Mokylider som beskrivs i Monturerna-modulen? Denne ar skogens beskyddare och hans gestalt "Jagaren" - en behornad humanoid, ar skogens kung. Monturerna befolkades av kardiska oliktankande och Mokylidertron kan ha folt med från fastlandet?
Däremot förväxlar säkert den Lysande vägens präster Mokylider och Hemaquiel. I den mån präster i Lysande vägen känner till Penternas tro på en Behornade guddom (och inte känner till att det rör sig om två olika "guddomar") kan det därför dyka upp predikanter från LV som försöker att predika för penterna att omvända sig och lämna den behornade frästarens hägn.
Ang. Druiderna: snarare än ett prästerskap för ett antal guddomar kunde det röra sig om en mer animistisk religion. Jagaren etc. finns givetvis kvar: men snarare som mytologiska gestalter än som per se gudar. Det skulle kunna röra sig om en missuppfattning av hjortiderna.
En koppling till Goiana och alverna skulle kunna tyda pa en tendens att "läsa" naturen: kanske de pentiska druiderna/shamanerna snarare är en sorts haruspicer vars religiösa roll är att försäkra sig om goda omen för stammen. Har alltid gillat "pragmatiska" religioner. Segerhuva, personligt öde och geis och andra keltiska och nordiska ödes-koncept skulle kunna vara vanliga. Liksom givetvis spadom i inälvor, faglars flykt etc, etc, En sorts keltisk-romersk mix
Diskussionen går åt det hållet. Vidskepelse, andetro, teckentydning etc är oerhört viktigt i penternas liv. Likaså offer till dessa och till förfädernas andar (och glöm inte tandfen och sockvätten). Regil är redan inne på att den Behornade Jägaren (Mokylider) INTE egentligen är en gud. Snarare ett uråldrigt andeväsen som man tillber och försöker blidka (vilket nog är klokast om man ska vistas i HANS skog).
Eldguden (eller anden) är en tro på eldens förgörande och livgivande kraft och tron på Khallill (som är dokumenterad i Aidne) är snarare någon form av tro på en fruktbarhets/modergudinna. Penterna kanske rent av ser exempelvis dimälvor som varelseer som maifesterar Modern och hjälper henne i sitt värv.
Regil skrev:Låter bra. Men borde inte tidlösheten var särskilt reserverad för druiderna. (Om inte annat lär det sitta en väldig massa folk och idissla svamp i träden om alla "begravs" på detta sätt.
Druiderna lär vara många nog.
Har du tänkt något på skillnaderna mellan de två grupperna av Penter? (Skog/Berg v. Kust/Hav)?
Regil skrev:För övrigt så vill jag bara tala om att penterna bereder fingerborgsblomma genom att finhacka blommrna, tvättar dem upprepade gånger med vatten, värmer dem i olivolja. Blommorna slängs sedan. Till oljan tillsätter man så pottaska från järnek och låter stå över natt. Sedan hälls oljan i en liten bronskittel och kokas med vatten under häftig omrörning under det att druiderna mässar heliga ramsor. Oljan dekanteras försiktigt av, dekokten hälls sedan i en keramikurna och galla från syraödlan tillföres så vid nästa fullmåne. När månen sedan står i nedan stänkes vattnet ut vid den plats där stammen senast fällde en kronhjort. Keramikurnan krossas sedan och inuti finner man så, förhoppningsvis, omkring ett dussin vackert lilafärgade, lillfingernagelstora kristaller. Dessa används sedan av de som skall bege sig in i skogens hjärta. Två räcker för den svage, tre för de flesta, fyra för den store. Tar man för lite kommer man aldrig fram, tar man för mycket kommer man aldrig åter. Ingen har överlevt mer än fem. Den som tar drogen känner snart hur hjärtat växer i kroppen. Slagen blir allt kraftfullare, men ockå allt mindre frekventa. Kroppen och tiden stannar upp.
Tjusigt, men skall jag gnälla på något är det förekomsten av olivolja och dalkisk marmor...måste de handla för att få antar jag och i hur många tusen år har de gjort det/kunnat detta? Kanske något mer närliggande som finns i Kardien?
Regil skrev:Låter bra. Men borde inte tidlösheten var särskilt reserverad för druiderna. (Om inte annat lär det sitta en väldig massa folk och idissla svamp i träden om alla "begravs" på detta sätt.
Druiderna lär vara många nog.
Har du tänkt något på skillnaderna mellan de två grupperna av Penter? (Skog/Berg v. Kust/Hav)?
Regil skrev:För övrigt så vill jag bara tala om att penterna bereder fingerborgsblomma genom att finhacka blommrna, tvättar dem upprepade gånger med vatten, värmer dem i olivolja. Blommorna slängs sedan. Till oljan tillsätter man så pottaska från järnek och låter stå över natt. Sedan hälls oljan i en liten bronskittel och kokas med vatten under häftig omrörning under det att druiderna mässar heliga ramsor. Oljan dekanteras försiktigt av, dekokten hälls sedan i en keramikurna och galla från syraödlan tillföres så vid nästa fullmåne. När månen sedan står i nedan stänkes vattnet ut vid den plats där stammen senast fällde en kronhjort. Keramikurnan krossas sedan och inuti finner man så, förhoppningsvis, omkring ett dussin vackert lilafärgade, lillfingernagelstora kristaller. Dessa används sedan av de som skall bege sig in i skogens hjärta. Två räcker för den svage, tre för de flesta, fyra för den store. Tar man för lite kommer man aldrig fram, tar man för mycket kommer man aldrig åter. Ingen har överlevt mer än fem. Den som tar drogen känner snart hur hjärtat växer i kroppen. Slagen blir allt kraftfullare, men ockå allt mindre frekventa. Kroppen och tiden stannar upp.
Tjusigt, men skall jag gnälla på något är det förekomsten av olivolja och dalkisk marmor...måste de handla för att få antar jag och i hur många tusen år har de gjort det/kunnat detta? Kanske något mer närliggande som finns i Kardien?
Vem har sagt att oliver inte växer i Kardien? Å andra sidan har jag ju inte sagt att de gör det... Kan tänka mig att ändra till rapsolja. Eller varför inte smält hjortister? Tror att det får bli så. Marmorn redan ändrad till pottaska från järnek.
Angående druider i träden så blir de nog för många ens om det bara är druider. Det räcker kanske om det är de främsta som slår sig ner på en pinne inne i skogen och häckar?
och nej, jag har inte funderat något över penterna i havet.
Regil skrev:Låter bra. Men borde inte tidlösheten var särskilt reserverad för druiderna. (Om inte annat lär det sitta en väldig massa folk och idissla svamp i träden om alla "begravs" på detta sätt.
Druiderna lär vara många nog.
I det inlägget försökte jag gå i svarsmål med Vijes förslag om tidlös mumifiering. Jag tyckte först att det kanske var lite för många personer inblandade om man tillämpade denna udda men charmiga begravningsform på alla Penter. Det skulle bli en smula opraktiskt och sannolikt leda till allvarlig brist på lämpliga begravningslokaliteter.
Men om man enbart tillämpade det på druider blev antalet betydligt mer hanterbart.
Och om de olika druiderna för de olika guddomarna/väsendena hade olika begravningsritualer så var det kanske bara en av de olika druidgrenarna som "begravdes" uppe i träden. Detta var kanske förbehållet den Behornades druider. Khallills druider "begravdes" kanske i grottor och bergsskrevor istället för att vara nära Moder jord. Dessutom så var det kanske bara de skickligaste druiderna som lyckades bli begravda på detta sätt. De övriga dog innan de uppnått denna "tidlösa" mumifiering.
HUr vet man då om druiderna lyckats uppnå detta tillstånd av nirvana. Tja, när kroppen börjar förfalla och benen börjar ramlar ner från träden tyder det nog på att druiden misslyckades och dog på riktigt.
Fraxinus skrev:[HUr vet man då om druiderna lyckats uppnå detta tillstånd av nirvana. Tja, när kroppen börjar förfalla och benen börjar ramlar ner från träden tyder det nog på att druiden misslyckades och dog på riktigt.
Planen är att skriva ihop penterna under helgen, så har ni ytterligare åsikter så tala nu! (or forever hold your peace)
Tankar/sammanfattning om penter:
* De kustlevande penterna får nog stryka på foten. Det räcker med en sort och nu när vi satsat så mycket på de skogslevande riskerar de andra att bara bli mesiga. och jag är inte beredd att beskriva dem lika grundligt, det är dags att flytta vidare mot nya djärva mål. (det blir för mycket med två "sorter". less is more, i alla fall idag)
* Tänkte nog slå ihop religionen så att de olika guddomarna inte dyrkas separat av olika druider utan gemensamt, fast vid olika tillfällen. den behornade och "låge" lever kvar, men är kanske inte gudar. Khallillan blir själva grundbulten. funderade lite på att låta dem offra till ljusanden, en kättersk variant av Etin också, något som de har tagit upp från sin omgivning, men kanske fått lite om bakfoten.
* Druiderna är både kvinnor och män.
* Endast de främsta druiderna sitter på en pinne i Gladaskogen. Det är fortfarnade en ansenlig skara. Tror att det kan bli en högst intressant plats att besöka.
* Kommer att fortsätta exemplifiera deras vidskeplighet
* Osäker på antal. 1000? 10 000? I alla fall inte mer. Hur många personer kan samsas i en stam? helst så många som möjligt. fraxinus har du lite historiska data att löst luta sig mot?
* Sen tänker jag mig att de träffas någon gång emellanåt alla stammar på en och samma plats, festar, offrar och utbyter stammedlemmar.
* Vijes tidstankar kommer också med, liksom fraxinius beskrivning av det semi-nomadiserande livet.
Men OK... Här kommer den Behornade...
